Den här förmiddagen mötte vi elever på Thorén Business School i Örebro. Unga människor som precis börjat sitt sista år på gymnasiet. Tre pass. Fyrtiofem minuter vardera. Om tillståndet på planeten och behovet av hållbar idé och affärsutveckling.
Vi ställer oss i en korsning. Mellan mening, samhällsnytta, ekologiskt värde och ekonomisk bärkraft måste balanseras. Där växer vår filosofi. Att prata med unga människor om varför det är viktigt känns väldigt angeläget. Vi har ju inte plats för fler affärsmodeller som bidrar till ökade klyftor mellan människor, ökade utsläpp som bidrar till ökad uppvärmning eller fler meningslösa prylar och tjänster.
Nu kommer det generationer som inte bara måste utvecklas och må bra, utan även ställa tillrätta de problem som vi som gått före dem skapat.
När vi ger dem i uppgift att remixa idéerna som skapat dessa problem så får vi alltid höra kloka tankar. Idag om hur VOI skulle kunna ersätta bilresor istället för promenader. Hur engångsförpackningar för hämtmat skulle kunna ersättas och hur energydryckskonsumtionen skulle kunna ställas om.
Det är fint att prata med unga. Men det finaste är att lyssna på dem.
Fredrik tänker tankar om arbetsplatsen och avslöjar att Bronner & Bronner flyttar hemifrån. Ett kort avbrott i ledigheten.
Folkhälsomyndigheten gick häromdagen ut och förvarnade oss att det nog är så att hemmaarbete får bli grejen i höst också. Läser återkommande texter om hur detta indikerar att framtidens arbetsplats är här. Att den är HEMMA.
Jag har en del tankar kring det det där. Har ju år många år gått och funderat på arbetsplatsen. Tänkte länge att om fler människor kunde välja sina arbetsplatser så kommer samhället bli något mindre frustrerat. För visst är väl den egna verandan, kontorsfiket, den moderna hubben/co-workingplatsen med sina tegelväggar och klinkers mer inspirerande? Eller är det kanske människorna på den andra platsen än arbetsplatsen som lockar?
Det där är förstås olika för olika människor. Men, jag kan inte låta bli att tänka att det kanske mer handlar om VAD vi gör på jobbet än VAR vi gör det som skapar känslorna. Och inte minst VILKA vi gör det tillsammans med. För det har ju urgammal vishet och modern forskning liksom bevisat om och om igen. Att vi behöver vara tillsammans. Vi blir människor först i relation till andra (människor, djur och växter).
Kanske är det meningen vi borde prata mer om? Kanske är det dags att söka efter den där meningen på allvar? Vi lever i en samtidskultur där superindividualismen präglar det mesta. Livsprojektet DU. Det personliga varumärket. Allt det där du läser om andra. Och vill berätta om dig själv. Alla rättigheter och valmöjligheter du har hela tiden.
Självklart ska vi kunna jobba var vi vill. (Om vi inte råkar vara människor som arbetar med att läka, hela, undervisa eller på något annat sätt hjälpa andra människor, då kommer valmöjligheterna inte bara vara dina.) Det har liksom blivit ett samhällsmantra för några av oss. Vi som har förmånen att kunna tänka och göra så. Men om det vi gör inte känns meningsfullt så kommer det inte att hjälpa den här gången heller. Lika lite som karriärstegen, den nya grillen eller ens den nya influencern.
Människor som arbetar med kultur. Med skapande. Musik, film, teater, konst och andra uttryck som för människor samman i samtal och känslor går på knäna. Förlorar sin försörjning. Samtidigt som teknik-, content- och streamingföretag producerar tjänster som upptar allt mer av vår vakna tid. I min mellanstora stad är matleveranserna ständigt pågående. Människor på mopeder och i risiga bilar åker i skytteltrafik mellan matställen och människors hem. I stadskärnan är det tomt på kvällarna. Unga människor upptäcker dåliga (och kanske några bra) saker utan att störas av nyktra vuxna. Mäns köp av kvinnor (prostitution) sägs öka här i min hemstad just nu. Jag misstänker att även efterfrågan på droger gått upp. Kanske vittnar förra veckans dödsskjutningar om det?
Och på sociala medier är vi för eller emot Tegnell som vanligt. För eller emot Trump. För eller emot veganer. Lite som vanligt. Men med nya före eller mot-diskussioner. Om munskydd. Om vattenskotrar. Om kinesiska frön.
Just nu är det mest en ganska vanlig semestervy. Det är så det ser ut här på somrarna. Men, det var också så det såg ut under våren och det är nog så det kommer att se ut under hösten.
Jag erkänner, jag har svårt att inte se summan av det här som något dåligt. Inte så att jag vill döma ut människor som dåliga, men den här samtidens indivdualism, ständigt driven av tillväxtekonomin, gör inte bara bra saker med oss. I ett samhälle utan mening är det lätt att skapa sådana kulturer, tänker jag. Där JAG-projektet ska genomföras till varje pris. Där det är DITT problem om dina rättigheter kränks av mina begär.
Det goda i allt detta är att det strider mot våra sätt att utvecklas. Människans evolutionära historia bygger på helt andra värden. Tillsammansskap, känslor, medveten närvaro och sådana saker. Kanske kommer vi komma på det igen. I en rörelse som är större än JAG-projektet. Gurun, influencern eller Jesus kan inte göra det åt oss som enskilda individer, men kanske som kollektiv grupp av människor.. Det är ju nämligen upp till oss. Naturen väntar inte på oss. Den bryr sig inte. Den bara finns och just nu mår den allt sämre. Tiden rinner ifrån oss.
Greta Thunbergs sommarprat sägs vara det som flest människor har lyssnat på någonsin. Om alla som lyssnade verkligen hörde vad hon sa, då kommer vi kanske se resultat på sikt. Det visar sig.
Ska vi jobba hemma? Får vi en rejäl fastighetskris i mellanstora, medelmåttiga mellansvenska städer? Är det dags för en ny grön våg där medelklassen flyttar ut i grönskan ett tag? Well, det kommer också att visa sig. Men de verkligt intressanta frågorna kanske borde vara:
Vad ska du jobba med? Varför?
Människor som känner att de gör meningsfulla saker tillsammans med människor som vill dem väl kommer att få det mycket lättare att sprida den meningen och vilja andra människor väl. De kommer också känna sig mer delaktiga i allt som omger dem och ha lättare att behandla människor, djur och natur med respekt.
Jag tror inte det behöver vara så svårt.
/Fredrik Bronner
Just det, ett litet avslöjande utlovades ju i rubriken. Bronner & Bronner flyttar hemifrån senare i år. Hemmakontoret kommer att överges. Vi kommer att öppna ett kontor och en ny mötesplats under hösten på en spännande plats i Örebro. Mer om detta kommer vi att berätta senare.
Framtidsentreprenörerna är antagna. Planeringen för höstens stora möten pågår. Den stora samtalsfestival vi vill arrangera i början av 2021 utvecklas fint. Diskussioner om lokaler för hållbara entreprenörer pågår i Örebro. Våra barn har avslutat vårterminen.
Där kom sommaren.
Det har varit en spännande vår. På fler sätt än vi kunde tänka oss när den började. För inte trodde vi att ett virus skulle ta bort så många uppdrag från vår planering. Men, samtidigt, inte tänkte vi oss att de tankar vi gått med länge när det gäller nya existentiella samtal om hållbarhet, platser och sammanhang där entreprenörer med verkligt hållbara affärsidéer kan mötas och den helt nya utbildningssatsningen på Framtidsentreprenörerna skulle bli sådana succéer.
Vi försöker låta tanken om att kvalitet är bättre än kvantitet genomsyra nästan allt vi gör. Den här våren har det verkligen visat sig. Vi har haft mindre att göra än vi tänkt, men vi har gjort mer i de insatser vi gjort. Och haft tid till reflektion och utveckling av nya och mer resilienta arbetssätt.
Det blir inte någon Almedalsvecka i år. Istället blir den veckan en semestervecka. Just nu känns det ganska skönt. Vi vet inte hur hösten kommer att bli. Åtminstone inte ur virusperspektivet. Men vi vet att vårt företag, våra kunder och partners, människorna vi är beroende av och samhället vi är en del av kommer att hantera det. Det hjälper oss att känna kraft i vårt eget arbete med att få in också ekosystem, miljö och natur i den gemenskapen.
Det arbetet fortsätter. Det handlar om omställning. Om att inte nöja sig med utveckling, utan sträva efter förbättring som skapar mening, samhällsnytta, ekologiskt värde och ekonomisk bärkraft.
Men nu kom sommaren. Så vi behöver paddla, bada, bli myggbitna, springa i skogen, läsa böcker, lösa korsord och sova lite längre än vanligt. Tillsammans med våra barn, nära och kära. Vi längtar till Gotland och Skåne, men utgångspunkten den här sommaren blir en liten sportstuga i Östra Värmland. Vårt eget spartanska fritidsboende.
Det känns som en succé när söktrycket blev mer än 30 procent högre än vi tänkte. Kursen/utbildningen FRAMTIDSENTREPRENÖRERNA som vi gör tillsammans med Coompanion i höst fick betydligt fler sökanden än vi tänkt. Otroligt kul och inspirerande. Därför gör vi nu plats för fler på kursen. Vi kommer att starta med 40 deltagare istället för 30 som vi planerat. Så nu gör vi andra praktiska lösningar och ser fram emot att möta de här 40 personerna som sökt.
Deltagarna kommer från sju olika kommuner i örebroregionen
Vår yngsta deltagare är ett par år över 20, vår äldsta strax över 60
65 procent av deltagarna är kvinnor (35 procent är män)
Alla har kloka idéer kring nya hållbara tjänster/varor eller omställning av en befintlig idé i ett befintligt företag. I dagarna skickar vi ut mail till alla som sökt och laddar upp för ett första digitalt mingel. Det blir en lärorik höst med de här entreprenörerna.
Ett femtiotal entreprenörer och människor med idéer samlades när nätverket Framtiden Örebro hade kickoff. Foto: Åke Lundström, Bootstrap Sweden.
Vi blev ganska många. Efter en första presentation där vi som grundat nätverket Framtiden Örebro gick igenom våra tankar så delade vi upp oss och pratade om idéer som kan skapa cirkulär handel och återbruk. Om idéer för lokalt producerad hållbar mat. Om idéer för tjänster och utveckling som kan fylla ett helt nytt co-workingspace. Om kreativa uttryck i nya rum för kultur där människor får vara med i skapandet. En teaterlada i en mellanstor, mellansvensk stad. Människor delade generöst med sig av engagemang, kunskap och lust.
Det är precis det vi vill. Det är dags nu. Örebro behöver nya affärer och idéer som hjälper oss att minska vårt samlade negativa avtryck, Vi behöver nya nätverk, lokaler och sammanhang som gör de här idéerna bättre. Platser där människor kan hjälpa varandra att bli klokare och mer hållbara. Där mening, samhällsnytta och planetnytta lägger grunden till ekonomisk bärkraft.
Kanske finns den kritiska massan nu. Det kändes så. Och de inkommande samtalen från både fastighetsägare och människor med ekonomiska resurser som vill investera i något nytt och hållbart väcker hopp. Det är bråttom, men får ta tid. Vi kommer att fortsätta driva den här processen framåt tillsammans med entreprenörerna Anna Nilsson och Sara Hillersberg. Och nu blir vi ännu fler.
En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.
Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:
”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”
Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.
Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:
”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?
Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.
Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.
Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”
Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.
Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.
Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.
Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.
Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.
I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.
Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:
”We’re all just walking each other home.”
Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.
Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?
Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.
Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.
”Jag har jagat efter pärlor Efter det som gör mig glad Jag släpar runt ett bagage Jag släpar runt en fasad Och om jag hade en dröm Var det en långsam dröm som rör sig Över åkrar och fält Över land och stad”
Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.
