En gång i månaden försöker jag bjuda in människor till mitt kök. En långlunch i två timmar. Fyra människor som inte känner varandra särskilt väl. Telefonerna stannar i jackorna. Vi delar en enkel måltid tillsammans och möts i ett samtalsämne. Utan regler, utan titlar och krav.
Samtalen kan handla om döden, skogen, föräldraskapet, ensamhet, kärlek eller något annat levande.
Vi har olika perspektiv med oss in i samtalet. Kanske gemensamma vägar ut. Olikheterna mellan människorna är det som gör samtalen verkligt intressanta.
Det här är samtal som inte går att göra i skärmen, så under pandemin så väntar jag tålmodigt.