So here is my simple suggestion. It might just change your life, and it might just help to begin to change the world. Do a search and replace operation on the text of your mind, and wherever you encounter the word ”self,” substitute the word ”other.” So instead of self-help, other-help; instead of self-esteem, other-esteem. And if you do that, you will begin to feel the power of what for me is one of the most moving sentences in all of religious literature.
”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me.”
We can face any future without fear so long as we know we will not face it alone. So for the sake of the future ”you,” together let us strengthen the future ”us.”
Det där är avslutningen på rabbi Jonathan Sacks TED-talk från 2017. I de där orden finns så mycket visdom och klarsynthet att vi knappt kan ta budskapet till oss idag.
Älska Existensen/livet/Gud/världen som dig själv. Älska din nästa. Men kanske viktigast av allt: Älska främlingen. Inte minst för att du själv är en främling i så gott som alla andra människors ögon. Det är i mellanrummen mellan oss som livet händer. I olikheterna möts vi. Där händer allt.
För mig är det uppenbarat och uppenbart. Framtiden förutsätter VI, annars blir det en framtid utan oss. Vill vi möta framtiden utan onödig rädsla och oro, då måste vi göra det tillsammans. Alternativet kommer att bli vår undergång.
Vi håller på att strypa oss själva. Ett kollektivt självmord pågår. Om inte bokstavligt ännu, så kulturellt. Från början sakta, men nu allt snabbare, så håller vi på att göra oss av med det samhälle som gjorde att du och jag kunde växa upp i trygghet med massor av möjligheter. Vi kan bättre. Mycket, mycket bättre. Och precis det fångar rabbi Sacks på ett helt glasklart sätt. För dig som fortfarande tvekar så rekommenderar jag samtalet nedan. Som hålls i serien On Being, där entreprenören, författaren och journalisten Krista Tippett möter intressanta och inspirerande människor. Våga lyssna, vad hör du?
Många svenska kommuner jobbar hårt för att att vara attraktiva. För att sätta sig på någons karta. Mängder av kommunikatörer och strateger skapar allt snyggare kampanjer för olika städer, kommuner och platser. Men vad är det som lockar oss människor? Vad är nästa stora grej?
I Örebro lockar vi nu med The Greater Örebro Area. Det är ett Smart Move att flytta hit. Trelleborg bygger om sin hamn för att skapa nya moderna bostäder och kontor för nya moderna människor. Let’s Create lockar Norrköping. Eskilstuna säger sig vara en av världens mest miljösmarta industristäder. Helsingborg lockar med ett varierat näringsliv med en lång historia av entreprenörskap. Företagsklimatet är bland de bästa i landet. Från Skellefteå utropas att det där investeras mest per capita i Sverige just nu. Och alla har ett utmärkt logistikläge, vacker natur och livlig handel.
Det berättas om förändring och framtid. Mer eller mindre på samma sätt mot ungefär samma målgrupper. Och det är väl inget fel med det. Det är uppenbart att både strateger och kreativa kommunikatörer, copywriters och byråer gjort sina analyser och sin omvärldsbevakning.
Sett i ett bredare perspektiv då? Hur går det för oss på en skala från noll till hundra? Med folkhälsan, utbildningsnivåerna och innanförskapet? Med våra lokala hållbarhetsmål och deras påverkan på de globala hållbarhetsmålen? Ökar den globala temperaturen fortfarande i takt med våra utsläpp och konsumtion?
Jag tror att nästa stora grej finns där. I att uppfylla de målen. Genom att börja med att formulera dem. Med hjälp av människorna på platsen. Vi som lever och verkar på en plats kanske också behöver lockas ibland. Inte bara de som vi tror att vi vill locka som nya till våra platser.
Vad är det som attraherar människor? Ganska grundläggande saker. Vatten som går att dricka, luft som går att andas, trygga miljöer där vi kan slappna av. Natur som är tillgänglig för oss. Och andra människor. Människor som vi kan relatera till, lita på och göra saker tillsammans med ibland. Eller ofta.
En plats som gör det det här möjligt för oss kommer att vara en bra plats. Där vi kan leva, utvecklas och växa. Inte bara i konkurrens, utan också i någon slags större tillsammansskap. Vi kan kalla det samhället. Där kommer vi att skapa värden. För oss själva, för andra människor men kanske också för naturen och ekosystemen vi är beroende av på platsen.
Den insikten är lika viktig som att det finns människor med kreativitet och entreprenörsanda. Med den insikten kan de människorna skapa idéer, varor och tjänster som gör förutsättningarna för livet på platsen goda. För fler människor. Och det är det här som kommer att vara det verkligt attraktiva.
Det är inte alltid mätbart. Det är inte alltid innovativt. Men det är väldigt levande. 250 000 år av mänsklig evolution.
Därför är det så intressant att ta del av tankar och idéer som redan börjat omsätta sig i praktiken. Inte sällan med utgångspunkt i de globala hållbarhetsmålen. Jag fortsätter att hitta spännande tankar och idéer i Malmö, där både staden och universitetet bryter ny mark och återupptäcker gamla sanningar. Jag inspireras av pigga samtal från Södertörns högskola. Det pratas inte sällan om någon slags omstart efter pandemin. Jag tror kanske att den omstarten behöver bli något mycket större än så. En djupare och förändrad syn på människans, naturens och platsens värde. Genom att förstå människan som något större än Homo Economicus blir det lättare att ta plats i den djupa tiden. I existensen och evolutionen. För den som vill vara med och bidra till något långsiktigt som vi kan kalla framtiden.
Det kan bli meningsfullt, samhällsnyttigt och planetnyttigt. Vilket skapar goda förutsättningar för ekonomisk resiliens.
Vi har redan mött många människor som har den här synen. Bland annat i Framtidsentreprenörerna. Vi vet att de finns överallt. Nästa stora grej finns framför dina ögon. Den som vågar titta inåt kommer att upptäcka massor. Det gäller både människor och platser. Platsmarknadsföring som utgår från vad platsens människor och natur är tillsammans. Kräver en bra plats.
Utställningen är framtagen med hjälp av forskare och finansiering från Formas och vi har fått vara med i delar av processen för att hjälpa till att utveckla dialog med elever. Idag har vi dokumenterat och filmat klasser på en skola i Örebro under en testomgång av spelet. Det är spännande att se och höra hur eleverna tar sig an uppgiften och den kunskap som finns i berättelsen som utvecklar sig under spelets gång.
Genom en berättelse om framtidens folk, Lives, porträtteras vår samtid – plaståldern. Denna skruvade och humoristiska spegling av vårt samhälle väcker tankar kring västvärldens moderna sätt att leva och konsumera. Med avstamp i den senaste forskningen kretsar frågorna i utställningen kring konsumtion och livsstil, material och produktion, inflytande och jämställdhet, klimat, miljö och resiliens.
I samarbete med filmaren Hanna Welander tar vi fram material som ska göra det lättare för skolor och lärare att förstå hur de kan använda sig av det här spelet i sina lärprocesser. För oss är det här spelet ett fint exempel på värdeskapande lärande och vi hoppas att många skolor tar in det.
Själva hoppas vi få bjuda in andra företagare, entreprenörer och beslutsfattare att spela någon gång. Det här spelet kan nämligen göra allas förståelse för vår tids utmaningar när det gäller ohållbarheten väldigt tydlig.
Örebro Läns Museum bidrar mycket i utvecklandet av mjuk upplysning och kulturell hållbarhet. Det är inspirerande att följa det arbetet.
Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.
Mening. Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.
De som sitter på den allra bästa möjligheten att påverka människors medvetande och agerande om klimat och miljö vågar inte tala klarspråk. Det är dags att ifrågasätta normen om alarmistisk kommunikation. Den gör att människor, företag och organisationer inte förstår allvaret och då inte heller får incitament eller möjlighet att agera utifrån detta allvar.
Du är på gallerian. Brandlarmet går. Människorna runt omkring dig söker förvånat varandras och dina blickar. Försöker fatta beslut. Vad gör vi? Det troliga är att någon av oss kommer att ta ledarskapet och se till att alla faktiskt utrymmer gallerian. Till dess att den förmodade faran är avblåst. Några av oss kommer kanske att sucka över störningen/avbrottet och gnälla lite över att vi tvingas gå ut i onödan. Några andra kommer säkert att skämta lite kring trygghetsnarkomani och eventuellt öppnas några oväntade samtal.
När det faktiskt brinner kommer agerandet att rädda våra liv. Om det inte brinner har vi knappast förlorat något vi inte hade råd att förlora.
Vi har lärt oss att hantera larm. Sedan barnsben. Tack vare alarmistisk kommunikation. Det var så vi lärde oss att inte springa ut i gatan när vi var små barn. Det var så vi lärde oss att inte äta flugsvamp. Eller köra bil med risk för vårt eget eller andras liv. Eller att faktiskt gå ut ur byggnader när det brandlarmet går.
Det är nog så att vi behöver alarmistisk kommunikation när vi verkligen måste agera. Jag vill inte att läkaren som ställer diagnosen om mina livshotande sjukdomar bäddar in dem i något som får mig att tänka positivt. Jag vill veta vad jag måste göra för att överleva och jag verkligen att de som förväntas rycka ut med blåljusen tar larmen på allvar.
Jag har arbetat professionellt med kommunikation och påverkan hela mitt arbetsliv. Inte sällan med samhällskommunikation där budskapet handlat om regler och varför de finns och måste följas. Jag har märkt en stadig utveckling där ett mantra om att vi inte ska skrämma mottagarna – ens med de mest viktiga budskap – eftersom obehag kan skrämma människor och rädda människor inte fattar rationella beslut. För mig är det ganska uppenbart att just denna rädsla för alarmistisk kommunikation i nuläget gör att klarhet och tydlighet kring de allra största samhällsfrågorna – miljö, klimat och rättvisa – saknas. Utom i ett fall.
Greta Thunberg. Denna tonåring med sina egna förutsättningar och egenskaper. Hon är en av de mest klara och tydliga människor jag sett. Hennes budskap går inte att missförstå. Vi kan välja att inte tro på henne, ta henne på allvar eller provoceras av henne, men hon är glasklar.
Kanske är det därför hon idag är en större opinionsbildare än det politiska parti som drivit samma frågor sedan 1980-talet, Miljöpartiet. Greta jagar inte röster och gillande. Hon bara säger det hon måste säga. Eftersom hon vill ha en framtid.
Den globala folkrörelsen Extinction Rebellion kräver att politiker och beslutsfattare ska säga sanningen om människans påverkan på klimat och miljö – samt vilka konsekvenser denna påverkan får för oss och planeten vi lever på. Detta för att ska kunna få en ärlig chans att agera. Det är ett rimligt krav. Men, går det att göra utan alarmistisk kommunikation?
Nej, det är nog svårt. Kanske till och med omöjligt.
Alice Bah Kuhnke, tidigare kulturminister som just kandiderar till en plats i Europaparlamentet, uttryckte sig så här i en intervju med Dagens Nyheter 4 april 2019:
”Jag skulle inte säga att jag har underdrivit. Eller i och för sig… Jag skulle nog säga att jag inte har lagt ut texten med samma kraft som när vi talar internt om de faktum vi står inför. Vi vet att människor kan lamslås av för hård fakta.”
Vidare säger hon att det finns prognoser om den globala uppvärmningen som hon inte vill delge sina barn, eller beskriva för potentiella väljare.
Vi människor står – vare sig vi vill det eller inte – inför en aldrig tidigare skådad omställning. Som vi måste genomföra på kort tid. Den natur och de ekosystem vi är en integrerad liten del av kommer att förändras av vår påverkan och sannolikheten för att även människan utrotas som art ganska hög just nu. Det brinner i gallerian, så vad gör vi?
Det är så många saker vi behöver förstå. Så mycket vi behöver göra annorlunda. Larmet har gått. Men vi är upptagna med att diskutera vem som har rätt att utlösa det och varför. Om det låter på rätt eller fel sätt. Om massor av egenpåhittade scenarior för vad som kan hända om vi inte går ur byggnaden. Att vi som kunder minsann har rätt att strunta i larmet. Jag hoppas att brandkåren inte tänker så när larmet går hos dem. Att de väljer att inte åka ut på ett larm eftersom det riskerar att störa någon längs vägen eller så.
Under mitt yrkesverksamma liv har synen på kommunikation förändrats i takt med utvecklingen av internet, sociala medier och demokratiseringen av kanalerna. Eller åtminstone den ökade tillgången till plattformar för att få ut budskap. Det är bra på många sätt, men vi måste släppa taget om kundanpassningen och rädslan för att prata klarspråk. Evolutionen hade inte tagit oss till den plats människan är på idag om vi inte hade förstått vad som är farligt. Eller om de som haft kunskapen och makten i våra samhällen inte hjälpt oss att förstå det. Nu är det hög tid att förstå att vi håller på att göra något oåterkalleligt. Människor behöver få veta det och förstå vad det innebär. Då har vi knappast råd att unna oss en lyxdiskussion av metakaraktär om alarmistisk kommunikation.
För i slutändan kommer den sista levande människan knappast skänka en tacksam tanke till peppiga budskap, kundbemötandet och sin konsumentmakt när hen tar sitt sista andetag.
Jag har arbetat med kommunikation professionellt i hela mitt yrkesliv. På olika sätt. Operativt som fotograf och formgivare, mer strategiskt som projektledare och just strateg. Med åren har det smugit sig in någon slags insikt om att kommunikationsarbetet i allt högre grad går ut på att hålla just kommunikationen igång. Det gör att vi utvecklar nya kanaler, nya plattformar och ny teknik för att nå ut. Eftersom de gamla fylls upp av så många budskap att de svämmar över.
Kort sagt, vi spammar sönder världen. Så vi hittar på nya sätt att nå ut. Ett av dem är att vi gått vilse i det här med unikitet. ALLT ska vara sensationellt, unikt och tidsbegränsat. Som reklambudskap. Ibland blir det så tydligt. Som i den här lilla memen jag fick i mitt Facebook-flöde nu på morgonen. Den sammanfattar allt. Det är en #10yeasrchallenge. Bara en sån sak.
Nu växer det upp en ny generation. Som haft smartphone och varit höghastighetsuppkopplad sedan barnsben. Tekniken skapar mängder av nya möjligheter för oss människor. Inte minst när det gäller kommunikation och olika sätt att påverka varandra. Men, allt är inte bra och vi märker av ett växande behov av att prata med barn, unga och vuxna i deras närhet om hot, hat och kränkningar.
Vi finns tillgängliga via SISU och leder gärna samtal och workshops med föreningar som vill ta in detta i utvecklingen av sina spelare. Vi får en hel del frågor om detta och har utvecklat ett arbetssätt som vi anpassar till varje grupp. Genom interaktiva övningar skapar vi samtal om hur vi kan välja att möta våra medmänniskor – och motståndare (på planer och i matcher).
Vi är själva idrottsföräldrar med erfarenhet av såväl ideellt arbete och ledarskap inom idrotten som eget elitidrottande. Just nu förbereder vi några olika sådana här samtal och vi gör det gärna. Vi måste nämligen prata mer om fittan – det vanligaste skällsordet de unga pojkar/män vi möter använder när de skäller på sig själv eller andra. Varför det ordet? Vad står det för i grunden? Vem har lärt dem det?
Kanske känns det som en futtig detalj i ett stort sammanhang, men nej. Det är en detalj som säger oss väldigt mycket. Och just därför måste vi prata om det.
