Jag förstår inte – men vill tro

Är lite fast i en tanke efter gårdagens och morgonens nyheter. Jag förstår inte.

Min erfarenhet från ett ganska långt arbetsliv nära beslutsfattare säger mig att alla fakta vi behöver redan finns på plats, för att våra ledare ska förstå allvaret i klimatkrisen. Ändå så händer det i det närmaste inget. Inget som gör skillnad. Vi ökar fortfarande utsläppen. Startar flyglinjer som inte marknaden efterfrågar och säger nej till utbyggd vindkraft. Vi subventionerar fossil energi och öppnar upp nya gruvor. Vi utmanar kärnvapenmakter, men inte oss själva.

Kärnvapenkriget har inga vinnare. Inte heller kriget mot naturen. Vi kan inte vinna klimatkriget. Det kommer naturen att göra.

Allt det där vet redan våra beslutsfattare. Ändå står vi där vi står. Kanske beror det på dig och mig också. Det sägs att de som fattar besluten gör det vi vill. Särskilt ett valår. De där jäkla politikerna. Och de där jäkla väljarna.

Ibland tror jag att det kan vara klokt att förstå vilka det är som dömer kommande generationer (som våra barn och barnbarn) till det enorma lidande som beslutsfattarna också redan vet kommer att bli konsekvensen. Även om ingen vet exakt hur något kommer att bli, innan det blivit. Så vilka är de här människorna?

Valfri spegel har nog svaret.
Vi hör ihop. Även i det här avseendet.

Kanske finns det klokare saker vi kan göra – än att fira nya lågprisflyg och hetsa mot ny vindkraft? Kanske finns det klokare saker än att stoppa kollektivtrafik och kräva sänkta bensinpriser? Kanske finns det klokare saker än att hetsa för hårdare tag och mer vapenexport?

Vad tror vi på? Höger och vänster? Konservativ och progressiv? Grön eller brun? Alldeles oavsett – hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Inga börskurser eller rekordvinster kommer att lösa vår skuld från de stigande haven, de utarmade jordarna och konsekvenserna av den skövlade skogen. Inte heller handemojis eller dekorerade profilbilder.

Vi kan bara ta oss an framtiden tillsammans. Genom att vara med varandra och komma på hur vi ska göra rätt. Så det är synd att misstro är en populär linje i politiken. Hos beslutsfattare som redan vet att den vägen inte kommer göra någon skillnad alls på lång sikt. För de unga som ska leva större delen av sina liv framtiden. Om vi nu inte tar bort den framtiden med vårt ofullkomliga sätt att hantera kärnenergi.

Vi kan bättre, men kanske måste vi tro på något. Tillsammans. Något om livet, framtiden och allas värde. Varenda entreprenör, beslutsfattare, mamma, mormor, kusin, mekaniker…. ja varenda människa har något att bidra med i omställningen.

Men, vi måste nog tro på den.

Årets viktigaste tal?

I have seen many scientific reports in my time, but nothing like this.
Today’s IPCC report is an atlas of human suffering and a damning indictment of failed climate leadership. With fact upon fact, this report reveals how people and the planet are getting clobbered by climate change. 

Nearly half of humanity is living in the danger zone – now.
Many ecosystems are at the point of no return – now.
Unchecked carbon pollution is forcing the world’s most vulnerable on a frog march to destruction – now. 

The facts are undeniable.
This abdication of leadership is criminal. 
The world’s biggest polluters are guilty of arson of our only home.

It is essential to meet the goal of limiting global temperature rise to 1.5 degrees. Science tells us that will require the world to cut emissions by 45 percent by 2030 and achieve net zero emissions by 2050. 

But according to current commitments, global emissions are set to increase almost 14 per cent over the current decade. That spells catastrophe. It will destroy any chance of keeping 1.5 alive.

Today’s report underscores two core truths.
First, coal and other fossil fuels are choking humanity. 
All G20 governments have agreed to stop funding coal abroad. They must now urgently do the same at home and dismantle their coal fleets.  

Those in the private sector still financing coal must be held to account.
Oil and gas giants – and their underwriters – are also on notice.
You cannot claim to be green while your plans and projects undermine the 2050 net-zero target and ignore the major emissions cuts that must occur this decade.
People see through this smokescreen.

OECD countries must phase out coal by 2030, and all others by 2040.
The present global energy mix is broken.
As current events make all too clear, our continued reliance on fossil fuels makes the global economy and energy security vulnerable to geopolitical shocks and crises.  
Instead of slowing down the decarbonization of the global economy, now is the time to accelerate the energy transition to a renewable energy future.

Fossil fuels are a dead end – for our planet, for humanity, and yes, for economies.

A prompt, well-managed transition to renewables is the only pathway to energy security, universal access and the green jobs our world needs.
I am calling for developed countries, Multilateral Development Banks, private financiers and others to form coalitions to help major emerging economies end the use of coal.
These targeted mechanisms of support would be over and above existing sustainable development needs.

The second core finding from this report is slightly better news:  investments in adaptation work. Adaptation saves lives.
As climate impacts worsen – and they will – scaling up investments will be essential for survival. Adaptation and mitigation must be pursued with equal force and urgency.

That’s why I have been pushing to get to 50% of all climate finance for adaptation.

The Glasgow commitment on adaptation funding is clearly not enough to meet the challenges faced by nations on the frontlines of the climate crisis.
I’m also pressing to remove the obstacles that prevent small island states and least developed countries from getting the finance they desperately need to save lives and livelihoods.
We need new eligibility systems to deal with this new reality.

Delay means death.

I take inspiration from all those on the frontlines of the climate battle fighting back with solutions. All development banks – multilateral, regional, national – know what needs to be done: work with governments to design pipelines of bankable adaptation projects and help them find the funding, public and private. And every country must honour the Glasgow pledge to strengthen national climate plans every year until they are aligned with 1.5C.  The G20 must lead the way, or humanity will pay an even more tragic price.

I know people everywhere are anxious and angry.
I am, too. 
Now is the time to turn rage into action. 
Every fraction of a degree matters.
Every voice can make a difference.
And every second counts.

Thank you.


FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. De där orden. Inledde en presskonferens 28 februari i år. När ännu en IPCC-rapport publicerades. När vi ännu en gång får bekräftat att våra utsläpp fortsätter att öka, trots att vi enats om att minska dem. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Vad tänker du när du läser dem? Vad känner du? Vad gör du nu?

Hur länge kan vi, alltså jag och du, vara en del av ett ledarskap som närmast är kriminellt?

Samhällsklimatet och företagsklimatet hänger ihop

Människor som driver företag som möter varandra i ett samtal om det lokala företagsklimatet pratar gärna om möten, relationer och samverkan och påminner mig hur samhällsklimatet utvecklas.

Jag har förmånen att få arbeta med näringslivsstrategier åt två olika kommuner just nu. Idag samlades ett antal företagare i en av dem för att diskutera det lokala företagsklimatet. Dragningar av experter följdes av rundabordssamtal i mindre grupper. Det var intressant att lyssna på samtalen. Det är så mycket gemensamt som sägs i sådana här samtal när möjligheten ges. I kommuner, i regioner och till och med när staten bjuder in. Vi människor behöver bara påminnas lite om hur samhället vi byggt hänger ihop, sen är vi ganska självgående i vår vilja att skapa relationer, tillit och sammanhang tillsammans. Så även den här eftermiddagen. Det finns engagemang, vilja och lust hos entreprenörer. Ganska ofta räcker det med att öppna rum där olika individer kan mötas och samtala om det lokala samhällets utveckling för att det ska hända bra saker.

Ungefär sådär fungerar både det lokala företagsklimatet och samhällsklimatet. Människor söker relationer och sammanhang. Människor som känner varandra får lättare att mötas och respektera varandras olikheter och likheter. Människor som lättare känner ett vi, utan att nödvändigtvis behöva stänga ute ett dom.

Lägger vi sedan till ett ännu viktigare klimat (det vill säga klimatet med stort K, det planetära klimatet) så blir min tanke för dagen ganska klar. Vi människor behöver ett fungerande klimat för att kunna utveckla goda samhällen. När vi gör det i kan vi skapa tillitsfulla och kreativa samhällsklimat som stärks av företagsklimat som leder till hållbar utveckling och mening för både de som står för tillgång och efterfrågan på den lokala marknaden. Kan vi göra det? Jag tror det. Om människor verkligen möts.

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Live at Heart 2021: Jag samtalar med entreprenörer om hållbara företag

Jag får möjligheten att leda samtal med kloka människor även på årets upplaga av det kreativa mötet Live at Heart i Örebro. Ser fram emot detta. Samtalet spelas in och kommer att sändas digitalt i efterhand, men det finns möjligheter för arrangören att ta en publik som kan vara med när samtalet spelas in.

Möt de hållbara idéerna och människorna som skapar och banar väg för dem

Fredag 3 september, klockan 14-15, Kulturkvarteret Örebro, lokal Volymen

Vilka värden skapar verkligt hållbara företag – och varför behöver vi dem? Varför tar det så lång tid att ställa om näringslivet?

Kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander möter människor som skapar framtidens lösningar och människor som försöker att bana väg för dem genom att ställa om ett samhälle som planerats för andra saker än hållbarhet.

Medverkande:

Markus Lutteman, We Don’t Have Time
Malin Lernhammar, FutureForm
David Lundgren Fetah, Refurbly
Maria Comstedt, näringslivskoordinator Lekebergs kommun

I denna workshop möter du entreprenörerna David Lundgren Fetah (Reburbly) och Malin Lernhammar (FutureForm) i ett samtal om idéer, värde och drivkrafter. Om vikten av verkligt hållbara idéer och omställning. Tillsammans med näringslivskoordinatorn Maria Comstedt (Lekebergs kommun) diskuterar vi hållbara idéer och affärsutveckling. Vi pratar om behovet av omställning och varför människor med idéer är avgörande för att vi ska nå de globala hållbarhetsmålen. Samtalet tar sin utgångspunkt i dialog med författaren/entreprenören Markus Lutteman (We Don’t Have Time) och leds av kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander.

Företag ställer om hela tiden så var personlig

Kan personliga, existentiella och ekologiska insikter finnas med i affärsutveckling och diskussioner om regional utveckling? De måste nog det. Eftersom vi inte kan välja bort dem.

Allt som växer måste sluta växa någon gång. Annars kommer det till slut att fylla hela universum. Allt som ökar farten måste bromsa in nån gång. Annars kommer det att lämna atmosfären och försvinna i rymden. Evig tillväxt är omöjlig. och har alltid varit det. Om vi ska kunna lämna den naiva vanföreställningen som ekonomin givit oss om evig tillväxt är det dags att bli personlig.

En text av Tällberg Foundations grundare Bo Ekman har skakat om mig. Trots att vi är fler än någonsin som försöker påverka ALLT och ALLA i en mer hållbar utveckling så går mänskligheten fortfarande mot sin undergång. Och vi tar med oss oräkneliga andra arter längs vägen.

Vi kan inte fortsätta prata om hållbar tillväxt. Eller tro att vi ska lösa klimatkrisen med samma ideologier, teknologier och ekonomiska tänkande som skapat krisen. Det är inget annat än galenskap.

Naturen är ganska tydlig ändå. Saker som föds och växer kommer att plana ut i sin tillväxt och till sist att dö. För att bli näring in i en ny sådan process. Det där pågår. Utan att människan kan påverka det. Kretsloppet. Det gäller oss som människor, precis som för allt och alla andra levande varelser och organismer.

När vi försonas med den insikten kan det uppstå något personligt. Kanske till och med ett ansvarstagande. Då blir det kanske lättare för oss att börja skapa något nytt tillsammans. I relationer med andra människor. Utan den personliga övertygelsen kommer vi inte att kunna förverkliga det som mänskligheten kommit överens om i globala och internationella överenskommelser som Agenda 2030.

Sett över längre tidshorisonter kommer alla människor i alla företag och organisationer att bytas ut. Sett över samma tidshorisonter kommer också alla företag och organisationer att bytas ut. Varje år skapas nya företag, samtidigt som andra avvecklas. Det pågår alltså en ständig omställning. Helt naturligt och helt skapad av oss människor. Men, allt hänger ihop och allt påverkar helheten på olika sätt. Just nu försöker massor av beslutsfattare, förändringsledare och hållbarhetsexperter på att försöka skapa modeller, principer och strategier för omställning. Men, tänk om det bara är så att vi behöver acceptera den naturliga omställning som pågår i varje sekund? Försonas med den. Acceptera den. Vara en del av den.

Till och med våra egna kroppar fungerar enligt samma princip. Cellerna förnyas och din kropp kommer aldrig att vara samma kropp som du föddes med. Inget växer för evigt. Inget har någonsin vuxit för evigt. Allt kommer till liv, utvecklas och avvecklas.

Så vem vill du vara i den här föränderliga världen? Hur vill du vara med i det här kretsloppet?

Om vi ska undvika att förverkliga alla de skräckscenarier för allt levandes lidande som klimatkrisen och nationalismen för med sig börjar det bli dags att ställa sig den frågan. Vi kan lära oss något av de som gått före oss. Som utvecklade mänskliga relationer i flockar, stammar, församlingar, folkrörelser, företag och andra sammanhang.

Vi vet det mesta om den mätbara verkligheten.
Vi har redan kommit överens om målen.
Vi har de flesta lösningar redan.

Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Vi delar ansvaret för helheten. Du, jag och vi. Tillsammans. Den enda som aldrig kan ta ansvaret är #nånannan. Så din idé, din kunskap och din övertygelse är viktig.

Vad vill du göra?

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Goda samtal pågår någonstans

Det är lätt att hamna i debatt. I destruktiva samtal där lyssnande inte pågår. Där allt blir svart eller vitt och polariseringen får människor att välja sida utan djupare eftertanke. När klimatkrisen hamnar i den polariseringen förlorar vi. Klimatkrisen är inte påhittad av någon enskild politisk ideologi. Där är större än andra mänskliga påhitt, som kapitalismen, den naiva tron på evig tillväxt eller socialismen.

Vi kan mäta saker med naturvetenskapen. Försöka oss på att förstå naturliga processer i de ekosystem som är själva grundförutsättningen. Men, vi måste nog också söka oss till tolkning. Hur vi tolkar de data vi samlar in kommer att vara avgörande för människans och mänsklighetens anpassning till de förändringar som kommer i klimatkrisens spår. Våra tolkningar kanske till och med kan påverka hur allvarliga konsekvenser vi skapar genom att driva på klimatkrisen.

Det pågår sådana här samtal. Där människor möts med stör öppenhet och försöker tolka tillvaron och existensen. Inte sällan leder sådana här samtal till ny samtal. De liksom sprider sig och smittar.

Här är några sådana aktuella samtal jag vill smitta dig med:

Läsarpodden
I läsarpodden möts teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i samtal om en bok de läst. Men samtalen blir djupare än så. Jag vill varmt rekommendera tre av deras samtal, liksom böckerna som är samtalens utgångspunkt.

Om mänsklighetens godhet (med utgångspunkt i Rutger Bregmans bok Humankind)
https://open.spotify.com/episode/2C6aQfBXSN5ZfMw2pA4SVf?si=Pc4XOZz3RWeXjsJ-jQnt8g

Om social hälsa, själavård och ångest (med utgångspunkt i Roland Paulsens bok Tänk om)
https://open.spotify.com/episode/2WVNXVnYbhd4HOhiWmojHy?si=2ps9E0EFSUmGm9gx25re9g

Om klimatkrisens allomfattande konsekvenser (med utgångspunkt i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten)
https://open.spotify.com/episode/76gtans7f7hvp81C0sfM1s?si=9Ss7U_ARTPGina_pVvVBJg

Morphosis unfolding growth in FAITH with Gerhard Bley
Trots den engelska titeln så sker samtalet på svenska. Den empatiska ledaren Gerhard Bley (VD för Kavli) i ett djupt och klarsynt samtal med Lina Fogelberg and Petra Trobäck. Ett samtal som drivs av mening och har tankepauser som faktiskt inte är bortredigerade. Bara en sån sak. Tankepauser. Som kan behövas när en ledare för en stor koncern som ligger bakom väldigt kända varumärken i din livsmedelsbutik pekar ut bristerna med kapitalismen.

Leva och låta leva – KG Hammar
KG Hammar i Tankar för dagen från 27 mars 20201. Han sammanfattar som vanligt i stort sett allt: Vi måste försöka urskilja vad i ”det normala” som är hållbart i en värld där rätten till liv är erkänd och eftersträvansvärd, och vad som inte är det.

Hållbarhet & Existens
I fem samtal fick vi möta känslor, tankar och en djupare känsla av tillsammansskap även i olikheter när vi valde att utmana de kvävande ekonomiska, teknologiska och politiska perspektiven på klimatkrisen. Eller kanske förnekandet av den.

Var med när vi lyssnar på:

Petra Carlsson (präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan) och Pekka Mellergård (överläkare, docent i neurokirurgi). Maria Küchen (författare, poet och kulturjournalist) och David Jonstad (journalist, författare och föreläsare). Björn Wiman (journalist och kulturchef på Dagens Nyheter) och Pella Thiel (ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige). Paula Richter (psykolog studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna och aktivist) och Rom-klubbens ordförande Anders Wijkman (författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati). Ing-Mari Wieselgren (överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner) och Jonas Gren (poet och författare).

Samtalen finns på UR Play.

I många av de här samtalen finns det plats för nya idéer och tankar. Här finns Framtidsentreprenörer. Det är därför jag tror att det är så viktigt att vi öppnar dörrar för fler samtal och möten mellan olika människor.

Vi kan vara ganska bra på det.

Titta och lyssna. Reflektera och respondera. Låt det ta tid.

/Fredrik Bronner

Hållbarhet & Existens – nya perspektiv på klimatkrisen

Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.

I de första fem samtalen möter vi:

Petra Carlsson 
Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan

Pekka Mellergård 
Överläkare, docent i neurokirurgi

Maria Küchen 
Författare, poet och kulturjournalist
 
David Jonstad
 Journalist, författare och föreläsare

Björn Wiman
Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter

Pella Thiel 
Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige

Paula Richter 
Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist

Anders Wijkman 
Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome

Ing-Mari Wieselgren 
Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
 
Jonas Gren 
Poet och författare

Se samtalen om läs mer frågeställningarna på hemsidan: samtalsfestival.se.

Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.

Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.

Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.

Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner.
Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.

Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.

Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.

Fler existentiella frågor och svar i klimatkrisens tid

Idag ska jag möta fyra personer i ett uppskjutet samtal. Som filmas för att sändas senare. Det handlar om existentiella perspektiv på klimatkrisen Jag tackar för inbjudan till samtalet med Elin Kullingsjö (utvecklingsledare Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst Nikolai församling) och Sara Bronner. När jag läst frågorna före samtalet tänker jag ungefär så här.

Klimatfrågan är ju så stor, det involverar länder, unioner, företag, politiker och i slutändan varje individ. Hur ska vi kunna ta oss an frågan om klimatet och dess stora utmaningar?

Kanske som livet i stort. Genom att stanna upp en stund, låta vårsolen möta ansiktet och känna luften i lungorna. Känna efter hur livet kan kännas i ett andetag när solen värmer.

Var och en av oss är en liten del av ett enormt kolbaserat ekosystem. Var och en av oss kommer att dö. Men, kolatomerna som just nu bygger min kropp kommer att leva vidare. Det där kan vara en stor tanke. Men genom att acceptera att vi är inget, samtidigt en del av allt, kan det skapas andra känslor och tankar. Här tror jag att det öppnas vägar till djupare, starkare relationer till andra människor, djur och allt som lever.

Till en större helhet. Ett sammanhang vi inte kan välja bort.

Livet är ytterst en existentiell fråga. Full av tro och tvivel. Men ingen av oss är ensam. Vi kan hjälpa andra, och be om hjälp. När vi gör det kanske vi kan hitta sätt att förstå hur vi som människor påverkar och påverkas av det här stora ekosystemet vi är en del av. Och göra något annat.

Tillsammans. Jag tror det är ett bra sätt att finnas i livet och klimatkrisen.

Hur kan vi prata om att det existentiella perspektivet, vad gör det med oss att det känns som att världen rämnar?

Kanske handlar det om något som är lite utmanade i en kultur/samtid präglad av ständiga förbättringar, evig tillväxt och individualism… att acceptera döden. Att prata mer om meningen. Meningen med livet, kärleken, relationerna. Om hoppet ligger i att jag ska vara odödlig kommer livet bjuda oss på många besvikelser längs vägen. Som jag kommer göra allt jag kan för att undvika. Men, de går ju inte att undvika, eftersom ingen av oss är odödlig.

Existentiella perspektiv är livsviktiga. Även i klimatkrisen. Det är inte bara politik, ekonomi och teknologi som kan stå i centrum av omställningen. Ingen av dessa skapar mening på egen hand. Men om vi tar hjälp av teologi, filosofi, psykologi, sociologi och människors känsliga förmåga att uttrycka sig kreativt i konst, musik, litteratur och på scener… då kan det hända något annat. Som gör det lättare för oss att mötas i behov, istället för att vara isolerade i begär.

Tro, tillit och hopp. Uppstår i relationer mellan levande varelser.

Går det att känna hopp? Hur får hoppet uttryck?

Om hoppet blir en naiv tro på att vi människor ska kunna fortsätta hitta på teknologi och ekonomiska system som ska ge oss ett bekvämt och gott liv med ännu snabbare uppkoppling i evig och oändlig tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser…. då har jag svårt att se något hopp. Men, om vi ger upp det här dopade hoppet, då kan vi hitta ett annat hopp. Så det hoppas jag på.

Varken virus eller världshav kommer att förhandla med oss. Kanske ligger det nya hoppet i att ge upp det gamla hoppet.

Vilka erfarenheter har ni gjort i mötet med en ung generation angående klimatet?

Jag tycker jag möter sorg, uppgivenhet och likgiltighet lite för ofta. Tonåringar som redan är oerhört självständiga i skuggan av föräldrar som är upptagna med duga. Alla med blicken i skärmar på bekräftelsejakt, karriär, personligt varumärkesbyggande och padel. Det är sorgligt. Och jag får ont i magen när jag hör unga vuxna som inte vill bli föräldrar. Men framför allt, unga människor som vuxit upp och lärt sig att vuxna inte orkar prata med dem om de svåra frågorna, utan gömmer dem i iPhones, Netflix och hembudad mat. Byter kök och håller barnen sysselsatta med annat. Det gäller långt ifrån alla, men från min medelklasshorisont i en kommun där den stora visionen är att vara den mest attraktiva medelstora staden i Skandinavien så möter jag lite för ofta unga människor som är alldeles för ensamma.

Jag tror att vi ska möta unga människor med stor respekt. Vi har gett dem en oerhört tuff framtidsresa med skövlad regnskog, stigande världshav och mikroplaster serverade redan från moderkakan. Kanske borde vi hjälpa dem på klokare sätt. Vi har det (materiellt och ekonomiskt) bättre än människorna i de flesta andra länder på planeten vi delar. Ändå verkar lite för många av oss inte må så bra.

Här kan vi mötas. Unga och gamla. Alla.

Vilka tips vill ni ge till dem som har lyssnat ända hit?

Lyssna på andra människor. Prata med andra människor. Gå ut i friska luften. Upptäck att livet – allas liv – är värt att förundras över. Då blir det också värt att göra något nytt i klimatkrisens tid. Något att lita på, att tro på och att hoppas på.

Samtalet kommer säkert ta andra vägar och jag lär inte säga de här sakerna, men kanske något liknande. Det visar sig. Jag tror att det handlar ganska mycket om acceptansen i att vara en liten människa. Tillsammans med andra små människor. Kanske är det där, i våra relationer svaret finns?

/Fredrik Bronner