Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Hållbarhet & Existens – nya perspektiv på klimatkrisen

Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.

I de första fem samtalen möter vi:

Petra Carlsson 
Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan

Pekka Mellergård 
Överläkare, docent i neurokirurgi

Maria Küchen 
Författare, poet och kulturjournalist
 
David Jonstad
 Journalist, författare och föreläsare

Björn Wiman
Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter

Pella Thiel 
Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige

Paula Richter 
Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist

Anders Wijkman 
Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome

Ing-Mari Wieselgren 
Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
 
Jonas Gren 
Poet och författare

Se samtalen om läs mer frågeställningarna på hemsidan: samtalsfestival.se.

Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.

Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.

Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.

Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner.
Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.

Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.

Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.

Tillvarons tillhåll – om staden och platsen

OBS i P1 har den här veckan publicerat en serie samtal under rubriken Tillvarons tillhåll som du som arbetar med stads- eller samhällsplanering borde lyssna på. Även du som arbetar med platsmarknadsföring kan nog må bra av att lyssna på de här talade essäerna.

Efter att ha jobbat med såna här frågor i mer än tjugo år har jag blivit en sån där människa som går i cirklar. Som känner igen cyklerna av trender i hur vi diskuterar städer och platser. Pandemin har satt saker i skarpare ljus. Digitaliseringen som fortsätter bidrar med några skarpa kontraster.

I det tredje samtalet är utgångspunkten Jane Jacobs tankar om staden. När jag lyssnar på det påminns jag om något. Nämligen att det är människorna som är platsen. Summan av liv. På rätt plats är det inte bara människorna, utan även allt annat liv. Djur, natur, väder och vind.

Det är i mellanrummen det händer. Mellan husen, i parkerna, på torgen, trottoarerna, framför scenerna, vid borden. När vi möts, reagerar, responderar och känner något. Där uppstår dragningskraften.

Vad skulle hända om vi fördjupade och breddade våra samtal om framtidens städer och platser? Kopplade ihop oss med gårdagen? Om vi förstår varför vi står där vi står blir det kanske lättare för oss inse vad vi behöver nu. Så att vi kan ta kursen mot framtiden på ett mer hållbart sätt.

Jag står kvar i min korsning där mening, samhällsnytta, planetnytta och ekonomisk resiliens möts. I just min korsning ser jag en stadskärna som sakta tömts på mänskligt innehåll, där matbud som har bråttom tar plats i mellanrummen. Men de ser ganska ensamma ut.

Samtalen i OBS kräver lite av dig som lyssnar. De är korta, men innehållsrika. Kanske tvingar dig att respondera snarare än omedelbart reagera. Jag tror att det är bra. Kanske är det så vi borde se på våra städer och platser också? Det är nog värt att prova. Tillvarons tillhåll, mellanrummen, livet mellan husen. Svaren finns ju där. Hos människorna och allt annat som lever. Det är ju vi som attraherar varandra.

/Fredrik Bronner

Fler existentiella frågor och svar i klimatkrisens tid

Idag ska jag möta fyra personer i ett uppskjutet samtal. Som filmas för att sändas senare. Det handlar om existentiella perspektiv på klimatkrisen Jag tackar för inbjudan till samtalet med Elin Kullingsjö (utvecklingsledare Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst Nikolai församling) och Sara Bronner. När jag läst frågorna före samtalet tänker jag ungefär så här.

Klimatfrågan är ju så stor, det involverar länder, unioner, företag, politiker och i slutändan varje individ. Hur ska vi kunna ta oss an frågan om klimatet och dess stora utmaningar?

Kanske som livet i stort. Genom att stanna upp en stund, låta vårsolen möta ansiktet och känna luften i lungorna. Känna efter hur livet kan kännas i ett andetag när solen värmer.

Var och en av oss är en liten del av ett enormt kolbaserat ekosystem. Var och en av oss kommer att dö. Men, kolatomerna som just nu bygger min kropp kommer att leva vidare. Det där kan vara en stor tanke. Men genom att acceptera att vi är inget, samtidigt en del av allt, kan det skapas andra känslor och tankar. Här tror jag att det öppnas vägar till djupare, starkare relationer till andra människor, djur och allt som lever.

Till en större helhet. Ett sammanhang vi inte kan välja bort.

Livet är ytterst en existentiell fråga. Full av tro och tvivel. Men ingen av oss är ensam. Vi kan hjälpa andra, och be om hjälp. När vi gör det kanske vi kan hitta sätt att förstå hur vi som människor påverkar och påverkas av det här stora ekosystemet vi är en del av. Och göra något annat.

Tillsammans. Jag tror det är ett bra sätt att finnas i livet och klimatkrisen.

Hur kan vi prata om att det existentiella perspektivet, vad gör det med oss att det känns som att världen rämnar?

Kanske handlar det om något som är lite utmanade i en kultur/samtid präglad av ständiga förbättringar, evig tillväxt och individualism… att acceptera döden. Att prata mer om meningen. Meningen med livet, kärleken, relationerna. Om hoppet ligger i att jag ska vara odödlig kommer livet bjuda oss på många besvikelser längs vägen. Som jag kommer göra allt jag kan för att undvika. Men, de går ju inte att undvika, eftersom ingen av oss är odödlig.

Existentiella perspektiv är livsviktiga. Även i klimatkrisen. Det är inte bara politik, ekonomi och teknologi som kan stå i centrum av omställningen. Ingen av dessa skapar mening på egen hand. Men om vi tar hjälp av teologi, filosofi, psykologi, sociologi och människors känsliga förmåga att uttrycka sig kreativt i konst, musik, litteratur och på scener… då kan det hända något annat. Som gör det lättare för oss att mötas i behov, istället för att vara isolerade i begär.

Tro, tillit och hopp. Uppstår i relationer mellan levande varelser.

Går det att känna hopp? Hur får hoppet uttryck?

Om hoppet blir en naiv tro på att vi människor ska kunna fortsätta hitta på teknologi och ekonomiska system som ska ge oss ett bekvämt och gott liv med ännu snabbare uppkoppling i evig och oändlig tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser…. då har jag svårt att se något hopp. Men, om vi ger upp det här dopade hoppet, då kan vi hitta ett annat hopp. Så det hoppas jag på.

Varken virus eller världshav kommer att förhandla med oss. Kanske ligger det nya hoppet i att ge upp det gamla hoppet.

Vilka erfarenheter har ni gjort i mötet med en ung generation angående klimatet?

Jag tycker jag möter sorg, uppgivenhet och likgiltighet lite för ofta. Tonåringar som redan är oerhört självständiga i skuggan av föräldrar som är upptagna med duga. Alla med blicken i skärmar på bekräftelsejakt, karriär, personligt varumärkesbyggande och padel. Det är sorgligt. Och jag får ont i magen när jag hör unga vuxna som inte vill bli föräldrar. Men framför allt, unga människor som vuxit upp och lärt sig att vuxna inte orkar prata med dem om de svåra frågorna, utan gömmer dem i iPhones, Netflix och hembudad mat. Byter kök och håller barnen sysselsatta med annat. Det gäller långt ifrån alla, men från min medelklasshorisont i en kommun där den stora visionen är att vara den mest attraktiva medelstora staden i Skandinavien så möter jag lite för ofta unga människor som är alldeles för ensamma.

Jag tror att vi ska möta unga människor med stor respekt. Vi har gett dem en oerhört tuff framtidsresa med skövlad regnskog, stigande världshav och mikroplaster serverade redan från moderkakan. Kanske borde vi hjälpa dem på klokare sätt. Vi har det (materiellt och ekonomiskt) bättre än människorna i de flesta andra länder på planeten vi delar. Ändå verkar lite för många av oss inte må så bra.

Här kan vi mötas. Unga och gamla. Alla.

Vilka tips vill ni ge till dem som har lyssnat ända hit?

Lyssna på andra människor. Prata med andra människor. Gå ut i friska luften. Upptäck att livet – allas liv – är värt att förundras över. Då blir det också värt att göra något nytt i klimatkrisens tid. Något att lita på, att tro på och att hoppas på.

Samtalet kommer säkert ta andra vägar och jag lär inte säga de här sakerna, men kanske något liknande. Det visar sig. Jag tror att det handlar ganska mycket om acceptansen i att vara en liten människa. Tillsammans med andra små människor. Kanske är det där, i våra relationer svaret finns?

/Fredrik Bronner

Från Live at Heart: Business as usual eller verklig omstart?

En tvåminuterssammanfattning av samtalet.

Parisavtalet och FNs globala hållbarhetsmål är inte värda någonting om inte fler entreprenörer och kreatörer skapar de där ny lösningarna som ska göra allt hållbart. Det är inte Angela Merkel, Boris Johnson, Stefan Löfvén som ska skapa det hållbara. Inte ens Donald, Ebba eller Ulf. Det är människor som vi.

Allt prat om entreprenörskapsfrämjande och innovationssystem i världsklass ekar också ganska tomt när vi inte ser att människor med verkligt hållbara idéer faktiskt får kunskap, mod och inspiration att starta företag. Vi måste kanske avliva de naiva sagomyterna om superentreprenörer och krama om våra vanliga företagare.

Så inledde vi dagens samtal.

Ska vi fortsätta att nöja oss med globala hållbarhetsmål som inte duger? Ska vi fortsätta med ett enkönat företagsfrämjande som stänger ute de flesta idéerna? Ska människors behov vägleda oss som tar fram idéerna eller ska vi fortsätta att cyniskt odla och utnyttja människors begär? Vad kommer vara lättast för oss att hitta på – en ny planet eller en ny ekonomi?

Det var några av de inledande och frustrerade frågeställningar vi väckte när fina kreativa festivalen Live at Heart bjöd in oss att prata om hållbar idé- och affärsutveckling tillsammans med IT-entreprenören Pia Engwall och musikern/artisten/programmeraren Christoffer Wadensten (Meadows).

Det blev ett inspirerande samtal tillsammans med de här visa personerna. På en klassisk scen i ett gammalt kulturhus.

Fredrik och Sara Bronner inledde samtalet med att ställa några kritiska frågor och introducera Bronner & Bronners filosofi för hållbart entreprenörskap. Vi samtalar om balans mellan MENING, SAMHÄLLSNYTTA, PLANETNYTTA och EKONOMISK RESILIENS.

Vi fördjupar oss i mening. Meningsfullt entreprenörskap behövs. Annars riskerar vi att få leva i en vardag där meningslösa människor jobbar med – och konsumerar – meningslösa saker i ett meningslöst samhälle. Det är tydligt att vi i det här samtalet delar en känsla av att mening är grundläggande i ett hållbart entreprenörskap.

Det räcker inte med att det skapas värde mellan entreprenör och kund. Det behöver också skapas ett tredje värde i det omgivande samhället. Annars fortsätter vi att underhålla ett samhälle som bygger på klyftor mellan vi och dom. Där några få har rätt att utnyttja alla andra.

Planeten utanför mänskligheten. De 8 miljoner andra arterna av liv och de naturliga system vi är helt beroende av. De låter sig inte imponeras av våra fina CSR-formuleringar och påhittade klimatkompensationer. Det kommer inte att gå att förhandla med havet. Därför är det dags för människan att anpassa sig och sina idéer.

En resilient ekonomi inleder avslutningen på samtalet. Är pengarna vår viktigaste resurs eller något annat? Vi får tips för den som vill prova sin idé och en avslutande uppmaning till vad vi tar med oss in i den verkliga OMSTART som krävs nu.

Hela samtalet, oklippt, hittar du här.

När världens bästa möte blir digitalt

Idag öppnade Fredrik Bronner världens bästa möte. För tredje året i rad. Men inte på scen inför en internationell publik bestående av artister, producenter, regissörer och kreatörer som vanligt. Nej, idag inför fyra kameror och ett crew.

Ett ärofyllt uppdrag som idag dessutom bestod av att dela ut Live at Hearts utmärkelse MUSIKÖRAT till årets pristagare, Christoffer Wadensten. En människa som åker runt i världen och turnerar som MEADOWS.

Men inte i år. 2020 är streamingåret. Det gick fint det med. Vi imponeras av den energi och den kreativitet gänget bakom Live at Heart besitter. För några månader sedan såg det ut som att det kunde vara slut med den här grejen nu. Idag blev det premiär istället. När en grupp människor med lust, kreativitet och tro bestämmer sig för att lyckas med något….då gör vi det. Teamet bakom Live at Heart och deras partners och sponsorer visar det om och om igen. Vi är glada och tacksamma över att vi får vara en liten del av det här sammanhanget.

Titta här. Var med. På fredag leder Bronner & Bronner ett seminarium om hållbart entreprenörskap. Det sänds överallt där Live at Heart tar plats.

Vanligtvis är Örebro en internationell mötesplats den här veckan. Nu är vi en digital sambandscentral för möten. Världen förändras. Men människor fortsätter att skapa relationer. Fint.

Ny termin och nytt kontrakt

Första riktiga arbetsdagen efter sommarens ledighet. Vi förbereder veckans föreläsningar och startar upp tankar och idéer. Och skriver på ett kontrakt. Vi kommer att göra något nytt den här hösten. Vi utvecklar verksamheten och flyttar ut från hemmet. För att kunna göra plats för fler. Men också för att kunna göra något mer.

Något ska förnyas.
Något annat ska bli mer konkret.
Något ska bytas.

Vi behöver vara lite otydliga just nu, men lovar att återkomma med glasklara besked om vad det här betyder. Det har förstås med hållbar idé- och affärsutveckling att göra. I praktiken.

Cirkulera. Ställ om. Förbättra. Gör plats. Ungefär så.

Det är kanske inte VAR du jobbar, utan med VAD

Fredrik tänker tankar om arbetsplatsen och avslöjar att Bronner & Bronner flyttar hemifrån. Ett kort avbrott i ledigheten.

Folkhälsomyndigheten gick häromdagen ut och förvarnade oss att det nog är så att hemmaarbete får bli grejen i höst också. Läser återkommande texter om hur detta indikerar att framtidens arbetsplats är här. Att den är HEMMA.

Jag har en del tankar kring det det där. Har ju år många år gått och funderat på arbetsplatsen. Tänkte länge att om fler människor kunde välja sina arbetsplatser så kommer samhället bli något mindre frustrerat. För visst är väl den egna verandan, kontorsfiket, den moderna hubben/co-workingplatsen med sina tegelväggar och klinkers mer inspirerande? Eller är det kanske människorna på den andra platsen än arbetsplatsen som lockar?

Det där är förstås olika för olika människor. Men, jag kan inte låta bli att tänka att det kanske mer handlar om VAD vi gör på jobbet än VAR vi gör det som skapar känslorna. Och inte minst VILKA vi gör det tillsammans med. För det har ju urgammal vishet och modern forskning liksom bevisat om och om igen. Att vi behöver vara tillsammans. Vi blir människor först i relation till andra (människor, djur och växter).

Kanske är det meningen vi borde prata mer om? Kanske är det dags att söka efter den där meningen på allvar? Vi lever i en samtidskultur där superindividualismen präglar det mesta. Livsprojektet DU. Det personliga varumärket. Allt det där du läser om andra. Och vill berätta om dig själv. Alla rättigheter och valmöjligheter du har hela tiden.

Självklart ska vi kunna jobba var vi vill. (Om vi inte råkar vara människor som arbetar med att läka, hela, undervisa eller på något annat sätt hjälpa andra människor, då kommer valmöjligheterna inte bara vara dina.) Det har liksom blivit ett samhällsmantra för några av oss. Vi som har förmånen att kunna tänka och göra så. Men om det vi gör inte känns meningsfullt så kommer det inte att hjälpa den här gången heller. Lika lite som karriärstegen, den nya grillen eller ens den nya influencern.

Människor som arbetar med kultur. Med skapande. Musik, film, teater, konst och andra uttryck som för människor samman i samtal och känslor går på knäna. Förlorar sin försörjning. Samtidigt som teknik-, content- och streamingföretag producerar tjänster som upptar allt mer av vår vakna tid. I min mellanstora stad är matleveranserna ständigt pågående. Människor på mopeder och i risiga bilar åker i skytteltrafik mellan matställen och människors hem. I stadskärnan är det tomt på kvällarna. Unga människor upptäcker dåliga (och kanske några bra) saker utan att störas av nyktra vuxna. Mäns köp av kvinnor (prostitution) sägs öka här i min hemstad just nu. Jag misstänker att även efterfrågan på droger gått upp. Kanske vittnar förra veckans dödsskjutningar om det?

Och på sociala medier är vi för eller emot Tegnell som vanligt. För eller emot Trump. För eller emot veganer. Lite som vanligt. Men med nya före eller mot-diskussioner. Om munskydd. Om vattenskotrar. Om kinesiska frön.

Just nu är det mest en ganska vanlig semestervy. Det är så det ser ut här på somrarna. Men, det var också så det såg ut under våren och det är nog så det kommer att se ut under hösten.

Jag erkänner, jag har svårt att inte se summan av det här som något dåligt. Inte så att jag vill döma ut människor som dåliga, men den här samtidens indivdualism, ständigt driven av tillväxtekonomin, gör inte bara bra saker med oss. I ett samhälle utan mening är det lätt att skapa sådana kulturer, tänker jag. Där JAG-projektet ska genomföras till varje pris. Där det är DITT problem om dina rättigheter kränks av mina begär.

Det goda i allt detta är att det strider mot våra sätt att utvecklas. Människans evolutionära historia bygger på helt andra värden. Tillsammansskap, känslor, medveten närvaro och sådana saker. Kanske kommer vi komma på det igen. I en rörelse som är större än JAG-projektet. Gurun, influencern eller Jesus kan inte göra det åt oss som enskilda individer, men kanske som kollektiv grupp av människor.. Det är ju nämligen upp till oss. Naturen väntar inte på oss. Den bryr sig inte. Den bara finns och just nu mår den allt sämre. Tiden rinner ifrån oss.

Greta Thunbergs sommarprat sägs vara det som flest människor har lyssnat på någonsin. Om alla som lyssnade verkligen hörde vad hon sa, då kommer vi kanske se resultat på sikt. Det visar sig.

Ska vi jobba hemma? Får vi en rejäl fastighetskris i mellanstora, medelmåttiga mellansvenska städer? Är det dags för en ny grön våg där medelklassen flyttar ut i grönskan ett tag? Well, det kommer också att visa sig. Men de verkligt intressanta frågorna kanske borde vara:

Vad ska du jobba med?
Varför?

Människor som känner att de gör meningsfulla saker tillsammans med människor som vill dem väl kommer att få det mycket lättare att sprida den meningen och vilja andra människor väl. De kommer också känna sig mer delaktiga i allt som omger dem och ha lättare att behandla människor, djur och natur med respekt.

Jag tror inte det behöver vara så svårt.

/Fredrik Bronner


Just det, ett litet avslöjande utlovades ju i rubriken. Bronner & Bronner flyttar hemifrån senare i år. Hemmakontoret kommer att överges. Vi kommer att öppna ett kontor och en ny mötesplats under hösten på en spännande plats i Örebro. Mer om detta kommer vi att berätta senare.

I en tom kyrka… musik

Han skulle varit på turné i Europa nu. Med sitt nysläppta album i bagaget. Istället fick han och Jen spela i en tom kyrka mitt i vår hemstad ikväll. För såna tider är vi mitt uppe i. Makalöst vackert var det att lyssna hemma. Men, jag hann ta några bilder innan streamingen började.

Samma dag som vi permitterade oss. Och fick reda på att en av våra idoler vill vara med på ett fint möte vi arrangerar nästa år. Det händer mycket nu. Håll i och håll ut! Som Meadows, min fina vän Christoffer Wadensten.

Digitaliseringen gör bra saker. Men den här människan och låtarna han skriver ska röra människor. Inte genom skärmen. Det är i rummet han tar sig in under huden på oss. Jag vill att han ska få åka ut igen. Och beröra människor.

/Fredrik Bronner