Kategori: Kultur

Publicerat

Byt ut JAG mot VI

So here is my simple suggestion. It might just change your life, and it might just help to begin to change the world. Do a search and replace operation on the text of your mind, and wherever you encounter the word ”self,” substitute the word ”other.” So instead of self-help, other-help; instead of self-esteem, other-esteem. And if you do that, you will begin to feel the power of what for me is one of the most moving sentences in all of religious literature.

”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me.”

We can face any future without fear so long as we know we will not face it alone. So for the sake of the future ”you,” together let us strengthen the future ”us.”

Det där är avslutningen på rabbi Jonathan Sacks TED-talk från 2017. I de där orden finns så mycket visdom och klarsynthet att vi knappt kan ta budskapet till oss idag.

Älska Existensen/livet/Gud/världen som dig själv. Älska din nästa. Men kanske viktigast av allt: Älska främlingen. Inte minst för att du själv är en främling i så gott som alla andra människors ögon. Det är i mellanrummen mellan oss som livet händer. I olikheterna möts vi. Där händer allt.

För mig är det uppenbarat och uppenbart. Framtiden förutsätter VI, annars blir det en framtid utan oss. Vill vi möta framtiden utan onödig rädsla och oro, då måste vi göra det tillsammans. Alternativet kommer att bli vår undergång.

Vi håller på att strypa oss själva. Ett kollektivt självmord pågår. Om inte bokstavligt ännu, så kulturellt. Från början sakta, men nu allt snabbare, så håller vi på att göra oss av med det samhälle som gjorde att du och jag kunde växa upp i trygghet med massor av möjligheter. Vi kan bättre. Mycket, mycket bättre. Och precis det fångar rabbi Sacks på ett helt glasklart sätt. För dig som fortfarande tvekar så rekommenderar jag samtalet nedan. Som hålls i serien On Being, där entreprenören, författaren och journalisten Krista Tippett möter intressanta och inspirerande människor. Våga lyssna, vad hör du?

Har du inte tålamod? För bråttom? Well, här är nio minuter med rabbi Sacks. Jag tror att de kan förändra ditt tålamod. Om du vågar lyssna.

Publicerat

Livet vill något med oss

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. 

Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.

Publicerat

Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi

Nu kommer det att PISA-rasas i allmänheten igen. Det kommer att skyllas på olika saker. På sossar? Ja. På flyktingar? Ja. På godhetsknarkare? Troligen. På barnen? Absolut.

Men, om vi tar ett djupt andetag och tänker efter en stund. Formulerar en fråga. Vad säger PISA på ett djupare plan? Vem är som är barnens vägvisare? Vad gör isåfall dessa vägvisare? Och de där vägvisarna är inte bara professionella lärare och skolledare. De är ju alla vi som går färdigt i skolan. Vi som förr kallades vuxna. De där vuxna i rummet som många ropar efter, men få vill vara.

Om barn ska lära sig något alls, så är det nog avgörande att de finner det lärandet meningsfullt. Jag tror att fler som uttalar sig tvärsäkert om kunskap, skola och PISA skulle behöva reflektera över det. Barn lever inte i ett vakuum utan är – som alla andra – en del av den kultur och samtid vars värderingar, attityder och uttryck på många olika sätt bidrar till det som barnen finner just… meningsfullt.

Hur ser den kulturen ut? Hur ser den samtiden ut? Vad är populärt i vår tid, i vår lilla del av världen? Vilka styr, och hur styr de? Hur skapas upplevd mening i vår kultur? Kanske är det inte så konstigt att PISA visar det som PISA visar, om en reflekterar över de frågorna.

Allt är som det ska bli, även i detta avseende. Vill vi att det ska bli på andra sätt? Då får vi göra något annorlunda. Medvetenhet är bra då. Den som nu kommer att rasa, men som själv predikar egna ogrundade teorier om ditten och datten, är ett lysande exempel på det som PISA visar på djupet. Att vi faktiskt bygger vårt land på bildningsförakt just nu.

En av mina husprofeter, Lars Winnerbäck, har skrivit att isarna smälter till ett TikTok-beat.

När vi är upptagna med att gräva gropar, och fylla igen varandras gropar, då kommer vi att vara upptagna med att gräva gropar. Kanske är det dags att sluta gräva?

Det här är vår tid, vi har ingen annan. Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi. Men, vi skulle kunna göra något radikalt annorlunda med den insikten. Om vi vill.

Kanske är det dags att sluta gräva? Kanske är det dags att sluta skylla på barnen?

Publicerat

Tack och lov för levande människor och äpplen

Nio av tio äpplen tar vi aldrig hand om. Vi orkar inte ta hand om all frukt. I överflödet köper vi importerade äpplen. De är ju dessutom fina, släta och röda. Reklamfilmsblanka ligger de på bekväm höjd i den maximerade mataffären. Ibland sågar vi till och med ned träden för att slippa anstränga oss och ta hand om överflödet. Orka, liksom.

Äppelträdet säger ingenting om det här. Men, ett gammalt talesätt som vi människor har hittat på säger: Otack är världens lön.

Det finns människor som försöker vara tacksamma för allt vi får. Och ta det tillvara. Och prata om detta. Inte sällan kallas de för muppar (eller ännu värre saker).

Otack är världens lön.

Inte så sällan sörjer de här människorna som kallas muppar att människorna liksom vänder sig från naturen. Vad är det med människan, som inte förstår? Som tvivlar och säger att otack är världens lön. I sin egen otacksamhet. Liksom kränkt och besviken på naturen.

Kanske finns ett tänkbart svar i Maslows behovstrappa?

Abraham Maslows behovstrappa har satt ett ganska stort avtryck på vår kultur, i vår tid. I trappans första steg finns de grundläggande behoven vi behöver få uppfyllda för att överleva.

  • Vatten, mat, värme, skydd från vädrets makter.
  • Gemenskap, närhet, respekt, trygghet och kärlek.
  • En känsla av sammanhang som ger självkänsla OCH anknytning

Här uppstår liksom jag och vi och våra relationer

För de som har förmånen och turen att kunna lita på att de här behoven blir uppfyllda – eller kan ta dem för givna – har det hittats på ett steg till…. självförverkligandet.

Där uppstår kanske det vi kallar egot?

Det är en konstig trappa. Påfallande ofta verkar de människor som står högst upp känna att de står längst ned. Ju högre vi kommer, desto mer besvikna verkar många av oss att bli.

Konsekvenserna av det där självförverkligandet är visst inte självklart goda. De kan förstås bli goda, men det finns faror. För där uppe väcks mina begär, och då är det lätt för mig att glömma bort de grundläggande behoven – både att jag kan vara tacksam för att mina är uppfyllda och att det fortfarande finns människor som kämpar för att få sina grundläggande behov uppfyllda.

Den där konstiga trappan har också använts på konstiga sätt. För att försvara en ordning där många har det väldigt bra, samtidigt som väldigt många fler inte har det bra alls. Lyckliga de fattiga som bara behöver fokusera på sina behov. De bränner minsann inte ut sig, säger cynikern.

Maslows trappa har förstärkt den mytologiska berättelsen om den ekonomiska människan – en i grunden rationell varelse som tänker egoistiskt och fattar beslut efter vad som är bäst för just det egna självförverkligandet. Hela tiden. Som vill leva i ett rationellt samhälle präglat av konkurrens mellan dessa självförverkligande individer.

Jag är femtiotvå år gammal och jag har aldrig mött någon sådan människa, men ändå sägs det att vi alla är sådana. Jag tror inte på den berättelsen.

Det finns rörelser åt andra håll. I gamla religioner, livsåskådningar och traditioner. I nya tankar och idéer. I sammanhang där människor är tacksamma för att naturen om och om igen kan tillfredsställa de levandes behov. Vilken gåva! Visst är den värd vår tacksamhet? Varför skulle vi tacka nej till den? Alltså naturens ständiga och kravlösa gåva. Varför skulle jag såga ned äppelträden?

Men, det är ju svåra tider för vanligt folk. Det finns mycket att vara orolig för. Ibland orkar vi inte vara tacksamma. När sorgen eller rädslan är för kompakt. Då får vi ta hjälp. Och vi kan hjälpa.

Ja, det är svåra tider för vanligt folk, även för ovanligt folk. Liksom för den värld som kan tillfredsställa alla levandes behov, men som behöver läkas, sargad av den ekonomiska människans begär. Kanske är tacksamhet en väg till läkning? Om vi känner tacksamhet, och pratar med varandra om varför vi gör det… då kanske vi kan vara vägmärken för varandra?

För länge sedan tyckte makten att de som tänkte så här skulle vara tysta. Även i våra dagar är det många som vill tysta andra. Inte sällan för att de vill ha det som det var i ett mytologiskt förr. Eller som de tror att det var då. I det där mytomspunna dået som ganska ofta visar sig vara alldeles nu, eller nyss. Eller aldrig ens fanns.

Men vi behöver inte vara tysta. Och det kan nog fortfarande hända goda saker, om vi är tacksamma. För just nu, just här så är det ju vår tid. Det är vårt demokratiska samhälle som prövas. Som håller på att reas ut och kastas bort, eftersom det inte är så många som är tacksamma i det, eller för det. Det kanske är upp till oss?

  • Vi kan tacka för att vi är sedda – och för att vi kan se andra.
  • Vi kan tacka för att vi är bekräftade – och för att vi kan bekräfta andra.
  • Vi kan tacka för att vi är älskade – och för att vi kan älska andra.
  • Vi kan tacka för det vi får – och för att vi kan dela med oss till andra.

Vårt gemensamma tack kan bli något kärleksfullt, något hoppfullt, något levande. I världen som vi inte hittade på – alltså naturen och det där – finns något gott. Men människan fick fri vilja och därför måste människan alltså välja det goda om vi vill att det vi gör ska bli gott. Ett sätt för oss att välja det goda är att vara tacksamma… för det goda. Då kan ljuset komma in genom sprickorna i vårt samhällsbygge. Även den här hösten.

Den ekonomiska människans otack behöver inte vara världens lön. Vi kan göra tack till världens lön. Vi kan lära och vägleda varandra längs vägen.

För vi är ju levande människor. Och tack och lov för det.

Publicerat

EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

Publicerat

Är vi redo för tiden efter valet?

11 september är det val i Sverige. Partierna vi kan rösta på är av rationella orsaker oerhört fokuserade på det datumet och driver valkampanj på ganska traditionella vis om än med större bokstäver, argare formuleringar och mindre respekt för varandra och det samhälle vars beslut de vill vara i ledningen för.

Samtidigt så fortsätter världen utanför partiet och Sverige att existera. I den världen slår värmen fortfarande rekord. I den världen pågår fortfarande krig. I den världen är det fortfarande brist på energi och mat. I den världen stiger räntor. I den världen – som vi är en del av – dras samhällen och sammanhang isär och om vi inte hittar sätt att komma samman så hotar djupare och våldsammare konflikter. Mellan länder, mellan grupper och mellan individer.

Därför funderar jag på hösten, vintern och de kommande åren. Tiden efter valet, som en ny riksdag, en ny regering och nya majoriteter och oppositioner i kommuner och regioner ska ta hand om.

Kommer räntan att stiga även här?
Kommer energipriserna att stiga även här?
Kommer matpriserna att stiga även här?

Svaret på de frågorna är med ganska stor sannolikhet JA. Du och jag och alla andra kommer att märka det. Inte bara i en avlägsen framtid utan redan i höst (ja, redan nu). Kan vi förbereda oss för det? JA, är nog svaret på den frågan också. Hur ska vi göra det? Där öppnar sig många, många svar.

Om jag lyssnar på den mest högröstade kören av politiskt aktiva just nu så verkar svaren vara KÄRNKRAFT (även om det tar lång tid att få den på plats), SÄNKTA SKATTER på det mesta och fler poliser, fler lärare och färre sossar. Det verkar också som att hånskratt och hat är en strategi. Jag förstår att det kan vara lockande som partist med fokus inställt på valresultat. Det är nog lätt att gå upp i det där politiska parallellsamhället där det egna partiets framgångar är synonyma med folkets och landets framgångar.

Men, jag tror att det är en ohållbar och rent farlig strategi att medvetet ljuga sig fram till makt. Om strategin innebär att vi ska ställa arga och frustrerade människor mot andra arga och frustrerade människor och skrämma väljare till valurnan… vad får vi då efter valet? Troligen arga, frustrerade och rädda människor som ska möta en lång tid av höjda räntor, höjda energipriser och höjda matpriser. Troligen även brist på varor i butiken.

Vad gör den som fått makten då?

Vi är på väg in i Nato. Ett beslut som gick väldigt fort. Ett beslut som nu verkar ligga hos främmande makt i slutändan. Mycket talar för att vi som medlemmar i Nato kommer att vara en del av en större väpnad konflikt inom kort. Ingen av alla de olika experter som får uttala sig i nyheterna verkar ju tro att Rysslands krig mot Ukraina kommer att stanna där. Och eftersom hela freds- och miljörörelsen avfärdats som Putinkramare, landsförrädare och hatobjekt så saknas alternativ.

Vore det inte lämpligt att försonas med konsekvenserna av de beslut vi fattar? Vore det inte lämpligt att förbereda landet och människorna som lever i det på den nya verklighet som dessa konsekevenser faktiskt lär leda oss till? Jag tycker nog det.

Klimatförändringar och krig påverkar oss. Men, vi har vant oss vid att leva med nollräntor och ständig utveckling. Snabbare bredband, större mobilskärm, bättre upplösning och kortare klipp. Vi lägger allt mindre tid på sömn, matlagning och närhet till andra människor. Jag tror att vi ganska snart kommer att vakna upp och förstå att de senaste 10-15 åren faktiskt var väldigt goda tider och att sådana sällan varar för evigt.

Klimatförändringarna försvinner inte när vi slutar prata om dem och tystar de som försöker. Kriget försvinner inte förrän vi söker positiv fred. Med den politik som vi formulerar idag så syns inte någon verklig kursändring. Vi är fast i detaljer och ignorerar de verkligt stora komplexa problem vi skapat. Konsekvenserna är inte direkt otydliga.

Det hade varit fint att så se några välformulerade tankar om hur vi kan förbereda oss för det som kommer. Även i valrörelsen. Eftersom jag tänker att människorna vi väljer är de som vi lägger de exekutiva besluten hos. Alltså de politiska ledare som ska lotsa oss i den nya verkligheten. För vi är tydligt på väg ut ur några mycket goda år. In i något helt annat.

Är de redo? Är vi redo?

Publicerat

Den som inte tror kan inte ställa om

Går det att ställa om till en mer hållbar utvecklingen? Jag är övertygad om att vi kan det, men inte om vi inte tror på de fakta som pekar på vår ohållbara utveckling. Inte heller om vi inte tror att den ohållbara utveckligen för med sig svåra konsekvenser.

Någonstans där känns det som att vi har fastnat. I samhällsutvecklingen. Samtidigt som den globala uppvärmningen fortsätter i takt med koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Med konsekvenser att arter dör ut, orättvisor mellan människor ökar och hela det samhällssystem vi är beroende av sakta med säkert börjar att kollapsa.

Vi är fast i någon slags missbrukskultur. Som gör det lättare för oss att tro på mänsklighetens undergång än att vi kan ställa om vårt samhälle i grunden. Som får oss att tro på ekonomins teorier om människan som egoistisk vinst- och nyttomaximerare och evig, exponentiell tillväxt. Trots att etablerade vetenskaper som sociologi, psykologi, fysik och annan naturvetenskap om och om igen förklarar det omöjliga i denna teori.

Visst låter det obehagligt med matbrist och extremväder? Om dessa är konsekvenser av tror på evig ekonomisk tillväxt framstår det som en dålig strategi att tro på att lösningen är ny teknik, ny konsumtion och mer energi i systemet. Så länge som vi vägrar att försonas med begränsningarna det innebär att vara människa (som att livet inte varar för evigt och att det kommer göra ont ibland att leva) kommer vi att fortsätta köra mot stupkanten.

Jag är fortfarande övertygad om att vi kan göra något radikalt annorlunda. Historiskt har större delen av människans evolution skett under helt andra förhållanden. Men, just nu verkar det svårt att hitta seriösa sammanhang för diskussion om det ytterst nödvändiga: Nämligen att lämna den gränslösa kapitalismen för något annat. Något helt nytt.

Det är synd. Jag tror att vi är många som behöver en ny berättelse. En som går att tro på. Som inte bygger på något helt omöjligt, som evig exponentiell tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser.

Publicerat

Årets viktigaste tal?

I have seen many scientific reports in my time, but nothing like this.
Today’s IPCC report is an atlas of human suffering and a damning indictment of failed climate leadership. With fact upon fact, this report reveals how people and the planet are getting clobbered by climate change. 

Nearly half of humanity is living in the danger zone – now.
Many ecosystems are at the point of no return – now.
Unchecked carbon pollution is forcing the world’s most vulnerable on a frog march to destruction – now. 

The facts are undeniable.
This abdication of leadership is criminal. 
The world’s biggest polluters are guilty of arson of our only home.

It is essential to meet the goal of limiting global temperature rise to 1.5 degrees. Science tells us that will require the world to cut emissions by 45 percent by 2030 and achieve net zero emissions by 2050. 

But according to current commitments, global emissions are set to increase almost 14 per cent over the current decade. That spells catastrophe. It will destroy any chance of keeping 1.5 alive.

Today’s report underscores two core truths.
First, coal and other fossil fuels are choking humanity. 
All G20 governments have agreed to stop funding coal abroad. They must now urgently do the same at home and dismantle their coal fleets.  

Those in the private sector still financing coal must be held to account.
Oil and gas giants – and their underwriters – are also on notice.
You cannot claim to be green while your plans and projects undermine the 2050 net-zero target and ignore the major emissions cuts that must occur this decade.
People see through this smokescreen.

OECD countries must phase out coal by 2030, and all others by 2040.
The present global energy mix is broken.
As current events make all too clear, our continued reliance on fossil fuels makes the global economy and energy security vulnerable to geopolitical shocks and crises.  
Instead of slowing down the decarbonization of the global economy, now is the time to accelerate the energy transition to a renewable energy future.

Fossil fuels are a dead end – for our planet, for humanity, and yes, for economies.

A prompt, well-managed transition to renewables is the only pathway to energy security, universal access and the green jobs our world needs.
I am calling for developed countries, Multilateral Development Banks, private financiers and others to form coalitions to help major emerging economies end the use of coal.
These targeted mechanisms of support would be over and above existing sustainable development needs.

The second core finding from this report is slightly better news:  investments in adaptation work. Adaptation saves lives.
As climate impacts worsen – and they will – scaling up investments will be essential for survival. Adaptation and mitigation must be pursued with equal force and urgency.

That’s why I have been pushing to get to 50% of all climate finance for adaptation.

The Glasgow commitment on adaptation funding is clearly not enough to meet the challenges faced by nations on the frontlines of the climate crisis.
I’m also pressing to remove the obstacles that prevent small island states and least developed countries from getting the finance they desperately need to save lives and livelihoods.
We need new eligibility systems to deal with this new reality.

Delay means death.

I take inspiration from all those on the frontlines of the climate battle fighting back with solutions. All development banks – multilateral, regional, national – know what needs to be done: work with governments to design pipelines of bankable adaptation projects and help them find the funding, public and private. And every country must honour the Glasgow pledge to strengthen national climate plans every year until they are aligned with 1.5C.  The G20 must lead the way, or humanity will pay an even more tragic price.

I know people everywhere are anxious and angry.
I am, too. 
Now is the time to turn rage into action. 
Every fraction of a degree matters.
Every voice can make a difference.
And every second counts.

Thank you.

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. De där orden. Inledde en presskonferens 28 februari i år. När ännu en IPCC-rapport publicerades. När vi ännu en gång får bekräftat att våra utsläpp fortsätter att öka, trots att vi enats om att minska dem. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Vad tänker du när du läser dem? Vad känner du? Vad gör du nu?

Hur länge kan vi, alltså jag och du, vara en del av ett ledarskap som närmast är kriminellt?

Publicerat

Inget är mystiskt och snart inte organiskt heller?

Ett kort litet inslag flimrar förbi i nyhetsflödet. Det är BBC som förklarar Metaverse. Jag inser att det är något djupt stört i den här utvecklingen. Vägen mot en hållbar utveckling verkar vara stängd. Åtminstone om det här är framtiden. Först hjälpte upplysningen oss att avliva allt mytiskt, eller vördnaden för det som finns utanför oss själva och som är större än oss (typ naturen, ekosystemen, fotosyntesen). När den gått tillräckligt långt som hittade vi på digitaliseringen. Som gav oss effektivitet, expontentiell utveckling av kommunikationsmöjligheter och tillväxt och nu även möjligheten att drömma om att kunna lämna det organiska livet bakom oss.

Att leva som avatar.

Människans ovilja att acceptera och försonas med begränsningen det innebär att vara en kolbaserad livsform – alltså människa – kommer att bli vår arts undergång. Det är jag ganska övertygad om. Därför söker jag andra vägar för mitt arbete och liv nu.

Publicerat

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Drivs med WordPress