Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Företag ställer om hela tiden så var personlig

Kan personliga, existentiella och ekologiska insikter finnas med i affärsutveckling och diskussioner om regional utveckling? De måste nog det. Eftersom vi inte kan välja bort dem.

Allt som växer måste sluta växa någon gång. Annars kommer det till slut att fylla hela universum. Allt som ökar farten måste bromsa in nån gång. Annars kommer det att lämna atmosfären och försvinna i rymden. Evig tillväxt är omöjlig. och har alltid varit det. Om vi ska kunna lämna den naiva vanföreställningen som ekonomin givit oss om evig tillväxt är det dags att bli personlig.

En text av Tällberg Foundations grundare Bo Ekman har skakat om mig. Trots att vi är fler än någonsin som försöker påverka ALLT och ALLA i en mer hållbar utveckling så går mänskligheten fortfarande mot sin undergång. Och vi tar med oss oräkneliga andra arter längs vägen.

Vi kan inte fortsätta prata om hållbar tillväxt. Eller tro att vi ska lösa klimatkrisen med samma ideologier, teknologier och ekonomiska tänkande som skapat krisen. Det är inget annat än galenskap.

Naturen är ganska tydlig ändå. Saker som föds och växer kommer att plana ut i sin tillväxt och till sist att dö. För att bli näring in i en ny sådan process. Det där pågår. Utan att människan kan påverka det. Kretsloppet. Det gäller oss som människor, precis som för allt och alla andra levande varelser och organismer.

När vi försonas med den insikten kan det uppstå något personligt. Kanske till och med ett ansvarstagande. Då blir det kanske lättare för oss att börja skapa något nytt tillsammans. I relationer med andra människor. Utan den personliga övertygelsen kommer vi inte att kunna förverkliga det som mänskligheten kommit överens om i globala och internationella överenskommelser som Agenda 2030.

Sett över längre tidshorisonter kommer alla människor i alla företag och organisationer att bytas ut. Sett över samma tidshorisonter kommer också alla företag och organisationer att bytas ut. Varje år skapas nya företag, samtidigt som andra avvecklas. Det pågår alltså en ständig omställning. Helt naturligt och helt skapad av oss människor. Men, allt hänger ihop och allt påverkar helheten på olika sätt. Just nu försöker massor av beslutsfattare, förändringsledare och hållbarhetsexperter på att försöka skapa modeller, principer och strategier för omställning. Men, tänk om det bara är så att vi behöver acceptera den naturliga omställning som pågår i varje sekund? Försonas med den. Acceptera den. Vara en del av den.

Till och med våra egna kroppar fungerar enligt samma princip. Cellerna förnyas och din kropp kommer aldrig att vara samma kropp som du föddes med. Inget växer för evigt. Inget har någonsin vuxit för evigt. Allt kommer till liv, utvecklas och avvecklas.

Så vem vill du vara i den här föränderliga världen? Hur vill du vara med i det här kretsloppet?

Om vi ska undvika att förverkliga alla de skräckscenarier för allt levandes lidande som klimatkrisen och nationalismen för med sig börjar det bli dags att ställa sig den frågan. Vi kan lära oss något av de som gått före oss. Som utvecklade mänskliga relationer i flockar, stammar, församlingar, folkrörelser, företag och andra sammanhang.

Vi vet det mesta om den mätbara verkligheten.
Vi har redan kommit överens om målen.
Vi har de flesta lösningar redan.

Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Vi delar ansvaret för helheten. Du, jag och vi. Tillsammans. Den enda som aldrig kan ta ansvaret är #nånannan. Så din idé, din kunskap och din övertygelse är viktig.

Vad vill du göra?

Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Goda samtal pågår någonstans

Det är lätt att hamna i debatt. I destruktiva samtal där lyssnande inte pågår. Där allt blir svart eller vitt och polariseringen får människor att välja sida utan djupare eftertanke. När klimatkrisen hamnar i den polariseringen förlorar vi. Klimatkrisen är inte påhittad av någon enskild politisk ideologi. Där är större än andra mänskliga påhitt, som kapitalismen, den naiva tron på evig tillväxt eller socialismen.

Vi kan mäta saker med naturvetenskapen. Försöka oss på att förstå naturliga processer i de ekosystem som är själva grundförutsättningen. Men, vi måste nog också söka oss till tolkning. Hur vi tolkar de data vi samlar in kommer att vara avgörande för människans och mänsklighetens anpassning till de förändringar som kommer i klimatkrisens spår. Våra tolkningar kanske till och med kan påverka hur allvarliga konsekvenser vi skapar genom att driva på klimatkrisen.

Det pågår sådana här samtal. Där människor möts med stör öppenhet och försöker tolka tillvaron och existensen. Inte sällan leder sådana här samtal till ny samtal. De liksom sprider sig och smittar.

Här är några sådana aktuella samtal jag vill smitta dig med:

Läsarpodden
I läsarpodden möts teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i samtal om en bok de läst. Men samtalen blir djupare än så. Jag vill varmt rekommendera tre av deras samtal, liksom böckerna som är samtalens utgångspunkt.

Om mänsklighetens godhet (med utgångspunkt i Rutger Bregmans bok Humankind)
https://open.spotify.com/episode/2C6aQfBXSN5ZfMw2pA4SVf?si=Pc4XOZz3RWeXjsJ-jQnt8g

Om social hälsa, själavård och ångest (med utgångspunkt i Roland Paulsens bok Tänk om)
https://open.spotify.com/episode/2WVNXVnYbhd4HOhiWmojHy?si=2ps9E0EFSUmGm9gx25re9g

Om klimatkrisens allomfattande konsekvenser (med utgångspunkt i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten)
https://open.spotify.com/episode/76gtans7f7hvp81C0sfM1s?si=9Ss7U_ARTPGina_pVvVBJg

Morphosis unfolding growth in FAITH with Gerhard Bley
Trots den engelska titeln så sker samtalet på svenska. Den empatiska ledaren Gerhard Bley (VD för Kavli) i ett djupt och klarsynt samtal med Lina Fogelberg and Petra Trobäck. Ett samtal som drivs av mening och har tankepauser som faktiskt inte är bortredigerade. Bara en sån sak. Tankepauser. Som kan behövas när en ledare för en stor koncern som ligger bakom väldigt kända varumärken i din livsmedelsbutik pekar ut bristerna med kapitalismen.

Leva och låta leva – KG Hammar
KG Hammar i Tankar för dagen från 27 mars 20201. Han sammanfattar som vanligt i stort sett allt: Vi måste försöka urskilja vad i ”det normala” som är hållbart i en värld där rätten till liv är erkänd och eftersträvansvärd, och vad som inte är det.

Hållbarhet & Existens
I fem samtal fick vi möta känslor, tankar och en djupare känsla av tillsammansskap även i olikheter när vi valde att utmana de kvävande ekonomiska, teknologiska och politiska perspektiven på klimatkrisen. Eller kanske förnekandet av den.

Var med när vi lyssnar på:

Petra Carlsson (präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan) och Pekka Mellergård (överläkare, docent i neurokirurgi). Maria Küchen (författare, poet och kulturjournalist) och David Jonstad (journalist, författare och föreläsare). Björn Wiman (journalist och kulturchef på Dagens Nyheter) och Pella Thiel (ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige). Paula Richter (psykolog studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna och aktivist) och Rom-klubbens ordförande Anders Wijkman (författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati). Ing-Mari Wieselgren (överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner) och Jonas Gren (poet och författare).

Samtalen finns på UR Play.

I många av de här samtalen finns det plats för nya idéer och tankar. Här finns Framtidsentreprenörer. Det är därför jag tror att det är så viktigt att vi öppnar dörrar för fler samtal och möten mellan olika människor.

Vi kan vara ganska bra på det.

Titta och lyssna. Reflektera och respondera. Låt det ta tid.

/Fredrik Bronner

Hållbarhet & Existens – nya perspektiv på klimatkrisen

Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.

I de första fem samtalen möter vi:

Petra Carlsson 
Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan

Pekka Mellergård 
Överläkare, docent i neurokirurgi

Maria Küchen 
Författare, poet och kulturjournalist
 
David Jonstad
 Journalist, författare och föreläsare

Björn Wiman
Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter

Pella Thiel 
Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige

Paula Richter 
Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist

Anders Wijkman 
Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome

Ing-Mari Wieselgren 
Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
 
Jonas Gren 
Poet och författare

Se samtalen om läs mer frågeställningarna på hemsidan: samtalsfestival.se.

Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.

Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.

Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.

Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner.
Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.

Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.

Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.

Källor till nya samtal

Häromdagen lyssnade jag på det senaste avsnittet från P3 Dystopia. Om yttrandefriheten. Imponeras av hur redaktionen bakom det här programmet om och om igen sätter samtidens och framtiden stora utmaningar och hot i fokus. Här belyser någon viktiga saker från olika vinklar. I en blandning av fakta och fiktion skapas insikter, frågor och kunskap. Som föder andra samtal.

Det där är fint. Att producera något som gör att människor kan mötas och prata med varandra. Ett sådant samtal skulle jag vilja samlas i efter att ha lyssnat på de här två avsnitten:

Hoten mot yttrandefriheten: https://sverigesradio.se/avsnitt/1681459
Identitetspolitik: https://sverigesradio.se/avsnitt/1487088

Jag kan också tänka mig att lägga till ett par böcker att läsa inför samtalet:

När själen går i exil, av Mikael Kurkiala: https://www.verbum.se/livsfragor/nar-sjalen-gar-i-exil-p52637951

Horisonten finns alltid kvar, av Jonna Bornebark: http://volante.se/bocker/horisonten/

Gud: Jakten, av Joel Halldorf: https://fritanke.se/bocker/gud-jakten/

Hel och hållen, av Kerstin och Anna Hennerdal: https://www.bokus.com/bok/9789197909709/hel-och-hallen-10-visdomsord-for-ett-mer-hallbart-liv/

Eventuellt skulle jag heller inte kunna låta bli att hämta upp några tankar från den lilla boken Till dig som vill visa vägen, som Sara Bronner och jag skrivit.

Jag skulle vilja diskutera frågor om den lilla människans existens i den stora världen. Om mening, sammanhang, tro, tvivel och tillit. Hur vi kan leva tillsammans på det sätt som vi kommit överens om via lagar, regler och överenskommelser, men utan att hota andra levande varelsers rätt till samma goda liv.

Vad driver oss och varför?

Allt vi människor gör tar sin början i en reaktion eller en respons. Vi sägs leva i en superindividualiserad tid och världens mest moderna och sekulära land. Samtidigt kan vi inte välja bort tillsammansskapet. Som kolbaserade livsformer är det omöjligt för oss att frikoppla oss från fotosyntes och ekosystem. Som kännande och tänkande varelser är det lika omöjligt för oss att frikoppla oss från andra.

Någonstans i sådana här samtal är jag övertygad om att vi kommer att kunna hjälpa varandra att hitta nya innovationer, relationer och sätt att göra saker bättre. Sätt att må bättre. Vilket krävs av oss just nu. Eftersom våra relationer inte bara är här och nu. De är också långa, i den djupa tiden, med de som levt före oss och de som ska leva efter oss.

Därför vill jag öppna samtal där naturvetenskap, samhällsvetenskap och ekonomi möter teologi, filosofi, psykologi och sociologi. Vi gör oss själva och livet en otjänst när vi reducerar människan till homo sapiens eller homo economicus. Vi är inte bara köpare eller säljare, förövare eller offer.

Det är lätt att gå i ljudväggen. När rädslan av att missa den senaste podden eller artikeln slår till. Men de senaste åren har P3 Dystopia berört mig på djupet med sitt klarsynta sätt att förmedla viktiga kunskaper och insikter.

Så tillbaka till det där samtalet jag vill bjuda in till. Med utgångspunkt i källorna jag listade här ovan. Skulle du vilja vara med i ett sådant?

/Fredrik Bronner

Fler existentiella frågor och svar i klimatkrisens tid

Idag ska jag möta fyra personer i ett uppskjutet samtal. Som filmas för att sändas senare. Det handlar om existentiella perspektiv på klimatkrisen Jag tackar för inbjudan till samtalet med Elin Kullingsjö (utvecklingsledare Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst Nikolai församling) och Sara Bronner. När jag läst frågorna före samtalet tänker jag ungefär så här.

Klimatfrågan är ju så stor, det involverar länder, unioner, företag, politiker och i slutändan varje individ. Hur ska vi kunna ta oss an frågan om klimatet och dess stora utmaningar?

Kanske som livet i stort. Genom att stanna upp en stund, låta vårsolen möta ansiktet och känna luften i lungorna. Känna efter hur livet kan kännas i ett andetag när solen värmer.

Var och en av oss är en liten del av ett enormt kolbaserat ekosystem. Var och en av oss kommer att dö. Men, kolatomerna som just nu bygger min kropp kommer att leva vidare. Det där kan vara en stor tanke. Men genom att acceptera att vi är inget, samtidigt en del av allt, kan det skapas andra känslor och tankar. Här tror jag att det öppnas vägar till djupare, starkare relationer till andra människor, djur och allt som lever.

Till en större helhet. Ett sammanhang vi inte kan välja bort.

Livet är ytterst en existentiell fråga. Full av tro och tvivel. Men ingen av oss är ensam. Vi kan hjälpa andra, och be om hjälp. När vi gör det kanske vi kan hitta sätt att förstå hur vi som människor påverkar och påverkas av det här stora ekosystemet vi är en del av. Och göra något annat.

Tillsammans. Jag tror det är ett bra sätt att finnas i livet och klimatkrisen.

Hur kan vi prata om att det existentiella perspektivet, vad gör det med oss att det känns som att världen rämnar?

Kanske handlar det om något som är lite utmanade i en kultur/samtid präglad av ständiga förbättringar, evig tillväxt och individualism… att acceptera döden. Att prata mer om meningen. Meningen med livet, kärleken, relationerna. Om hoppet ligger i att jag ska vara odödlig kommer livet bjuda oss på många besvikelser längs vägen. Som jag kommer göra allt jag kan för att undvika. Men, de går ju inte att undvika, eftersom ingen av oss är odödlig.

Existentiella perspektiv är livsviktiga. Även i klimatkrisen. Det är inte bara politik, ekonomi och teknologi som kan stå i centrum av omställningen. Ingen av dessa skapar mening på egen hand. Men om vi tar hjälp av teologi, filosofi, psykologi, sociologi och människors känsliga förmåga att uttrycka sig kreativt i konst, musik, litteratur och på scener… då kan det hända något annat. Som gör det lättare för oss att mötas i behov, istället för att vara isolerade i begär.

Tro, tillit och hopp. Uppstår i relationer mellan levande varelser.

Går det att känna hopp? Hur får hoppet uttryck?

Om hoppet blir en naiv tro på att vi människor ska kunna fortsätta hitta på teknologi och ekonomiska system som ska ge oss ett bekvämt och gott liv med ännu snabbare uppkoppling i evig och oändlig tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser…. då har jag svårt att se något hopp. Men, om vi ger upp det här dopade hoppet, då kan vi hitta ett annat hopp. Så det hoppas jag på.

Varken virus eller världshav kommer att förhandla med oss. Kanske ligger det nya hoppet i att ge upp det gamla hoppet.

Vilka erfarenheter har ni gjort i mötet med en ung generation angående klimatet?

Jag tycker jag möter sorg, uppgivenhet och likgiltighet lite för ofta. Tonåringar som redan är oerhört självständiga i skuggan av föräldrar som är upptagna med duga. Alla med blicken i skärmar på bekräftelsejakt, karriär, personligt varumärkesbyggande och padel. Det är sorgligt. Och jag får ont i magen när jag hör unga vuxna som inte vill bli föräldrar. Men framför allt, unga människor som vuxit upp och lärt sig att vuxna inte orkar prata med dem om de svåra frågorna, utan gömmer dem i iPhones, Netflix och hembudad mat. Byter kök och håller barnen sysselsatta med annat. Det gäller långt ifrån alla, men från min medelklasshorisont i en kommun där den stora visionen är att vara den mest attraktiva medelstora staden i Skandinavien så möter jag lite för ofta unga människor som är alldeles för ensamma.

Jag tror att vi ska möta unga människor med stor respekt. Vi har gett dem en oerhört tuff framtidsresa med skövlad regnskog, stigande världshav och mikroplaster serverade redan från moderkakan. Kanske borde vi hjälpa dem på klokare sätt. Vi har det (materiellt och ekonomiskt) bättre än människorna i de flesta andra länder på planeten vi delar. Ändå verkar lite för många av oss inte må så bra.

Här kan vi mötas. Unga och gamla. Alla.

Vilka tips vill ni ge till dem som har lyssnat ända hit?

Lyssna på andra människor. Prata med andra människor. Gå ut i friska luften. Upptäck att livet – allas liv – är värt att förundras över. Då blir det också värt att göra något nytt i klimatkrisens tid. Något att lita på, att tro på och att hoppas på.

Samtalet kommer säkert ta andra vägar och jag lär inte säga de här sakerna, men kanske något liknande. Det visar sig. Jag tror att det handlar ganska mycket om acceptansen i att vara en liten människa. Tillsammans med andra små människor. Kanske är det där, i våra relationer svaret finns?

/Fredrik Bronner

Tacksamheten och relationen och utvecklingen

För en tid sedan publicerade vi vår första lilla bok. I den citerar vi tio personer som skrivit eller sagt saker som gjort stor skillnad för oss i vårt sätt att närma oss världen. Eller i vårt arbete. Vi skickade boken och några handskrivna rader till var och en av dessa tio personer. Där vi beskrev varför vi citerat dem och att vi är tacksamma för att de påverkat oss.

Häromdagen låg det ett långt handskrivet brev i vår brevlåda. Ett svar. Tre handskrivna saker fulla av fina formuleringar av tacksamhet. Ibland blir det så tydligt och enkelt. Att vi människor gör något fint tillsammans när vi gör varandra uppmärksamma på att vi påverkats av någon. När vi säger tack.

Tacksamheten kan skapa en värme i kroppen. En värme som smittar. Som öppnar upp och gör det lättare för att hjälpa någon annan. Eller be om hjälp. Jag är övertygad om att det vi skapar tillsammans i relationer, samhälle och världen är helt beroende av detta. Av en väv mellan levande varelser som blir stark när vi vågar lita på varandra och säga tack.

I veckan spelar vi in samtal om Hållbarhet & Existens. Då kommer vi att prata om såna här saker. Om stora och små frågor som handlar om människan i klimatkrisen. Jag känner stor tacksamhet för att vi kan göra det.

Det är en solig och klar söndag i februari. Alla hjärtans dag. Människor kan känna sig ensamma, tvåsamma eller flersamma. Relationen är tidlös. Samtidigt något av det mest innovativa vi har. Om vi accepterar livet och att vi behöver andra människor och allt levande i våra relationer för att kunna utvecklas. Det handlar inte bara om att sakna något jag inte får. Det handlar inte bara om att jag har rätt till något. Nej, det handlar också om vad jag kan ge.

Tack är ett stort litet ord. En fin gåva. Vill du ge den till någon?

/Fredrik Bronner

Tio minuter med Bronner & Bronner, del 5: Meningsfull idéutveckling

Hösten 2020 släpper vi en podd.
Tio minuter med Bronner & Bronner.
En serie samtal om människan, våra idéer och hållbar utveckling.


Den här gången samtalar vi om mening.

Tio minuter mening blir det i samtal fem. Kerstin Önnebo frågar Sara och Fredrik Bronner om meningsfull idéutveckling. Människor som känner mening kommer att skapa meningsfulla saker i ett meningsfullt samhälle. Människor som inte känner mening kommer att skapa meningslösa saker i ett meningslöst samhälle.

Så det är viktigt att vi pratar med varandra om mening. Vi behöver idéer som känns meningsfulla för alla.

Vi har spelat in tio samtal tillsammans med Kerstin Önnebo. Vi samtalar med utgångspunkt i Bronner & Bronners filosofi om hållbar idéutveckling. I tio avsnitt på tio minuter går vi igenom nuläget för mänskligheten och planeten. Vi talar om varför det blev som det blev, och hur vi skulle kunna göra något annorlunda genom att balansera mening, samhällsnytta, planetnytta och ekonomisk resiliens i all idé- och affärsutveckling. Hur vi kan utveckla ett verkligt hållbart entreprenörskap helt enkelt.