Byt ut JAG mot VI

So here is my simple suggestion. It might just change your life, and it might just help to begin to change the world. Do a search and replace operation on the text of your mind, and wherever you encounter the word ”self,” substitute the word ”other.” So instead of self-help, other-help; instead of self-esteem, other-esteem. And if you do that, you will begin to feel the power of what for me is one of the most moving sentences in all of religious literature.

”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me.”

We can face any future without fear so long as we know we will not face it alone. So for the sake of the future ”you,” together let us strengthen the future ”us.”

Det där är avslutningen på rabbi Jonathan Sacks TED-talk från 2017. I de där orden finns så mycket visdom och klarsynthet att vi knappt kan ta budskapet till oss idag.

Älska Existensen/livet/Gud/världen som dig själv. Älska din nästa. Men kanske viktigast av allt: Älska främlingen. Inte minst för att du själv är en främling i så gott som alla andra människors ögon. Det är i mellanrummen mellan oss som livet händer. I olikheterna möts vi. Där händer allt.

För mig är det uppenbarat och uppenbart. Framtiden förutsätter VI, annars blir det en framtid utan oss. Vill vi möta framtiden utan onödig rädsla och oro, då måste vi göra det tillsammans. Alternativet kommer att bli vår undergång.

Vi håller på att strypa oss själva. Ett kollektivt självmord pågår. Om inte bokstavligt ännu, så kulturellt. Från början sakta, men nu allt snabbare, så håller vi på att göra oss av med det samhälle som gjorde att du och jag kunde växa upp i trygghet med massor av möjligheter. Vi kan bättre. Mycket, mycket bättre. Och precis det fångar rabbi Sacks på ett helt glasklart sätt. För dig som fortfarande tvekar så rekommenderar jag samtalet nedan. Som hålls i serien On Being, där entreprenören, författaren och journalisten Krista Tippett möter intressanta och inspirerande människor. Våga lyssna, vad hör du?

Har du inte tålamod? För bråttom? Well, här är nio minuter med rabbi Sacks. Jag tror att de kan förändra ditt tålamod. Om du vågar lyssna.

Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi

Nu kommer det att PISA-rasas i allmänheten igen. Det kommer att skyllas på olika saker. På sossar? Ja. På flyktingar? Ja. På godhetsknarkare? Troligen. På barnen? Absolut.

Men, om vi tar ett djupt andetag och tänker efter en stund. Formulerar en fråga. Vad säger PISA på ett djupare plan? Vem är som är barnens vägvisare? Vad gör isåfall dessa vägvisare? Och de där vägvisarna är inte bara professionella lärare och skolledare. De är ju alla vi som går färdigt i skolan. Vi som förr kallades vuxna. De där vuxna i rummet som många ropar efter, men få vill vara.

Om barn ska lära sig något alls, så är det nog avgörande att de finner det lärandet meningsfullt. Jag tror att fler som uttalar sig tvärsäkert om kunskap, skola och PISA skulle behöva reflektera över det. Barn lever inte i ett vakuum utan är – som alla andra – en del av den kultur och samtid vars värderingar, attityder och uttryck på många olika sätt bidrar till det som barnen finner just… meningsfullt.

Hur ser den kulturen ut? Hur ser den samtiden ut? Vad är populärt i vår tid, i vår lilla del av världen? Vilka styr, och hur styr de? Hur skapas upplevd mening i vår kultur? Kanske är det inte så konstigt att PISA visar det som PISA visar, om en reflekterar över de frågorna.

Allt är som det ska bli, även i detta avseende. Vill vi att det ska bli på andra sätt? Då får vi göra något annorlunda. Medvetenhet är bra då. Den som nu kommer att rasa, men som själv predikar egna ogrundade teorier om ditten och datten, är ett lysande exempel på det som PISA visar på djupet. Att vi faktiskt bygger vårt land på bildningsförakt just nu.

En av mina husprofeter, Lars Winnerbäck, har skrivit att isarna smälter till ett TikTok-beat.

När vi är upptagna med att gräva gropar, och fylla igen varandras gropar, då kommer vi att vara upptagna med att gräva gropar. Kanske är det dags att sluta gräva?

Det här är vår tid, vi har ingen annan. Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi. Men, vi skulle kunna göra något radikalt annorlunda med den insikten. Om vi vill.

Kanske är det dags att sluta gräva? Kanske är det dags att sluta skylla på barnen?

Vägskäl

11 september 2023 antogs jag som prästkandidat i Strängnäs stift av Biskop Johan. Efter den finaste rekryteringsprocess jag var med om. Lång, prövande, sökande, respektfull och varm. Jag är halvvägs till magisterexamen i teologi och har några år kvar i utbildning. Tiden och möjligheterna jag har till att ta konsultuppdrag har minskat, men ibland kan jag fortfarande vara tillgänglig när det behövs.

Det är en gåva att få ett sådant här förtroende. Jag tror att fler arbetsuppgifter, roller och yrken skulle må bra av att jobba som Svenska kyrkan gör när det gäller att pröva kall och lämplighet. Det är också en gåva att få leva i ett land där en kan få nya studielån som fullvuxen. Jag har inte gjort något för att förtjäna detta. Det är inte något som har med rättvisa att göra. Det bara är. Tack.

Existentiell filmfestival

Jag deltog i Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna för en tid sedan. Såg fina filmer och deltog i samtal utifrån det vi sett. Festivalen har pågått i tjugo år och samlar människor från olika håll. Här möts vi i eviga frågor om existensen och det slår mig hur bra film är för berättande som omedelbart omsätts i riktiga samtal.

Tillsammans med bland andra Camilla Lif, Joel Halldorf, Marit Kapla, Patrick Konde och Jenny Jägerfeld fick jag vara med och leda samtal tillsammans med publiken. En unikt bra känsla i rummet och mersmak. Det finns andra vägar, som leder till andra rum. Där människor fortfarande vill mötas och diskutera, utan att vinna.

Tillsammansskapet ser ut på olika sätt. Det här är ett jag kommer att återkomma till.

Meningslös utveckling

Vi har en regering som styrs av ett parti som inte är med i den. Som sänker skatter på saker som är skadliga för människor och ekosystem. I kommunerna bygger vi lager och handelsplatser och bostäder på åkermark. Det diskuteras om människans skapelse AI som att den är någon slags gudomlighet som människan inte skapat och som utvecklas på ett sätt som vi inte ska lägga oss i.

Alla de människor som fattar besluten har tillgång till aktuell och historisk forskning. Likaså tillgång till expertis som kan göra kvalificerade konsekvensanalyser av besluten. Ändå blir det så här.

Drivkraften verkar vara låst till någon slags konkurrenstanke. Om inte vi förstör våra egna förutsättningar så kommer någon annan att göra det. Det där är en inochutvänd och uppochnedvänd logik. Rationell? Ja, så länge som ekonomisk girighet får vara en dygd. Kanske är det inte så konstigt att 24 procent av de tillfrågade i en studie uppger att livet känns meningslöst. 12,5 procent av befolkningen i kungariket Sverige har recept på antidepressiv medicin. Fler än 657 000 svenskar fick opioider som smärtstillande läkemedel förra året.

Så, nu kan den som känner sig manad stillsamt fira att plastpåseskatten avskaffas av vår handlingskraftiga regering. Om det kommer att livet känns mer meningsfull för fler är i dagsläget oklart. Alldeles nyss hörde jag ett statsråd säga att det som skiljer människan från AI:n är att vi har moral och kan fatta beslut som gör skillnad på fel och rätt. Samma statsråd ansåg dock att det var omöjligt för demokratin att begränsa utvecklingen av AI. Det får nog tolkas som att detta uppgivna tillstånd då anses vara moraliskt rätt av statsrådet i fråga. Uppgivna ledare upphöjer misslyckande till dygd.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Vi kan bättre. Vi kan ta riktigt ansvar. Det visar mängder av människor varje dag. I det tysta. I det som kallas vardagen. I nära och viktiga relationer. Nöd och lust, glädje och sorg.

I verkligheten sjunger fåglarna högre än ekonominyheterna just nu. Om vi går ut och lyssnar kanske vi hör något meningsfullt?

EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

God Jul

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Tomas Tranströmer

Jag har fått föreläsa om hållbart konstnärligt entreprenörskap och guida studenter på väg mot examen. Jag har fått möta människor i samtal på scener och i poddar. Jag har svurit över laggande uppkopplingar i stora och små digitala möten. Skrivit texter till nyhetsbrev och inventerat utskickslistor. Jag har också – ärligt talat – fått allt svårare att förstå det moderna kommunikationslandskapet, där kvantitet och ytlighet blir allt viktigare. Likaså har jag svårt att förstå hur vi kan prata så mycket om hållbarhet, men hela tiden tvingas konstatera att de dåliga kurvorna pekar stadigt uppåt. Det verkar som att vi – generellt – fortsätter att säga en sak om omställning, men sedan fortsätta ungefär som vanligt. Det där fungerar inte längre. Inte för mig, och heller inte för våra gemensamma förutsättningar att få fortsätta leva goda liv.

Men, framför allt har jag även under året som gått haft förmånen att få möta kloka, kunniga och hårt arbetande människor i den korsning mellan affärsnytta och samhällsnytta där jag trivs allra bäst.

Mina studier kräver mer nu, och jag kommer inte vara tillgänglig på samma sätt som tidigare de närmaste åren. Andra möten och samtal väntar. Kanske också helt andra platser. Under tiden är jag tacksam för uppdragen, uppgifterna och människor jag fått kalla mina.

God Jul och tack.

När vi möts, som Tranströmers två sanningar, då kanske det kan uppstå ett mellanrum där vi upptäcker något helt nytt. Som oss själva.

Avslutar och fortsätter

Tolv dagar in i 2022. Jag får en stund över och inser att höstens stora uppdrag börjar närma sig avslut. Två näringslivsprogram är i stort sett redo för beslut i de kommuner där jag fått möjlighet att bidra med min kunskap och erfarenhet under förra året. Tillsammans med kloka uppdragsgivare har jag lärt mig mer om komplexiteten det innebär att få in hållbarhet i näringslivsutvecklingen på främjarnivå. Ett tredje projekt på regional nivå fortsätter under stora delar av året som kommer.

Annars är jag i en fas när jag inte fyller på med större uppdrag. Kommer lägga merparten av min tid på de studier i teologi jag påbörjade under hösten. De går bra och känns meningsfulla. Nu börjar jag dessutom på Svenska kyrkans grundkurs, som jag kommer att läsa på halvtid under hela det kommande året, så det är dags att börja låta studierna ta merparten av min vakna tid i anspråk. Jag kan inte riktigt svara på vad det ska leda till, eftersom den här vägen inte är lika spikrak, mätbar och ändamålsinriktad som de insatser jag ägnat mitt arbetsliv oftast tvingats att vara. Det här handlar om något annat. En väg är öppen, men målet är inte det viktigaste just nu, utan vägen i sig.

Lite så ska jag också försöka att hjälpa de musikproduktionsstudenter jag leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för under första kvartalet att tänka. Meningen i entreprenörskapet ligger nog i målet särskilt ofta. Utan på vägen någonstans.

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.