God Jul

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Tomas Tranströmer

Jag har fått föreläsa om hållbart konstnärligt entreprenörskap och guida studenter på väg mot examen. Jag har fått möta människor i samtal på scener och i poddar. Jag har svurit över laggande uppkopplingar i stora och små digitala möten. Skrivit texter till nyhetsbrev och inventerat utskickslistor. Jag har också – ärligt talat – fått allt svårare att förstå det moderna kommunikationslandskapet, där kvantitet och ytlighet blir allt viktigare. Likaså har jag svårt att förstå hur vi kan prata så mycket om hållbarhet, men hela tiden tvingas konstatera att de dåliga kurvorna pekar stadigt uppåt. Det verkar som att vi – generellt – fortsätter att säga en sak om omställning, men sedan fortsätta ungefär som vanligt. Det där fungerar inte längre. Inte för mig, och heller inte för våra gemensamma förutsättningar att få fortsätta leva goda liv.

Men, framför allt har jag även under året som gått haft förmånen att få möta kloka, kunniga och hårt arbetande människor i den korsning mellan affärsnytta och samhällsnytta där jag trivs allra bäst.

Mina studier kräver mer nu, och jag kommer inte vara tillgänglig på samma sätt som tidigare de närmaste åren. Andra möten och samtal väntar. Kanske också helt andra platser. Under tiden är jag tacksam för uppdragen, uppgifterna och människor jag fått kalla mina.

God Jul och tack.

När vi möts, som Tranströmers två sanningar, då kanske det kan uppstå ett mellanrum där vi upptäcker något helt nytt. Som oss själva.

Avslutar och fortsätter

Tolv dagar in i 2022. Jag får en stund över och inser att höstens stora uppdrag börjar närma sig avslut. Två näringslivsprogram är i stort sett redo för beslut i de kommuner där jag fått möjlighet att bidra med min kunskap och erfarenhet under förra året. Tillsammans med kloka uppdragsgivare har jag lärt mig mer om komplexiteten det innebär att få in hållbarhet i näringslivsutvecklingen på främjarnivå. Ett tredje projekt på regional nivå fortsätter under stora delar av året som kommer.

Annars är jag i en fas när jag inte fyller på med större uppdrag. Kommer lägga merparten av min tid på de studier i teologi jag påbörjade under hösten. De går bra och känns meningsfulla. Nu börjar jag dessutom på Svenska kyrkans grundkurs, som jag kommer att läsa på halvtid under hela det kommande året, så det är dags att börja låta studierna ta merparten av min vakna tid i anspråk. Jag kan inte riktigt svara på vad det ska leda till, eftersom den här vägen inte är lika spikrak, mätbar och ändamålsinriktad som de insatser jag ägnat mitt arbetsliv oftast tvingats att vara. Det här handlar om något annat. En väg är öppen, men målet är inte det viktigaste just nu, utan vägen i sig.

Lite så ska jag också försöka att hjälpa de musikproduktionsstudenter jag leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för under första kvartalet att tänka. Meningen i entreprenörskapet ligger nog i målet särskilt ofta. Utan på vägen någonstans.

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Företag ställer om hela tiden så var personlig

Kan personliga, existentiella och ekologiska insikter finnas med i affärsutveckling och diskussioner om regional utveckling? De måste nog det. Eftersom vi inte kan välja bort dem.

Allt som växer måste sluta växa någon gång. Annars kommer det till slut att fylla hela universum. Allt som ökar farten måste bromsa in nån gång. Annars kommer det att lämna atmosfären och försvinna i rymden. Evig tillväxt är omöjlig. och har alltid varit det. Om vi ska kunna lämna den naiva vanföreställningen som ekonomin givit oss om evig tillväxt är det dags att bli personlig.

En text av Tällberg Foundations grundare Bo Ekman har skakat om mig. Trots att vi är fler än någonsin som försöker påverka ALLT och ALLA i en mer hållbar utveckling så går mänskligheten fortfarande mot sin undergång. Och vi tar med oss oräkneliga andra arter längs vägen.

Vi kan inte fortsätta prata om hållbar tillväxt. Eller tro att vi ska lösa klimatkrisen med samma ideologier, teknologier och ekonomiska tänkande som skapat krisen. Det är inget annat än galenskap.

Naturen är ganska tydlig ändå. Saker som föds och växer kommer att plana ut i sin tillväxt och till sist att dö. För att bli näring in i en ny sådan process. Det där pågår. Utan att människan kan påverka det. Kretsloppet. Det gäller oss som människor, precis som för allt och alla andra levande varelser och organismer.

När vi försonas med den insikten kan det uppstå något personligt. Kanske till och med ett ansvarstagande. Då blir det kanske lättare för oss att börja skapa något nytt tillsammans. I relationer med andra människor. Utan den personliga övertygelsen kommer vi inte att kunna förverkliga det som mänskligheten kommit överens om i globala och internationella överenskommelser som Agenda 2030.

Sett över längre tidshorisonter kommer alla människor i alla företag och organisationer att bytas ut. Sett över samma tidshorisonter kommer också alla företag och organisationer att bytas ut. Varje år skapas nya företag, samtidigt som andra avvecklas. Det pågår alltså en ständig omställning. Helt naturligt och helt skapad av oss människor. Men, allt hänger ihop och allt påverkar helheten på olika sätt. Just nu försöker massor av beslutsfattare, förändringsledare och hållbarhetsexperter på att försöka skapa modeller, principer och strategier för omställning. Men, tänk om det bara är så att vi behöver acceptera den naturliga omställning som pågår i varje sekund? Försonas med den. Acceptera den. Vara en del av den.

Till och med våra egna kroppar fungerar enligt samma princip. Cellerna förnyas och din kropp kommer aldrig att vara samma kropp som du föddes med. Inget växer för evigt. Inget har någonsin vuxit för evigt. Allt kommer till liv, utvecklas och avvecklas.

Så vem vill du vara i den här föränderliga världen? Hur vill du vara med i det här kretsloppet?

Om vi ska undvika att förverkliga alla de skräckscenarier för allt levandes lidande som klimatkrisen och nationalismen för med sig börjar det bli dags att ställa sig den frågan. Vi kan lära oss något av de som gått före oss. Som utvecklade mänskliga relationer i flockar, stammar, församlingar, folkrörelser, företag och andra sammanhang.

Vi vet det mesta om den mätbara verkligheten.
Vi har redan kommit överens om målen.
Vi har de flesta lösningar redan.

Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Vi delar ansvaret för helheten. Du, jag och vi. Tillsammans. Den enda som aldrig kan ta ansvaret är #nånannan. Så din idé, din kunskap och din övertygelse är viktig.

Vad vill du göra?

Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Goda samtal pågår någonstans

Det är lätt att hamna i debatt. I destruktiva samtal där lyssnande inte pågår. Där allt blir svart eller vitt och polariseringen får människor att välja sida utan djupare eftertanke. När klimatkrisen hamnar i den polariseringen förlorar vi. Klimatkrisen är inte påhittad av någon enskild politisk ideologi. Där är större än andra mänskliga påhitt, som kapitalismen, den naiva tron på evig tillväxt eller socialismen.

Vi kan mäta saker med naturvetenskapen. Försöka oss på att förstå naturliga processer i de ekosystem som är själva grundförutsättningen. Men, vi måste nog också söka oss till tolkning. Hur vi tolkar de data vi samlar in kommer att vara avgörande för människans och mänsklighetens anpassning till de förändringar som kommer i klimatkrisens spår. Våra tolkningar kanske till och med kan påverka hur allvarliga konsekvenser vi skapar genom att driva på klimatkrisen.

Det pågår sådana här samtal. Där människor möts med stör öppenhet och försöker tolka tillvaron och existensen. Inte sällan leder sådana här samtal till ny samtal. De liksom sprider sig och smittar.

Här är några sådana aktuella samtal jag vill smitta dig med:

Läsarpodden
I läsarpodden möts teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i samtal om en bok de läst. Men samtalen blir djupare än så. Jag vill varmt rekommendera tre av deras samtal, liksom böckerna som är samtalens utgångspunkt.

Om mänsklighetens godhet (med utgångspunkt i Rutger Bregmans bok Humankind)
https://open.spotify.com/episode/2C6aQfBXSN5ZfMw2pA4SVf?si=Pc4XOZz3RWeXjsJ-jQnt8g

Om social hälsa, själavård och ångest (med utgångspunkt i Roland Paulsens bok Tänk om)
https://open.spotify.com/episode/2WVNXVnYbhd4HOhiWmojHy?si=2ps9E0EFSUmGm9gx25re9g

Om klimatkrisens allomfattande konsekvenser (med utgångspunkt i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten)
https://open.spotify.com/episode/76gtans7f7hvp81C0sfM1s?si=9Ss7U_ARTPGina_pVvVBJg

Morphosis unfolding growth in FAITH with Gerhard Bley
Trots den engelska titeln så sker samtalet på svenska. Den empatiska ledaren Gerhard Bley (VD för Kavli) i ett djupt och klarsynt samtal med Lina Fogelberg and Petra Trobäck. Ett samtal som drivs av mening och har tankepauser som faktiskt inte är bortredigerade. Bara en sån sak. Tankepauser. Som kan behövas när en ledare för en stor koncern som ligger bakom väldigt kända varumärken i din livsmedelsbutik pekar ut bristerna med kapitalismen.

Leva och låta leva – KG Hammar
KG Hammar i Tankar för dagen från 27 mars 20201. Han sammanfattar som vanligt i stort sett allt: Vi måste försöka urskilja vad i ”det normala” som är hållbart i en värld där rätten till liv är erkänd och eftersträvansvärd, och vad som inte är det.

Hållbarhet & Existens
I fem samtal fick vi möta känslor, tankar och en djupare känsla av tillsammansskap även i olikheter när vi valde att utmana de kvävande ekonomiska, teknologiska och politiska perspektiven på klimatkrisen. Eller kanske förnekandet av den.

Var med när vi lyssnar på:

Petra Carlsson (präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan) och Pekka Mellergård (överläkare, docent i neurokirurgi). Maria Küchen (författare, poet och kulturjournalist) och David Jonstad (journalist, författare och föreläsare). Björn Wiman (journalist och kulturchef på Dagens Nyheter) och Pella Thiel (ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige). Paula Richter (psykolog studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna och aktivist) och Rom-klubbens ordförande Anders Wijkman (författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati). Ing-Mari Wieselgren (överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner) och Jonas Gren (poet och författare).

Samtalen finns på UR Play.

I många av de här samtalen finns det plats för nya idéer och tankar. Här finns Framtidsentreprenörer. Det är därför jag tror att det är så viktigt att vi öppnar dörrar för fler samtal och möten mellan olika människor.

Vi kan vara ganska bra på det.

Titta och lyssna. Reflektera och respondera. Låt det ta tid.

/Fredrik Bronner

Hållbarhet & Existens – nya perspektiv på klimatkrisen

Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.

I de första fem samtalen möter vi:

Petra Carlsson 
Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan

Pekka Mellergård 
Överläkare, docent i neurokirurgi

Maria Küchen 
Författare, poet och kulturjournalist
 
David Jonstad
 Journalist, författare och föreläsare

Björn Wiman
Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter

Pella Thiel 
Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige

Paula Richter 
Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist

Anders Wijkman 
Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome

Ing-Mari Wieselgren 
Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
 
Jonas Gren 
Poet och författare

Se samtalen om läs mer frågeställningarna på hemsidan: samtalsfestival.se.

Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.

Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.

Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.

Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner.
Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.

Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.

Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.

Källor till nya samtal

Häromdagen lyssnade jag på det senaste avsnittet från P3 Dystopia. Om yttrandefriheten. Imponeras av hur redaktionen bakom det här programmet om och om igen sätter samtidens och framtiden stora utmaningar och hot i fokus. Här belyser någon viktiga saker från olika vinklar. I en blandning av fakta och fiktion skapas insikter, frågor och kunskap. Som föder andra samtal.

Det där är fint. Att producera något som gör att människor kan mötas och prata med varandra. Ett sådant samtal skulle jag vilja samlas i efter att ha lyssnat på de här två avsnitten:

Hoten mot yttrandefriheten: https://sverigesradio.se/avsnitt/1681459
Identitetspolitik: https://sverigesradio.se/avsnitt/1487088

Jag kan också tänka mig att lägga till ett par böcker att läsa inför samtalet:

När själen går i exil, av Mikael Kurkiala: https://www.verbum.se/livsfragor/nar-sjalen-gar-i-exil-p52637951

Horisonten finns alltid kvar, av Jonna Bornebark: http://volante.se/bocker/horisonten/

Gud: Jakten, av Joel Halldorf: https://fritanke.se/bocker/gud-jakten/

Hel och hållen, av Kerstin och Anna Hennerdal: https://www.bokus.com/bok/9789197909709/hel-och-hallen-10-visdomsord-for-ett-mer-hallbart-liv/

Eventuellt skulle jag heller inte kunna låta bli att hämta upp några tankar från den lilla boken Till dig som vill visa vägen, som Sara Bronner och jag skrivit.

Jag skulle vilja diskutera frågor om den lilla människans existens i den stora världen. Om mening, sammanhang, tro, tvivel och tillit. Hur vi kan leva tillsammans på det sätt som vi kommit överens om via lagar, regler och överenskommelser, men utan att hota andra levande varelsers rätt till samma goda liv.

Vad driver oss och varför?

Allt vi människor gör tar sin början i en reaktion eller en respons. Vi sägs leva i en superindividualiserad tid och världens mest moderna och sekulära land. Samtidigt kan vi inte välja bort tillsammansskapet. Som kolbaserade livsformer är det omöjligt för oss att frikoppla oss från fotosyntes och ekosystem. Som kännande och tänkande varelser är det lika omöjligt för oss att frikoppla oss från andra.

Någonstans i sådana här samtal är jag övertygad om att vi kommer att kunna hjälpa varandra att hitta nya innovationer, relationer och sätt att göra saker bättre. Sätt att må bättre. Vilket krävs av oss just nu. Eftersom våra relationer inte bara är här och nu. De är också långa, i den djupa tiden, med de som levt före oss och de som ska leva efter oss.

Därför vill jag öppna samtal där naturvetenskap, samhällsvetenskap och ekonomi möter teologi, filosofi, psykologi och sociologi. Vi gör oss själva och livet en otjänst när vi reducerar människan till homo sapiens eller homo economicus. Vi är inte bara köpare eller säljare, förövare eller offer.

Det är lätt att gå i ljudväggen. När rädslan av att missa den senaste podden eller artikeln slår till. Men de senaste åren har P3 Dystopia berört mig på djupet med sitt klarsynta sätt att förmedla viktiga kunskaper och insikter.

Så tillbaka till det där samtalet jag vill bjuda in till. Med utgångspunkt i källorna jag listade här ovan. Skulle du vilja vara med i ett sådant?

/Fredrik Bronner