Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?

Digitalisering handlar om kulturerna vi utvecklar

God Morgon Huddinge 12 december 2019. Tekniska problem gör att ljudet är dåligt de första 5 minuterna ungefär. Sen blir det lättare att höra.

Fredrik Bronner ledde årets sista frukostmöte för företagare, beslutsfattare och investerare i Huddinge den här morgonen. I serien God Morgon Huddinge (som arrangeras av Huddinge kommun och Arena Huddinge) var morgonens tema DIGITALISERING och vi fick lyssna på innovatörer/entreprenörer och förändringsledare. Kloka människor som fick oss att tänka lite djupare kring de tjänster vi utvecklar och varför vi utvecklar dem.

Som så mycket annat handlar digitalisering främst om kultur. Alltså de sammanhang och kulturer vi människor skapar. Teknik och digitalisering ger oss nya möjligheter, men det är våra tankar och känslor som ligger till grund för de algoritmer och koder många av de nya tjänsterna liksom innehåller. Vill vi ha ett fördomsfullt samhälle så programmerar vi in våra fördomar. Vill vi ha ett annat samhälle så programmerar vi på andra sätt.

Digitalisering är inte teknik. Det är ett annat sätt att tänka. Så det är ju bra om vi känner efter vad det är för samhälle vi vill bygga. Då kan vi tänka fram helt nya lösningar på gamla problem, istället för att bara förlänga nuet.

Meningslöst skapar mening

Läser igenom Svenskarna och internet 2019. Det enda som intresserad mig direkt är att de frågat om meningsfullhet. Och att så få tycker att det där med sociala medier faktiskt känns meningsfullt.

Det är liksom två trender som krockar här. Det vi lägger allra mest tid på tycker vi känns meningslöst. Men vi kanske inte använder sociala medier för att känna mening, vi kanske bara gör det för att vi kan. Eller till nån slags förströelse.

Mening.
Jo, vi borde nog prata mer om mening i flera sammanhang. När jag läser den här undersökningen så hittar jag nämligen flera indikatorer på att just meningslösheten i sig kanske skapar mening. Om det får jag nog återkomma till, när jag har mer tid att läsa.

/Fredrik Bronner

Orden räcker inte till

Jag har arbetat med kommunikation professionellt i hela mitt yrkesliv. På olika sätt. Operativt som fotograf och formgivare, mer strategiskt som projektledare och just strateg. Med åren har det smugit sig in någon slags insikt om att kommunikationsarbetet i allt högre grad går ut på att hålla just kommunikationen igång. Det gör att vi utvecklar nya kanaler, nya plattformar och ny teknik för att nå ut. Eftersom de gamla fylls upp av så många budskap att de svämmar över.

Kort sagt, vi spammar sönder världen. Så vi hittar på nya sätt att nå ut. Ett av dem är att vi gått vilse i det här med unikitet. ALLT ska vara sensationellt, unikt och tidsbegränsat. Som reklambudskap. Ibland blir det så tydligt. Som i den här lilla memen jag fick i mitt Facebook-flöde nu på morgonen. Den sammanfattar allt. Det är en #10yeasrchallenge. Bara en sån sak.

Vi kanske borde kunna bättre.

/Fredrik

Om snällhet och tonen i kommentarsfälten

I julnumret av magasinet Örebro – Mitt i livet intervjuas Fredrik i en artikel där sex personer uttalar sig om den ifrågasatta snällheten. Artikeln är skriven av Gunnar Sundell och porträtten har tagits av Ulla-Carin Ekblom. Personerna som är med och diskuterar den ifrågasatta snällheten är Sofia Strömberg, Sofia Winroth, Niklas Orrenius, Larissa Nsengiyumwa och Anders Lennartsson. Dessutom intervjuas Stefan Einhorn i en annan text och ett fint porträtt av en helt vanlig tant – Ann-Britt, 84 år – sammanfattar liksom budskapet.

Människor som möts och lyssnar på varandra kommer att skapa relationer. Den som vill göra det gör klokt i att vara snäll. Vi har mer gemensamt än det som skiljer oss åt.

Det är lätt att glömma det i ett blixtsnabbt kommunikationslandskap. Med många öppna flikar och olästa meddelanden. Där de små siffrorna som indikerar nya svar, kommentarer och meddelanden hela tiden lockar.

Ord gör skillnad. För både den som säger dem och den som lyssnar.

Vi måste prata mer om fittan

Nu växer det upp en ny generation. Som haft smartphone och varit höghastighetsuppkopplad sedan barnsben. Tekniken skapar mängder av nya möjligheter för oss människor. Inte minst när det gäller kommunikation och olika sätt att påverka varandra. Men, allt är inte bra och vi märker av ett växande behov av att prata med barn, unga och vuxna i deras närhet om hot, hat och kränkningar.

Vi finns tillgängliga via SISU och leder gärna samtal och workshops med föreningar som vill ta in detta i utvecklingen av sina spelare. Vi får en hel del frågor om detta och har utvecklat ett arbetssätt som vi anpassar till varje grupp. Genom interaktiva övningar skapar vi samtal om hur vi kan välja att möta våra medmänniskor – och motståndare (på planer och i matcher).

Vi är själva idrottsföräldrar med erfarenhet av såväl ideellt arbete och ledarskap inom idrotten som eget elitidrottande. Just nu förbereder vi några olika sådana här samtal och vi gör det gärna. Vi måste nämligen prata mer om fittan – det vanligaste skällsordet de unga pojkar/män vi möter använder när de skäller på sig själv eller andra. Varför det ordet? Vad står det för i grunden? Vem har lärt dem det?

Kanske känns det som en futtig detalj i ett stort sammanhang, men nej. Det är en detalj som säger oss väldigt mycket. Och just därför måste vi prata om det.