Tänk om det djupare värdeskapandet inte är ekonomiskt? Nu börjar jag läsa teologi.

I höst börjar jag på teologprogrammet. Heltidsstudier på distans i minst tre år väntar vid sidan av det arbete jag gör som konsult och rådgivare. På vilket sätt kommer det att påverka mitt erbjudande som företagare? Är det rent av ett kommersiellt självmord? Låt mig tänka högt en stund.

Värdeskapandet är i vårt samtida offentliga samtal väldigt låst till ekonomi. Att fler människor ska få dela på mer pengar är det stora utvecklingsmålet. Men, vad vi ska ha alla de där pengarna till saknas det ett djupare samtal kring. Tänk om värdeskapandet i det vi delar inte bara är ekonomiskt. Tänk om våra olika idéer och initiativ främst påverkar oss som levande människor och inte som ekonomiska människor. Kan det vara så att de klassiska vetenskaperna som en gång byggde universitetsväsendet och akademin fortfarande är relevanta?

Så här inleds Wikipedias sida om teologi:

Teologi (grekiska: θεός – gud, λόγος – ord, kunskap, förståelse, mening) är ”läran om Gud”. I sin ursprungliga, och bokstavliga, betydelse, inbegriper begreppet en innebörd av teoretiska tankar och uppfattningar kring det övervärldsliga (”Gud”), världens beskaffenhet och människans förhållande till den övervärldsliga verkligheten.

I Sverige används av historiska skäl begreppet teologi ofta synonymt med religionsvetenskap, det vetenskapliga studiet av religion. Religionsvetenskapen kännetecknas dock av ett areligiöst förhållningssätt till religionen, till skillnad från den traditionella teologin som innefattar konfessionell dogmatik.

Wikipedia

Det finns några tunga ord där. De första åren av 1990-talet läste jag på Kulturvetarlinjen vid det som då var en högskola i Örebro. Jag hade ett mål med mina studier, nämligen en examen i kommunikationsvetenskap och en karriär som kommunikatör. Så blev det också. Den tog mig till intressanta arbetsplatser och massor av insikter och fina möten med långa relationer som följd. Men, jag tyckte kurserna i idéhistoria, sociologi, socialpsykologi och sådant var mest intressanta. I mitt arbetsliv har det mesta handlat om kommunikation av budskap och idéer i mötet mellan offentlig sektor (stat och kommun främst) och privat sektor (näringsliv och civilsamhälle främst). Ju äldre jag blivit desto klarare har det blivit för mig att det är relationerna mellan människor som är hela grejen. Det är där idéerna föds, utvecklas och skapar värde. Framför allt i det vi inte kan kvantifiera eller mäta. I känslor och upplevelser. Jag har verkat under några årtionden där utvecklingen varit exponentiell med mål som blivit alltmer mätbara och planerade. Ett samhälle som byggts på briljant ingenjörskonst finansierad av ekonomisk teori om tillväxt och fördelning.

Ändå växer klyftor mellan människor. Ändå tvingas människor på flykt. Ändå blir utsläppen allt större och temperaturen höjs med tydliga konsekvenser. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag har saknat tron och meningen. Känner att visionerna om samhället och världen blivit allt tunnare och kortsiktigare. Samtidigt blir det smärtsamt tydligt att konsekvenserna av det samhälle vi skapat i en inte längre alltför avlägsen framtid kommer att leda till massor av lidande för allt och alla som lever. Så var finns meningen då? Varför känner jag en sådan djup mening i nära och tillitsfulla samtal med andra människor? Vad är det som skiljer de där mängderna av snabba avstämningsmöten och mingelflirtar från verkligheten?

Jo, du läste rätt. Verkligheten. Det är den jag försöker hitta tillbaka till. Där kommer teologin in. Kanske kan det vara en provocerande tanke i en svensk kultur som präglas av ett sekulariserat samhällsbygge. När jag skriver det här har många semester. Förhoppningsvis nära människor som vill dem väl. I kärlek och respekt. Nära naturen med sol, bad och skog. Eller något annat. Mitt i verkligheten. I det där som människan inte skapat. Världen är nämligen mycket större än människan. Det vi skapat har vuxit ur det vi inte skapat. Våra begär har skapat en ekonomi som växer ur planeten vi är helt beroende av. Jag tror inte inte på den idén. Att ständig tillväxt är meningen med livet. Ingenting kan växa för evigt. Allt går i cirklar.

Så tillbaka till teologin. Tankar och uppfattningar kring det som är större (eller utanför) människan. Det som några kallar för Gud. Tankar om världen och människans förhållande till den. Till verkligheten. Det är den jag vill fortsätta att utforska, men med nya perspektiv. Det är knappast någon modern teolog som tror på en Gud i mänsklig gestalt (en gubbe med stort vitt skägg) som sitter på en tron i himlen och delar ut order till människorna. Tanken är större och mer omfattande. För mig handlar det om att universum är större än oss. Finns inte där för att vi ska utnyttja skapelsen för att stilla begär och tjäna pengar. Jag ser väldigt få konflikter mellan teorin om Big Bang (dvs att allt plötsligt uppstod ur intet) och de stora religionerna och livsåskådningarna. Naturvetaren säger att solens energi är uppkomsten till allt som växer på jorden. Och att energin inte kan upphöra utan ständigt hittar nya vägar. Solens strålar gör att en planta kan växa. Jag äter den får energi och kan röra mig. Mina rörelser går vidare in i något annat. På samma sätt kan inte kolatomerna som bygger upp allt organiskt (som min kropp) sluta att existera utan byter form. Det stora kretsloppet. Gud är ett ord, ett begrepp, en tanke skapad av människor, men själva verkligheten är mycket större.

Det sägs att Albert Einstein sagt att det finns två sätt att se på livet. Antingen är inget mystiskt eller så är allt mystiskt. Oavsett synsätt så är livet mycket större än människan och våra idéer. Det är det som lockar mig till teologin. Respekten och tilliten till verkligheten. Jag vill hellre bidra till kloka samtal, tröst och vägledning i den tid som jag lever i, än hopplöst springa runt och försöka larma och få människor att förstå att vi inte kan fortsätta leva i en livsstil som utarmar den verklighet vi är beroende av för att kunna överleva. Därför ser jag fram emot att fördjupa mig i teologin de kommande åren. Min egen tro kommer säkert att utmanas och det är bra. Jag är också övertygad om att det kommer att stärka mig som människa och därmed också som företagare och konsult. Exakt hur är omöjligt att veta i nuläget.

I sitt fina sommarprat från 2011 säger Owe Wikström något om att i mötet mellan något inifrån mäniskan och något utanför människan kan vi hitta oss själva och meningen. I ett glasklart TED-talk från 2021 står Paul Gilding och konstaterar att det är fullt på jorden och får mig att förstå hur viktigt det är att vi alla inser det och gör något åt det om vi vill lindra kommande generationers lidande. I ett vackert, poetiskt och tydligt levande sommarprat från 2021 förklarar Nina Burton ytterligare något viktigt om verkligheten. Där står jag och söker frågorna mer än svaren. Och ju mer jag söker desto fler blir frågorna. Jag lyssnar på teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i Läsarpodden. Läser texter av teologen Petra Carlsson. Inspireras av företagsledare och vägvisaren Gerhard Bley som är med och grundar Kontempel. Hittar lugn och ro i Rowan Williams texter. Läser Laudato Si´som är monumentalt viktig i den katolska socialläran. Blir varm i magen av KG Hammars ord och tankar. Vaknar till Susanne Dahls fina morgonandakter i P1. Hittar ro i urgamla, men tidlösa texter av tidiga teologer och kyrkofäder. Alla bjuder in till samtal och idéutveckling om människan, känslorna och verkligheten.

I höst kommer jag att arbeta hårt. Skriver näringslivsstrategier och kommunicerar hållbarhet. Leder samtal. Deltar i samtal. Och läser teologi. Det kommer att bli tufft. Kalendern är lite för intecknad. Men, jag känner att det kommer att bli bra. Rötterna tar sig nedåt och grenarna sträcker sig uppåt mot ljuset. Om det blir ett kommersiellt självmord så är det meningen. Det saknas ju inte tankar om tillväxtkritik, det omoraliska i girighet och diskriminering i teologin och filosofin. Aristoteles, Thomas av Aquino och Jürgen Habermas har en hel del gemensamt. Jag tror att det finns mycket kvar att lära. Så jag gör det. Framtiden är inte helt klar. Men jag fortsätter att driva företaget vidare samtidigt som jag studerar.

För några år sedan skrev Rafael Donner en fin självbiografisk essä, ”Människan är ett känsligt djur”. Han avslutar den så här:

Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.

Rafael Donner

Den påhittade verkligheten vi människor skapat är overklig. Är det nu mitt företagande blir oattraktivt för alla andra? Stannar upp och funderar lite. Känns det inte lite oroligt? Nej. Jag tror att det blir bra. Eller, jag tror helt enkelt. Den stora verkligheten utanför oss säger något annat till mig.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.

Vi kan bättre. Om vi litar på varandra och verkligheten. Något fint att tro på. Att lita på. Jag gör det.

Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Goda samtal pågår någonstans

Det är lätt att hamna i debatt. I destruktiva samtal där lyssnande inte pågår. Där allt blir svart eller vitt och polariseringen får människor att välja sida utan djupare eftertanke. När klimatkrisen hamnar i den polariseringen förlorar vi. Klimatkrisen är inte påhittad av någon enskild politisk ideologi. Där är större än andra mänskliga påhitt, som kapitalismen, den naiva tron på evig tillväxt eller socialismen.

Vi kan mäta saker med naturvetenskapen. Försöka oss på att förstå naturliga processer i de ekosystem som är själva grundförutsättningen. Men, vi måste nog också söka oss till tolkning. Hur vi tolkar de data vi samlar in kommer att vara avgörande för människans och mänsklighetens anpassning till de förändringar som kommer i klimatkrisens spår. Våra tolkningar kanske till och med kan påverka hur allvarliga konsekvenser vi skapar genom att driva på klimatkrisen.

Det pågår sådana här samtal. Där människor möts med stör öppenhet och försöker tolka tillvaron och existensen. Inte sällan leder sådana här samtal till ny samtal. De liksom sprider sig och smittar.

Här är några sådana aktuella samtal jag vill smitta dig med:

Läsarpodden
I läsarpodden möts teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i samtal om en bok de läst. Men samtalen blir djupare än så. Jag vill varmt rekommendera tre av deras samtal, liksom böckerna som är samtalens utgångspunkt.

Om mänsklighetens godhet (med utgångspunkt i Rutger Bregmans bok Humankind)
https://open.spotify.com/episode/2C6aQfBXSN5ZfMw2pA4SVf?si=Pc4XOZz3RWeXjsJ-jQnt8g

Om social hälsa, själavård och ångest (med utgångspunkt i Roland Paulsens bok Tänk om)
https://open.spotify.com/episode/2WVNXVnYbhd4HOhiWmojHy?si=2ps9E0EFSUmGm9gx25re9g

Om klimatkrisens allomfattande konsekvenser (med utgångspunkt i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten)
https://open.spotify.com/episode/76gtans7f7hvp81C0sfM1s?si=9Ss7U_ARTPGina_pVvVBJg

Morphosis unfolding growth in FAITH with Gerhard Bley
Trots den engelska titeln så sker samtalet på svenska. Den empatiska ledaren Gerhard Bley (VD för Kavli) i ett djupt och klarsynt samtal med Lina Fogelberg and Petra Trobäck. Ett samtal som drivs av mening och har tankepauser som faktiskt inte är bortredigerade. Bara en sån sak. Tankepauser. Som kan behövas när en ledare för en stor koncern som ligger bakom väldigt kända varumärken i din livsmedelsbutik pekar ut bristerna med kapitalismen.

Leva och låta leva – KG Hammar
KG Hammar i Tankar för dagen från 27 mars 20201. Han sammanfattar som vanligt i stort sett allt: Vi måste försöka urskilja vad i ”det normala” som är hållbart i en värld där rätten till liv är erkänd och eftersträvansvärd, och vad som inte är det.

Hållbarhet & Existens
I fem samtal fick vi möta känslor, tankar och en djupare känsla av tillsammansskap även i olikheter när vi valde att utmana de kvävande ekonomiska, teknologiska och politiska perspektiven på klimatkrisen. Eller kanske förnekandet av den.

Var med när vi lyssnar på:

Petra Carlsson (präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan) och Pekka Mellergård (överläkare, docent i neurokirurgi). Maria Küchen (författare, poet och kulturjournalist) och David Jonstad (journalist, författare och föreläsare). Björn Wiman (journalist och kulturchef på Dagens Nyheter) och Pella Thiel (ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige). Paula Richter (psykolog studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna och aktivist) och Rom-klubbens ordförande Anders Wijkman (författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati). Ing-Mari Wieselgren (överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner) och Jonas Gren (poet och författare).

Samtalen finns på UR Play.

I många av de här samtalen finns det plats för nya idéer och tankar. Här finns Framtidsentreprenörer. Det är därför jag tror att det är så viktigt att vi öppnar dörrar för fler samtal och möten mellan olika människor.

Vi kan vara ganska bra på det.

Titta och lyssna. Reflektera och respondera. Låt det ta tid.

/Fredrik Bronner

Tillvarons tillhåll – om staden och platsen

OBS i P1 har den här veckan publicerat en serie samtal under rubriken Tillvarons tillhåll som du som arbetar med stads- eller samhällsplanering borde lyssna på. Även du som arbetar med platsmarknadsföring kan nog må bra av att lyssna på de här talade essäerna.

Efter att ha jobbat med såna här frågor i mer än tjugo år har jag blivit en sån där människa som går i cirklar. Som känner igen cyklerna av trender i hur vi diskuterar städer och platser. Pandemin har satt saker i skarpare ljus. Digitaliseringen som fortsätter bidrar med några skarpa kontraster.

I det tredje samtalet är utgångspunkten Jane Jacobs tankar om staden. När jag lyssnar på det påminns jag om något. Nämligen att det är människorna som är platsen. Summan av liv. På rätt plats är det inte bara människorna, utan även allt annat liv. Djur, natur, väder och vind.

Det är i mellanrummen det händer. Mellan husen, i parkerna, på torgen, trottoarerna, framför scenerna, vid borden. När vi möts, reagerar, responderar och känner något. Där uppstår dragningskraften.

Vad skulle hända om vi fördjupade och breddade våra samtal om framtidens städer och platser? Kopplade ihop oss med gårdagen? Om vi förstår varför vi står där vi står blir det kanske lättare för oss inse vad vi behöver nu. Så att vi kan ta kursen mot framtiden på ett mer hållbart sätt.

Jag står kvar i min korsning där mening, samhällsnytta, planetnytta och ekonomisk resiliens möts. I just min korsning ser jag en stadskärna som sakta tömts på mänskligt innehåll, där matbud som har bråttom tar plats i mellanrummen. Men de ser ganska ensamma ut.

Samtalen i OBS kräver lite av dig som lyssnar. De är korta, men innehållsrika. Kanske tvingar dig att respondera snarare än omedelbart reagera. Jag tror att det är bra. Kanske är det så vi borde se på våra städer och platser också? Det är nog värt att prova. Tillvarons tillhåll, mellanrummen, livet mellan husen. Svaren finns ju där. Hos människorna och allt annat som lever. Det är ju vi som attraherar varandra.

/Fredrik Bronner

Tacksamheten och relationen och utvecklingen

För en tid sedan publicerade vi vår första lilla bok. I den citerar vi tio personer som skrivit eller sagt saker som gjort stor skillnad för oss i vårt sätt att närma oss världen. Eller i vårt arbete. Vi skickade boken och några handskrivna rader till var och en av dessa tio personer. Där vi beskrev varför vi citerat dem och att vi är tacksamma för att de påverkat oss.

Häromdagen låg det ett långt handskrivet brev i vår brevlåda. Ett svar. Tre handskrivna saker fulla av fina formuleringar av tacksamhet. Ibland blir det så tydligt och enkelt. Att vi människor gör något fint tillsammans när vi gör varandra uppmärksamma på att vi påverkats av någon. När vi säger tack.

Tacksamheten kan skapa en värme i kroppen. En värme som smittar. Som öppnar upp och gör det lättare för att hjälpa någon annan. Eller be om hjälp. Jag är övertygad om att det vi skapar tillsammans i relationer, samhälle och världen är helt beroende av detta. Av en väv mellan levande varelser som blir stark när vi vågar lita på varandra och säga tack.

I veckan spelar vi in samtal om Hållbarhet & Existens. Då kommer vi att prata om såna här saker. Om stora och små frågor som handlar om människan i klimatkrisen. Jag känner stor tacksamhet för att vi kan göra det.

Det är en solig och klar söndag i februari. Alla hjärtans dag. Människor kan känna sig ensamma, tvåsamma eller flersamma. Relationen är tidlös. Samtidigt något av det mest innovativa vi har. Om vi accepterar livet och att vi behöver andra människor och allt levande i våra relationer för att kunna utvecklas. Det handlar inte bara om att sakna något jag inte får. Det handlar inte bara om att jag har rätt till något. Nej, det handlar också om vad jag kan ge.

Tack är ett stort litet ord. En fin gåva. Vill du ge den till någon?

/Fredrik Bronner

Det är kanske inte VAR du jobbar, utan med VAD

Fredrik tänker tankar om arbetsplatsen och avslöjar att Bronner & Bronner flyttar hemifrån. Ett kort avbrott i ledigheten.

Folkhälsomyndigheten gick häromdagen ut och förvarnade oss att det nog är så att hemmaarbete får bli grejen i höst också. Läser återkommande texter om hur detta indikerar att framtidens arbetsplats är här. Att den är HEMMA.

Jag har en del tankar kring det det där. Har ju år många år gått och funderat på arbetsplatsen. Tänkte länge att om fler människor kunde välja sina arbetsplatser så kommer samhället bli något mindre frustrerat. För visst är väl den egna verandan, kontorsfiket, den moderna hubben/co-workingplatsen med sina tegelväggar och klinkers mer inspirerande? Eller är det kanske människorna på den andra platsen än arbetsplatsen som lockar?

Det där är förstås olika för olika människor. Men, jag kan inte låta bli att tänka att det kanske mer handlar om VAD vi gör på jobbet än VAR vi gör det som skapar känslorna. Och inte minst VILKA vi gör det tillsammans med. För det har ju urgammal vishet och modern forskning liksom bevisat om och om igen. Att vi behöver vara tillsammans. Vi blir människor först i relation till andra (människor, djur och växter).

Kanske är det meningen vi borde prata mer om? Kanske är det dags att söka efter den där meningen på allvar? Vi lever i en samtidskultur där superindividualismen präglar det mesta. Livsprojektet DU. Det personliga varumärket. Allt det där du läser om andra. Och vill berätta om dig själv. Alla rättigheter och valmöjligheter du har hela tiden.

Självklart ska vi kunna jobba var vi vill. (Om vi inte råkar vara människor som arbetar med att läka, hela, undervisa eller på något annat sätt hjälpa andra människor, då kommer valmöjligheterna inte bara vara dina.) Det har liksom blivit ett samhällsmantra för några av oss. Vi som har förmånen att kunna tänka och göra så. Men om det vi gör inte känns meningsfullt så kommer det inte att hjälpa den här gången heller. Lika lite som karriärstegen, den nya grillen eller ens den nya influencern.

Människor som arbetar med kultur. Med skapande. Musik, film, teater, konst och andra uttryck som för människor samman i samtal och känslor går på knäna. Förlorar sin försörjning. Samtidigt som teknik-, content- och streamingföretag producerar tjänster som upptar allt mer av vår vakna tid. I min mellanstora stad är matleveranserna ständigt pågående. Människor på mopeder och i risiga bilar åker i skytteltrafik mellan matställen och människors hem. I stadskärnan är det tomt på kvällarna. Unga människor upptäcker dåliga (och kanske några bra) saker utan att störas av nyktra vuxna. Mäns köp av kvinnor (prostitution) sägs öka här i min hemstad just nu. Jag misstänker att även efterfrågan på droger gått upp. Kanske vittnar förra veckans dödsskjutningar om det?

Och på sociala medier är vi för eller emot Tegnell som vanligt. För eller emot Trump. För eller emot veganer. Lite som vanligt. Men med nya före eller mot-diskussioner. Om munskydd. Om vattenskotrar. Om kinesiska frön.

Just nu är det mest en ganska vanlig semestervy. Det är så det ser ut här på somrarna. Men, det var också så det såg ut under våren och det är nog så det kommer att se ut under hösten.

Jag erkänner, jag har svårt att inte se summan av det här som något dåligt. Inte så att jag vill döma ut människor som dåliga, men den här samtidens indivdualism, ständigt driven av tillväxtekonomin, gör inte bara bra saker med oss. I ett samhälle utan mening är det lätt att skapa sådana kulturer, tänker jag. Där JAG-projektet ska genomföras till varje pris. Där det är DITT problem om dina rättigheter kränks av mina begär.

Det goda i allt detta är att det strider mot våra sätt att utvecklas. Människans evolutionära historia bygger på helt andra värden. Tillsammansskap, känslor, medveten närvaro och sådana saker. Kanske kommer vi komma på det igen. I en rörelse som är större än JAG-projektet. Gurun, influencern eller Jesus kan inte göra det åt oss som enskilda individer, men kanske som kollektiv grupp av människor.. Det är ju nämligen upp till oss. Naturen väntar inte på oss. Den bryr sig inte. Den bara finns och just nu mår den allt sämre. Tiden rinner ifrån oss.

Greta Thunbergs sommarprat sägs vara det som flest människor har lyssnat på någonsin. Om alla som lyssnade verkligen hörde vad hon sa, då kommer vi kanske se resultat på sikt. Det visar sig.

Ska vi jobba hemma? Får vi en rejäl fastighetskris i mellanstora, medelmåttiga mellansvenska städer? Är det dags för en ny grön våg där medelklassen flyttar ut i grönskan ett tag? Well, det kommer också att visa sig. Men de verkligt intressanta frågorna kanske borde vara:

Vad ska du jobba med?
Varför?

Människor som känner att de gör meningsfulla saker tillsammans med människor som vill dem väl kommer att få det mycket lättare att sprida den meningen och vilja andra människor väl. De kommer också känna sig mer delaktiga i allt som omger dem och ha lättare att behandla människor, djur och natur med respekt.

Jag tror inte det behöver vara så svårt.

/Fredrik Bronner


Just det, ett litet avslöjande utlovades ju i rubriken. Bronner & Bronner flyttar hemifrån senare i år. Hemmakontoret kommer att överges. Vi kommer att öppna ett kontor och en ny mötesplats under hösten på en spännande plats i Örebro. Mer om detta kommer vi att berätta senare.

Bakar fler bröd i konstiga tider

Ett par veckor in nån slags nytt tillstånd. En vardag där dagliga presskonferenser och nyhetssändningar med nya besked om länder som stänger gränser eller gör något annat eller nya spekulationer om hur många jobb som kommer att försvinna. Eller något annat. Förstås också realtidsuppdateringar om hur många som smittats, hur många som dött och hur många som riskerar att smittas hur fort eller hur långsamt.

Kommer vi ens att kunna säga när det här tillståndet började?
Eller slutade?

Jag har bott på tomma hotell. Korsat gränser mellan länder. Vandrat längs gator tömda på människor. Haft symptom. Tagit hand om släktingar. Ställt in nästan alla möten. Sett uppdrag försvinna eftersom människor ställer in evenemang och utbildningar vi skulle lett eller bidragit i. Sett både fina och rent huvudlöst egoistiska initiativ utvecklas. Krisen växer till sig och människor faller isär. Eller håller ihop. Framför allt har vi pratat med partners, vänner och olika människor vi har kontakt med. Många av dem ser sina företag, affärsidéer och sin kreativitet tappa sitt värde nu. Väldigt, väldigt snabbt. Det som var efterfrågat ena veckan är det inte längre. Många mår dåligt, känner oro och ångest. Samtidigt som de förväntas isolera sig i hemmet. Långt ifrån de statliga insatser som görs för att rädda näringslivet.

Det är inte social isolering som behövs. Det är fysisk och kroppslig isolering. Men i övrigt behöver vi våra sammanhang. Kanske mer än på länge. Känslan av tillsammansskap är livsviktig för den som ser sin framtid förändras radikalt.

För vår del ser det okej ut. Vi är friska och håller företaget igång. Planerar en större utbildningsinsats för hösten och har andra uppdrag som rullar på enligt plan. Vi gjorde ett fantastiskt bokslut efter vårt första år tillsammans i det här företaget. Men, på lång sikt är förstås efterfrågan på våra tjänster hotad. Samtidigt som de här tjänsterna verkligen behövs. Det som händer nu borde kunna leda till ett ordentligt uppvaknande kring individens, företagens och samhällets förmåga att anpassa sig till naturens förutsättningar. Det där som kallas resiliens på svår svenska.

Så låt oss prata mer om mening. Om samhällsnytta och om planetnytta. Hur våra idéer och företag bidrar till detta. Där kommer vi också att hitta den ekonomiska bärkraft som gör det möjligt för oss att försörja oss helt eller delvis på våra idéer. Vi har tagit fram en modell för hållbar idé- och affärsutveckling som bygger på denna filosofi/insikt.

Vår egen resiliens behöver bli bättre. Vi förstår att vi inte kan försörja oss på konsulttjänster som bara kommer att efterfrågas när tiderna är goda och konjunkturens kurvor pekar uppåt. Så vi funderar på hur vi kan komplettera vårt erbjudande med andra saker. Och hur vi kan koppla ihop oss med andra människor för att dela på risken.

Vi behöver koppla vår inkomst mer till direkt till själva jorden. Kanske genom att hitta en bakugn och en liten lokal. Kanske genom att lämna stadens ekonomi för landsbygdens. Eller något helt annat sammanhang. Vi måste kunna existera även i dåliga tider.

Oavsett när just den här krisen är över eller inte så kommer saker att förändras nu. Samtidigt som allt det där andra fortfarande händer. Koldioxiden koncentreras i atmosfären och planeten fortsätter att värmas upp. Haven fortsätter att stiga och isarna smälter. Vårt avfall tar mer och mer plats. Allt fler arter utrotas.

Det kommer att skrivas om hur stadskärnor går under och butiker stänger. Vi kommer att läsa om hur Amazon kommer in på marknaden och e-handeln når en tipping point i Sverige. Det är inte orimligt att vi kommer att läsa om hur hotellmagnater i Skandinavien säljer sina konkursade imperier till kinesiska ägare. Vi kommer att se saker förändras snabbare nu.

Då är det nog bra att hitta sin egen bärkraft.
Och de sammanhang den ska existera i.
På ett hållbart sätt.

/Fredrik Bronner

Idéer att fylla ett hus med

På hemmakontoret. Går igenom idéer som människor vi ledde i en workshop igår skrivit ned på postit-lappar och sorterat in i en modell där genomförbarheten uppskattas. Tiden går och världen förändras. I en liten svensk kommuns centralort står ett hus som varit skola, men byggdes om till lärcentrum när internet kom. Nu letar huset efter nytt liv. Kommunens fullmäktige sammanträder här och en förvaltning med några få medarbetare har sina kontor här. I övrigt längtar huset efter liv och rörelse igen.

Igår samlades trettiotalet olika människor från kultur, folkbildning, näringsliv och kommun för att diskutera vad huset kan få för innehåll. Vi gick igenom några inspirerande exempel från andra delar av Sverige och Europa och vi diskuterade vad vi kan lära oss av hur biblioteken arbetar och utvecklas.

I mindre grupper identifierade människorna efterfrågan och möjligheter. De formulerade idéer och skattade genomförbarhet. Livliga och kreativa diskussioner. Som konsulter ska vi hu försöka sammanfatta detta i en kort rapport där vi också analyserar och kommer med några rekommendationer för det fortsatta beredningsarbetet.

Underlaget vi har med oss gör arbetet ganska enkelt. Även om vi ibland önskar att vi använde digitala postit-lappar för att få in informationen i nån slags system direkt.

En kväll med Stonemountain Orchestra

Fredrik Bronner tog fram systemkameran som fått vila länge. Han hängde några timmar med ett gäng unga musiker som gör något svängigt, kreativt och fantasistiskt under ledning av Oliwer Stenberg. Stonemountain Orchestra tar ut, arrangerar, spelar in och mixar en låt från lördagens mello. På 24 timmar gör de hela jobbet i en omtumlande process som dessutom inkluderar live-video, scenografi och massor av känsla. Samtidigt som de är professionella musiker och producenter som arrangerar låtarna på sätt som tar fram helt andra kvaliteter än det som hörs hos i originalversionerna.

Det var fint att få vara med och dokumentera en session med Stonemountain Orchestra. Av samma anledning som jag tror att de gör den här grejen – för att det är kul, fint och tillsammans.

På bilderna ser ni:

Projektledning/Produktion/Piano
Oliwer Stenberg

Leadsång
Linnea Sars

Elgitarr
Ricki Ejderkvist

Orgel/Synthar
Christoffer Nordenström

Elbas
Ludvig Gawell

Trummor
Hampus Larsson

Percussion
Jesper Kieksi

Percussion
Anton Henriksson

Trumpet
Klara Lannsjö

Altsaxofon
Felicia Ahlqvist Askemark

Tenorsaxofon
Albert Berglund

Filmproduktion
Hanna Welander

Mix/Master
Sebastian Öster

Ljudteknik/Editering
Jesper Österberg

Scenografi
Zack Liljeberg

Stonemountain Orchestras version av förra årets Mellovinnare. Följ dem på YouTube.

Stå fast, eller lite lust, kärlek och tillit kanske?

En korsning mellan psykologiprofessorn Svend Brinkmanns klarhet, en essä av Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1), Shunryu Suzukis Zen-budskap och Lars Winnerbäcks låt ”Jag tror jag hittar hem” hittar jag något viktigt för framtiden, nämligen meningen.

Svend Brinkmann är professor i psykologi vid universitetet i Aalborg. Han lär ha sagt följande:

”Om du tänker positivt varje dag, arbetar hårt, strävar efter att bli den bästa versionen av dig själv, omger dig med inspirerande människor och aldrig ger upp så finns det inga gränser för hur utbränd du kan bli.”

Det där är kanske lätt att avfärda som cyniskt och buttert. Något som absolut inte passar i samtidens positivism och allt-ska-vara-möjligt-på-ytan-hela-tiden-kultur. Men, jag tror att han sätter fingret på något ganska tidlöst och djupt mänskligt. Blir därför oerhört nyfiken på hans bok ”Stå fast – våga vägra vår tids utvecklingstvång” och beställer den efter att ha läst ha läst Hanna Bornäs fina text i Tidskriften Respons.

Samma morgon lyssnar jag som vanligt på Tankar för dagen i P1 under hundpromenaden i parken. Hunden vill ha mer tid, så jag hinner också lyssna på Eva-Lotta Hulthén i OBS (P1). Hon talar om någonstansare, en ständig längtan bort och en människa frikopplad från de lokala och naturliga utgångspunkterna för livet. Så här avslutar hon:

”Den amerikanske författaren, poeten och bonden Wendell Berry menar att för att människan ska ha ett ansvarsfullt förhållande till världen – för att vi inte ska ödelägga den – så måste vi föreställa oss vår egen plats i den och känna sympati med alla de levande varelser vi delar den med. Först då kan vi skapa möjligheten till en medmänsklig, hjälpsam och hållbar resurshushållning. I texten ”Examen i att komma hem” skissar han på en kursplan i hemkomst som utgår från ett antal frågor, bland andra: Vad har hänt här? Vilken är den här platsens särprägel? Vad tillåter naturen att vi gör här utan bestående skador eller förluster? Vad kan vi göra för att reparera de skador vi åstadkommit?

Villkoren för en arts överlevnad är lokal anpassning. Det gäller såväl människor som djur, slår Wendell Berry fast och undrar hur vi har kunnat inbilla oss att vi är undantagna.

Att man känner sig hemma i städer världen över men inte i det lokala blir med ett sådant förhållningssätt inte ett tecken på god utbildning och intellektuell förfining utan på en brist på koppling till förutsättningarna för ens egen överlevnad.

Nuförtiden inbillar jag mig inte längre att livet pågår någon annanstans och att jag måste resa långt eller befinna mig i städer för att få uppleva det. Jag hör hemma någonstans och det är här.”

Det där är också klarsynt, om än intellektuellt formulerat. Vi behöver nog höra hemma för att kunna vara mer tillfreds. Jag vet det av egen erfarenhet. För jag har missbrukat pepp, inspiration, möjlighetskartor och längta bort-känslor i hela mitt vuxna liv. Nästa grej har alltid varit större än nuet. Under senare år har jag kommit fram till att det inte riktigt fungerar, så jag försöker (ännu med lite för stor kamp) att stanna upp. En av de mest påtagliga konsekvenserna är att mina möjligheter minskat och jag känner mig lite för ensam. Upptäcker att jag i andras ögon lite för ofta förvandlats till en bitter pessimist istället för den där härligt peppiga inspiratören människor lärde sig att tycka om. Där har jag en ökenvandring. Att stå fast i något.

Självhjälps-, möjlighets- och indiviualistkulturerna berättar ofta sagor om hur våra inre krafter kan skapa hela världar. På många sätt stämmer det, eller jag vill att det ska göra det. Men, sanningen verkar ligga närmare det som både psykologer och sociologer vet, nämligen att våra liv i stort sett uteslutande präglas av automatiska reaktioner på sådant som händer oss i mötet med andra människor och typ allt. Så om vi känner oss meningslösa behöver vi helt enkelt göra något som är mer meningsfullt för oss. Vill vi bli gladare så får vi byta umgänge.

Det där är inte så kul. Åtminstone inte på kort sikt.

Men, det finns åtminstone en tidlös tanke att massera lite. En om andlighet, mening och existensen. Efter att ha avfärdat meditation och yoga i många år så sitter jag plötsligt i en yogaklass på torsdagar och läser böcker om österländsk filosofi och längtar efter att hitta mitt eget sätt att meditera. Läser Shunryu Suzukis ”Zen mind, Beginner’s mind” som är tydlig och klar men också känns lite hård och kompromisslös. Läser Ram Dass bok ”Journey of awakening” som landar lite varmare i mina tankar. Bägge berättar om enkelheten i varandet. Att stanna upp, andas medvetet och sluta låta alla tankar och reaktioner hela tiden ta kontroll över mig. Att det som händer, det händer. Ge tid till respons snarare än reaktion. Det som Micael Dahlén nyligen beskrev som att vi måste räkna till åtta oftare, innan vi agerar.

Och någonstans känner jag mig hemma. Det här är något jag levt i och med i många år. Kanske har det varit själva grunden i min egen omställning. Som tagit mig från karriär i Stockholm till eget företagande i Örebro. Från ett patologiskt behov av att vara underbar och älskad av alla, till att nu försöka hitta lugn, tillit och mening.

I ett par år nu har jag diskuterat mening med unga människor i olika kurser och utbildningar för entreprenörskap. Ett av mina huvudbudskap till dem brukar bara att de ska göra saker de älskar att göra, tillsammans med människor de älskar (eller åtminstone tycker om och vill väl). Och att de ska göra de här sakerna utan att skada sig själva eller andra människor längs vägen. Det har bland annat landat i en ny modell för hållbar idé- och affärsutveckling, där mening är själva utgångspunkten. Människor som gör meningslösa saker kommer att skapa meningslösa erbjudanden som i sin tur leder till ett meningslöst samhälle. Så kan vi inte ha det.

Ram Dass har formulerat en tanke om livet – i förhållande till den oundvikliga döden – på ett väldigt fint sätt:

”We’re all just walking each other home.”

Kanske ligger nya lösningar i existentiella tankar istället för ekonomiska? Jag kommer fortsätta att hämta näring för mitt arbete med att hjälpa människor i psykologi, sociologi, teologi och filosofi snarare än i företags- och nationalekonomi. Jag vill fortsätta att diskutera några viktiga frågeställningar med människor. De där grundläggande frågorna om hjälp. För några år sedan sade en klok människa till mig att det inte går att lita på människor som aldrig ber om hjälp. Att be en annan människa om hjälp är något av det mänskligaste vi kan göra, eftersom den som hjälper en annan människa gör det viktigaste en människa kan göra för att bli bekräftad och sedd.

Alltså, att våga diskutera meningen är viktigt. Att ta den som utgångspunkt för våra idéer är lika viktigt. Vi behöver fråga varandra: Kan jag hjälpa dig med något? Och om vi får ett jakande svar behöver vi ställa nästa fråga: Hur tror du att jag kan hjälpa dig?

Andas. Försök att ge dig tid att respondera på alla tankar, känslor och intryck. Reagera responsivt. Vi behöver ge oss möjlighet att hjälpa varandra till kärlek, tillit och lust. Och att be varandra om hjälp.

Jag försöker att lära mig detta. Det är inte alltid jättelätt. Försöker att hitta hem. Och nånstans där får jag landa den här långa texten. Så jag gör det i Lars Winnerbäcks ”Tror jag hittar hem”.

”Jag har jagat efter pärlor
Efter det som gör mig glad
Jag släpar runt ett bagage
Jag släpar runt en fasad
Och om jag hade en dröm
Var det en långsam dröm som rör sig
Över åkrar och fält
Över land och stad”

Jag är inget. Och när jag förstår det kan jag vara allt. Låt det som hända händer. Andas. Vi är ju ändå bara på väg hem. Tillsammans. Plötsligt så känns allt lite mer hoppfullt. Där vill jag utveckla idéer tillsammans med andra. Som skapar samhällsnytta för andra människor och planetnytta för allt annat levande. Om det dessutom skapar ekonomisk bärkraft som gör det möjligt för mig att försörja mig på detta är jag hemma.

Där kan jag leva.

/Fredrik Bronner