ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?

Med anledning av dagens avsnitt av P3 Dystopia (om sociala medier) behövde jag skriva några rader. Till dig som arbetar med kommunikation. Till dig som är en del av lönsamheten för de som arbetar med kommunikation. Till dig som tittar på skärmen:

ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?

Låt mig skriva om något du nog redan vet. Som du känner inom dig ganska ofta. Att något har blivit konstigt. Att det verkar som att allt har blivit så kallt och cyniskt. Som att någon vill ta något ifrån dig, trots att det inte verkar hända. Det är oroligt, samtidigt som mycket är precis som vanligt. Allt det där ständiga rasandet över olika saker – parkeringsavgifter, gatuarbete, människor som äter hundar, människor som gör si eller så – som du hela tiden ser, men aldrig riktigt går igång på.

Det betyder något. Det du känner.

Låt mig också berätta att jag saknar dina bilder av mat och triviala vardagshändelser. Barnteckningar från dagis. Fotbollsmatcher. Konserter. Musiken du gillar som du tipsar om. Berättelsen om vännen som fyller år.

Frågorna i den här texten är existentiella. Den handlar om oss, våra liv och den verklighet som håller oss samman. Marken som bär oss. Som vi alla är en del av. Om vi inte börjar mötas i dessa stora frågor riskerar vår civilisation att gå under. Det är liksom tydligt.

Jag håller på att skriva uppsats. Om Svenska kyrkan på Instagram. I det arbetet går jag ned i några gamla klassiska kommunikationsteorier. Min vän Sofia påminde mig igår om Neil Postmans tanke om att vi underhåller oss själva till döds i mediesamhällets gemenskap. Den teorin formulerades 1985 och baserades på televisionens påverkan. Postman menar att televisionen inte bara förändrade hur information kommuniceras, utan också vad som kommuniceras och hur människor uppfattar verkligheten. Postmans centrala tes är att medan tidigare samhällen, som präglades av lyssnande, muntligt och skriftligt berättande och diskuterande som främjade mänskliga möten, så omformade televisionen vår gemenskap till något ytligt och underhållningsdrivet. Vilket enligt Postman leder till att samhället förlorar förmågan till seriösa och djupgående diskussioner om viktiga frågor.

Har det hänt något sedan 1985? Internet, diskussionsforum, sociala medier. Bland annat. I seminarier för trettio år sedan skrattade vi åt dystopiska konsekvenser av den här forskningen. Aldrig skulle väl vanliga människors liv bli underhållning? Skulle vi sitta och titta på fattiga människor på TV? På människor som under berusning ligger med varandra framför TV-kameror i dokusåpor? På politiker som kallar varandra för det ena värre uttrycket än det andra? Vi skrattade och science ficition-idéerna om att alla skulle gå runt med sin egen tv i fickan och titta på vad de vill när de vill.

Vi skrattar inte längre. Det börjar på allvar bli dags att ställa några kritiska frågor:

Är ekonomisk utveckling viktigare än människor? Är teknisk utveckling viktigare än människor? Är utveckling som inte leder människor till befrielse god utveckling?

Många av de gamla kommunikationsteorierna sägs vara obsoleta nu. I vår digitala era. Men i grunden är det samma gamla logik. Den som äger mediet/kanalen tjänar pengar på att du och jag är i den och hålls uppmärksamma. Så kan vi nämligen exponeras för de annonser och budskap som andra människor betalar ägaren till mediet/kanalen för att nå oss med. Eftersom det är du och jag – även kallade mediekonsumenter – som är råvaran i affärsmodellen. Oavsett om det är en mediemogul, en tech-entreprenör eller en autokrat som äger och styr mediet/kanalen.

Neil Postman tar bland annat inspiration från två klassiska dystopiska framtidsskildringar: George Orwells “1984” (från 1949), där staten kontrollerar medborgarna genom förtryck och censur, och Aldous Huxleys “Brave New World” (från 1932), där människor distraheras av nöjen och sinnesförnöjelser. Postman menar att Huxleys vision har blivit verklighet, där vi frivilligt distraheras av underhållning och inte längre söker djupare förståelse eller sanning. I “Brave New World” har mäktiga människor med vetenskap och teknologi har skapat ett samhälle styrt av total kontroll, konsumtion och eugenik (den vetenskapliga och teknologiska processen för att styra och manipulera den mänskliga befolkningens sammansättning för att skapa individer som är skräddarsydda för specifika sociala roller och funktioner). Människor framställs och manipuleras alltså genetiskt för att passa in i olika samhällsklasser, från ledare till arbetare, och uppfostras för att vara nöjda med sina förutbestämda roller. Samhället upprätthåller sin stabilitet genom ständig konsumtion, underhållning och drogen SOMA (lustigt nära SoMe), som undertrycker obehagliga känslor och tankar. Gamla värden som familj, religion, och individuell frihet har avskaffats till förmån för social harmoni och kollektiv lycka. Huxley utforskar teman som frihet, teknologi, och avhumanisering, och ställer viktiga frågor om vad det innebär att vara människa.

Neil Postmans teori går utmärkt att rikta som kritik av vår och den ständiga strävan efter underhållning, där viktiga samhällsfrågor trivialiseras till kortfattade och spektakulära format, och där yta prioriteras över innehåll. Samtidigt som de lönsamma algoritmerna som får dig och mig att sitta och titta på upprörande innehåll på skärmar utvecklas för att göra oss ännu mer arga (eller engagerade). Problemet är att vi luras in i påhittade falska verkligheter. Som andra människor tjänar på, på olika sätt. För att tjäna pengar skördar människor sina medmänniskor.

Låt mig nu säga att jag saknar att lyssna på dig. Trots att vi aldrig träffas. Jag saknar att stå och prata om vädret i väntan på bussen. Om hur vackert fåglarna kvittrar. Om morgonens huvudnyhet i lokaltidningen.

I George Orwells dystopi är samhället totalitärt och ledd av allsmäktiga Storebror som övervakar och kontroller alla sidor av människornas liv. Samhället styrs av Partiet som genom propaganda, övervakning, brutalt förtryck och underhållning till döds upprätthåller sin makt. Romanens huvudkaraktär, Winston Smith, arbetar med att förfalska historiska dokument på Sanningsministeriet.Winston börjar ifrågasätta Partiets kontroll och försöker återta sin frihet genom att drömma om en revolt och inleda ett förhållande medJulia, en annan partimedlem. Men Partiet vill annat och Winston fångas och omvänds på Kärleksministeriet där hans inneboende längtan och själ dödas så att Winston blir lojal och förråder sin älskade Julia. De sista orden i romanen lyder:

”Han hade vunnit segern över sig själv. Han älskade Storebror.”

Orwell varnar för farorna med totalitarism och hur den kan förvrida sanningen, förneka friheten och manipulera människors tankar och handlingar. Han kanske bara var alarmistisk? En i raden av hysteriska feminiserade syltryggar?

Nåväl, i Orwells roman finns tre supermakter i världen som ständigt är i krig med varandra – Oceanien, Eurasien och Östasien. Tre supermakter som också börjar bli allt tydligare i vår tid. Ingen av dem verkar tro på demokratin, men alla verkar tro på ekonomin. Så kanske är de ytterst tre olika maffialiknande kleptokratiska gängstrukturer?

Civilisationer kommer och går. Är den civilisation vi kallar vår dömd att gå under? Alltså den där upplysningsliberala och marknadsliberala demokratin? Kanske är det upp till oss. Demokratin kräver ett torg. Där olika människor med olika åsikter lyssnar på varandra, söker förståelse och kommer överens. Om vi gör demokratin till ett gladiatorspel – en Fight Club – där människor strävar efter dominans, kamp och tydliga segrar så blir den underhållning till döds. Den slutar att vara demokrati. Då får vi en Storebror. Ett parti.  Skapa din egen kanal. Så slipper du obehagliga frågor. Få många följare. En vacker dag kan du styra regeringen utan att sitta i den. Du bestämmer, men slipper ta ansvar.

Vart är vi nu? Det kan vara lite oklart. Men jag är övertygad om att vi måste lyssna på varandra. Och jag är lika övertygad om att vi som arbetar inom detta fält – kommunikation, PR, marknadsföring, politik, påverkan, journalistik och media – vi behöver diskutera de teoretiska begreppen ingrupp och utgrupp….eftersom vi är en del av SAMMA grupp. Det vi utsätter våra medmänniskor för utsätter vi oss själva för. Vi är ju med i den lilla gruppen människor. En ynka art av kanske tio miljoner arter av liv på planeten vi delar. Inget vi gör för att dela upp oss i VI och DOM kommer att leda oss till befrielse. Det kommer bara att göra oss bundna.

Om mindre än fyra veckor är det presidentval i USA. Världens rikaste man, tech-entreprenören som allt mer påminner om den sämsta sidan av Marvels fiktiva karaktär Tony Stark, backar nu upp en av kandidaterna. Den kandidat som försökte sig på en statskupp för några år sedan. Häromdagen stod en av Europas autokrater i Europaparlamentet och rabulerade. Vad som händer i Ryssland är omskrivet och omtalat. Östra Tyskland? Frankrike? England? Och så lilla Sverige där kriminalitet ytterst handlar om din etnicitet. Där gängkriminella festar med statsråd och den mäktigaste partiledaren, men det inte är något problem eftersom de är en del av ingruppen. Världen förändras nu. Det skakar under våra fötter.

Hur är det med din gamla pappa? Hur har din dotter det på universitetet? Och din kompis son, han som har problem med droger, levar han fortfarande?

Har vi plats för varandra? Vill vi leva tillsammans? Vill vi leva?

Jag vill uppmana dig som arbetar med kommunikation i någon form. Som vet allt det här och försörjer dig på denna kunskap. Du kanske är PR-konsult, politiskt rådgivare, journalist, marknadsförare. Jag vill uppmana dig att fundera över hur samhället hänger ihop och hur du vill vara en del av det. Hur du ser på dina medmänniskor.

Jag vill uppmana dig som känner att något är fel att också fundera. Vill du fortsätta att vara en råvara på den här marknaden? 

En annan väg är möjlig. Vi kan prata med varandra. Med grannen. Med de som står i kön tillsammans med oss på ICA. Den som sitter bredvid på bussen, på tåget. Vi kan sprida annat innehåll. Trots att algoritmen inte kommer att hjälpa oss att nå ut. Men algoritmen är inte en del av den verklighet som ger oss allt vi behöver – sol som lyser på jord som ger näring till växter som ger oss näring. Vatten som ständigt cirkulerar och får oss alla att överleva. Verkligheten som fanns före ekonomin. Som kommer att finnas efter ekonomin. Med eller utan människor.

Livet är vackert. Vi är en del av det. Vi behöver inte fortsätta att låta oss bländas av guldkalvens varma men bländande ljus. Ingen ber dig att vara en råvara. Ingen ber dig att se på andra människor som råvaror.

Hur ska vi göra? Är det dags att lämna kanalerna? Jag vet inte. Vi får nog upptäcka det tillsammans. När jag skulle släcka och gå och sova igår kväll så såg jag något. Jag gick ut och ställde mig mellan träden i den lilla parken utanför huset där jag bor. Livet visade sig ifrån en oväntad sida. Det var vackert. Jag var ensam. Men bilderna jag publicerade på Facebook och Instagram har fått massor av likes idag.

Det är också vackert. När livet bryter igenom. Nästa gång hoppas jag att vi är flera där under träden. Att vi överhuvudtaget finns kvar. Så att vi kan säga hej till varandra. Kanske upptäcker vi något gammalt, något mänskligt?

Edit: Eventuellt är inte heller AI någon universallösning på vår mänskliga gemenskap. Men, jag bad Googles Gemini via NotebookLM att generera ett samtal utifrån min text. Lite som ett samtal mellan två amerikanska Deep talk-poddare. Om än AI-genererade i samtal som skapades på mindre än en minut när AI:n läste min text. Tre sådana samtal kan du lyssna på här. De kan ge en genväg till mina tankar, men troligare ett exempel på hur AI analyserar text och skapar innehåll på nolltid.

Det första samtalet ligger ganska nära mina egna tankar. Här är jag lite imponerad.

Det andra samtalet är tämligen generiskt och sociala medier-kritiskt utan nyansering.

Det tredje samtalet är också tämligen generiskt. Men det är fascinerande vad AI gör med min text.

Norrskenet över Kaserngården 10 oktober 2024.

Byt ut JAG mot VI

So here is my simple suggestion. It might just change your life, and it might just help to begin to change the world. Do a search and replace operation on the text of your mind, and wherever you encounter the word ”self,” substitute the word ”other.” So instead of self-help, other-help; instead of self-esteem, other-esteem. And if you do that, you will begin to feel the power of what for me is one of the most moving sentences in all of religious literature.

”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me.”

We can face any future without fear so long as we know we will not face it alone. So for the sake of the future ”you,” together let us strengthen the future ”us.”

Det där är avslutningen på rabbi Jonathan Sacks TED-talk från 2017. I de där orden finns så mycket visdom och klarsynthet att vi knappt kan ta budskapet till oss idag.

Älska Existensen/livet/Gud/världen som dig själv. Älska din nästa. Men kanske viktigast av allt: Älska främlingen. Inte minst för att du själv är en främling i så gott som alla andra människors ögon. Det är i mellanrummen mellan oss som livet händer. I olikheterna möts vi. Där händer allt.

För mig är det uppenbarat och uppenbart. Framtiden förutsätter VI, annars blir det en framtid utan oss. Vill vi möta framtiden utan onödig rädsla och oro, då måste vi göra det tillsammans. Alternativet kommer att bli vår undergång.

Vi håller på att strypa oss själva. Ett kollektivt självmord pågår. Om inte bokstavligt ännu, så kulturellt. Från början sakta, men nu allt snabbare, så håller vi på att göra oss av med det samhälle som gjorde att du och jag kunde växa upp i trygghet med massor av möjligheter. Vi kan bättre. Mycket, mycket bättre. Och precis det fångar rabbi Sacks på ett helt glasklart sätt. För dig som fortfarande tvekar så rekommenderar jag samtalet nedan. Som hålls i serien On Being, där entreprenören, författaren och journalisten Krista Tippett möter intressanta och inspirerande människor. Våga lyssna, vad hör du?

Har du inte tålamod? För bråttom? Well, här är nio minuter med rabbi Sacks. Jag tror att de kan förändra ditt tålamod. Om du vågar lyssna.

Livet vill något med oss

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. 

Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.

Tio frågor till dig som inte vet allt

TIO FRÅGOR FÖR DIG SOM INTE VET ALLT.
Kanske också till dig som tror att du gör det.

1. Vad händer om jag tror att jag kan tänka mindre på mig själv?

Om jag tänker mer på andra, kanske till och med på någon jag inte tycker om, då kanske något kommer att kännas annorlunda i magen.

2. Vad händer om jag tror att jag kan unna mig något helt annat?

Många vill ha din uppmärksamhet och dina pengar. Vill att du ska unna dig något dyrt. Vill att du ska äta när du behöver tröst. Vill att du ska scrolla så länge och så ofta som möjligt. Kanske händer det något annat om du unnar dig något stilla, något vackert eller något naturligt? Musik, meditation, en promenad.

3. Vad händer om jag tror att jag är älskad?

Många av oss behöver kanske inte gå runt och känna oss fula, gamla och trötta. Eller att vi är för mycket. Eller att vi är för lite. Kanske behöver du inte prestera för att vara älskad. Kanske innebär inte älskad en passionerad relation, utan att du är en del av en stor helhet. Det som kallas livet.

4. Vad händer om jag tror att jag kan leva mer, men på mindre?

Det vi tror att vi äger, det äger inte sällan oss. Dyra bostäder, bilar, prylar och resor ska betalas. Du betalar ett högt pris för att få ihop dina pengar. Bara människan betalar för att leva på den här planeten. Vem har fått oss att tro att vi måste betala för att leva?

5. Vad händer om jag tror på hopp och fred?

Det är lätt att vara missmodig i vår tid. De mörka molnen hopar sig. Men det finns hopp. Det kommer en vår. Oavsett om vi väljer att tro på den eller inte. Alla krig slutar med fred. Vi kan lika gärna tro på det och våga hoppas. Och om vi tror det kanske vi gör något åt saken också.

6. Vad händer om jag tror att jag kan göra något för den som behöver hjälp?

Det är många runt om oss som behöver hjälp. Människor som lever på gatan. Människor som är ensamma. Människor som inte längre kan göra allt de en gång kunde. I min familj, i mitt kvarter, i mitt samhälle och i hela världen. Någon borde göra något för dem. Jag är också någon.

7. Vad händer om jag tror att jag kan lita på någon eller något?

Det är många som vill att du ska vara rädd, för det är lönsamt och skapar tillväxt. Men du kan välja att lita på det goda. Att det goda finns. Goda grannar och vänner är nog viktigare än larm och vapen. Det kanske är bättre att ge sitt förtroende åt den vi litar mest på, än åt den som vi misstror minst.

8. Vad händer om jag tror att jag kan älska andra?

Om vi inte dömer, så kanske vi heller inte blir dömda. Kärleken är större än passionen och erotiken. Kärleken är livet. Jag kan alltså älska andra i en djup respekt för just livet. För det goda som finns allt levande.

9. Vad händer om jag tror att jag kan tjäna andra än mig själv?

Mammor, pappor och barn gråter över förlorade människor. I hela världen. I krig, i gängvåld, i väntrum, i ensamhet. Istället för att vänta på någon annan, istället för att skylla på någon annan, kanske kan vi fråga oss – vad kan jag göra för någon annan?

10. Vad händer om jag tror att någon kan bära min börda?

Vi kommer att misslyckas. Om och om igen. Det är mänskligt. Men, varje dag får vi nya chanser. Vi kan be om förlåtelse och lära något. Om vi delar bördan med någon. Då kanske något kan bli annorlunda.

❤️

Vi lever i ett land där det har skapats en helt unik kultur. Där misstro, eller tro på inget alls, blivit ett konstigt fundament. En globalt sett extremistisk kultur, där själva livet förlorar mycket av sitt värde, eftersom det reduceras till mätbara kronor och kurvor i diagram. Också mitt liv. Livet blir en råvara, som får sitt värde när det förädlas och gör att någon annan tjänar pengar på den förädlingen. Där blir allt upp till mig och jag blir väldigt ensam.

Men, vad händer om du och jag gör något radikalt annorlunda? Det kan vi inte veta. Men, kanske är det värt att prova? Jag är djupt övertygad om att tron leder oss som söker till fler frågor än svar. Kanske ligger vetandet i själva frågan, snarare än i svaret? Vem vet?

Jag tror att det är vårt att prova.

Jag har formulerat de här frågorna utifrån en predikan som prästen Olle Liljefors höll nu vid nyår. Olle arbetar i Maria Magdalena församling i Stockholm och är inspirerande på många sätt. På nyårsafton var vi en samling människor som tillsammans ställde oss i ganska långt led i S:t Nicolai kyrka i Örebro för att gå fram till altaret och lägga av oss en gammal börda i form av en sten på altaret och tända ett ljus i förhoppning inför något nytt. Det var en djupt berörande och vacker stund, som delades i ett fint tillsammansskap.

Människor kan vara något att tro på. Fortfarande. Även i vår extremistkultur. Vi är ju en del av något större.

Människovärdet och näringslivet

Det pågår en väldigt olustig diskussion i det lilla kungarike jag lever i just nu. Det tar sin utgångspunkt i något som vår regering bestämt. Nämligen att den som har ett arbete som ger mindre än 27 360 kronor i månadslön inte ska få arbetstillstånd i Sverige (om denna människa inte har svenskt pass eller ett EU-pass). Det gör att branscher som lever på att lönedumpa går i debatt om lönenivåer. Fackförbund passar på och menar att nu är det dags att höja minimilönerna. Alla har liksom fått ytterligare ett argument för sin ståndpunkt när det gäller människans ekonomiska värde. Och där går nu samtalet runt.

Men, nästan ingen pratar om det förslaget egentligen handlar om. Alltså den etniska rensning som det största partiet i regeringsunderlaget driver. Eftersom förslaget syftar till att utomeuropeiska människor inte ska få komma hit som flyktingar, inte som arbetare och i någon framtid säkert inte heller som besökare/turister.

Genom att gå på de här turerna och genom att fortsätta att låta människovärdet definieras av kronor och ören, så fortsätter vår ökenvandring i rakt motsatt riktning från den hållbara utveckling som inte bara vårt land, utan hela vår värld, behöver just nu. Det är huvudlöst, det är okunnigt, det är anti-empatiskt och väldigt, väldigt dumt.

Ett omänskligt samhälle kommer inte att vara så bra för idéutveckling och entreprenörskap.

Vi kunde mötas i ögonhöjd och samtala om våra drömmar, det vi behöver och det vi längtar efter istället. Och ta oss i den riktningen. Tillsammans.

Tack och lov för levande människor och äpplen

Nio av tio äpplen tar vi aldrig hand om. Vi orkar inte ta hand om all frukt. I överflödet köper vi importerade äpplen. De är ju dessutom fina, släta och röda. Reklamfilmsblanka ligger de på bekväm höjd i den maximerade mataffären. Ibland sågar vi till och med ned träden för att slippa anstränga oss och ta hand om överflödet. Orka, liksom.

Äppelträdet säger ingenting om det här. Men, ett gammalt talesätt som vi människor har hittat på säger: Otack är världens lön.

Det finns människor som försöker vara tacksamma för allt vi får. Och ta det tillvara. Och prata om detta. Inte sällan kallas de för muppar (eller ännu värre saker).

Otack är världens lön.

Inte så sällan sörjer de här människorna som kallas muppar att människorna liksom vänder sig från naturen. Vad är det med människan, som inte förstår? Som tvivlar och säger att otack är världens lön. I sin egen otacksamhet. Liksom kränkt och besviken på naturen.

Kanske finns ett tänkbart svar i Maslows behovstrappa?

Abraham Maslows behovstrappa har satt ett ganska stort avtryck på vår kultur, i vår tid. I trappans första steg finns de grundläggande behoven vi behöver få uppfyllda för att överleva.

  • Vatten, mat, värme, skydd från vädrets makter.
  • Gemenskap, närhet, respekt, trygghet och kärlek.
  • En känsla av sammanhang som ger självkänsla OCH anknytning

Här uppstår liksom jag och vi och våra relationer

För de som har förmånen och turen att kunna lita på att de här behoven blir uppfyllda – eller kan ta dem för givna – har det hittats på ett steg till…. självförverkligandet.

Där uppstår kanske det vi kallar egot?

Det är en konstig trappa. Påfallande ofta verkar de människor som står högst upp känna att de står längst ned. Ju högre vi kommer, desto mer besvikna verkar många av oss att bli.

Konsekvenserna av det där självförverkligandet är visst inte självklart goda. De kan förstås bli goda, men det finns faror. För där uppe väcks mina begär, och då är det lätt för mig att glömma bort de grundläggande behoven – både att jag kan vara tacksam för att mina är uppfyllda och att det fortfarande finns människor som kämpar för att få sina grundläggande behov uppfyllda.

Den där konstiga trappan har också använts på konstiga sätt. För att försvara en ordning där många har det väldigt bra, samtidigt som väldigt många fler inte har det bra alls. Lyckliga de fattiga som bara behöver fokusera på sina behov. De bränner minsann inte ut sig, säger cynikern.

Maslows trappa har förstärkt den mytologiska berättelsen om den ekonomiska människan – en i grunden rationell varelse som tänker egoistiskt och fattar beslut efter vad som är bäst för just det egna självförverkligandet. Hela tiden. Som vill leva i ett rationellt samhälle präglat av konkurrens mellan dessa självförverkligande individer.

Jag är femtiotvå år gammal och jag har aldrig mött någon sådan människa, men ändå sägs det att vi alla är sådana. Jag tror inte på den berättelsen.

Det finns rörelser åt andra håll. I gamla religioner, livsåskådningar och traditioner. I nya tankar och idéer. I sammanhang där människor är tacksamma för att naturen om och om igen kan tillfredsställa de levandes behov. Vilken gåva! Visst är den värd vår tacksamhet? Varför skulle vi tacka nej till den? Alltså naturens ständiga och kravlösa gåva. Varför skulle jag såga ned äppelträden?

Men, det är ju svåra tider för vanligt folk. Det finns mycket att vara orolig för. Ibland orkar vi inte vara tacksamma. När sorgen eller rädslan är för kompakt. Då får vi ta hjälp. Och vi kan hjälpa.

Ja, det är svåra tider för vanligt folk, även för ovanligt folk. Liksom för den värld som kan tillfredsställa alla levandes behov, men som behöver läkas, sargad av den ekonomiska människans begär. Kanske är tacksamhet en väg till läkning? Om vi känner tacksamhet, och pratar med varandra om varför vi gör det… då kanske vi kan vara vägmärken för varandra?

För länge sedan tyckte makten att de som tänkte så här skulle vara tysta. Även i våra dagar är det många som vill tysta andra. Inte sällan för att de vill ha det som det var i ett mytologiskt förr. Eller som de tror att det var då. I det där mytomspunna dået som ganska ofta visar sig vara alldeles nu, eller nyss. Eller aldrig ens fanns.

Men vi behöver inte vara tysta. Och det kan nog fortfarande hända goda saker, om vi är tacksamma. För just nu, just här så är det ju vår tid. Det är vårt demokratiska samhälle som prövas. Som håller på att reas ut och kastas bort, eftersom det inte är så många som är tacksamma i det, eller för det. Det kanske är upp till oss?

  • Vi kan tacka för att vi är sedda – och för att vi kan se andra.
  • Vi kan tacka för att vi är bekräftade – och för att vi kan bekräfta andra.
  • Vi kan tacka för att vi är älskade – och för att vi kan älska andra.
  • Vi kan tacka för det vi får – och för att vi kan dela med oss till andra.

Vårt gemensamma tack kan bli något kärleksfullt, något hoppfullt, något levande. I världen som vi inte hittade på – alltså naturen och det där – finns något gott. Men människan fick fri vilja och därför måste människan alltså välja det goda om vi vill att det vi gör ska bli gott. Ett sätt för oss att välja det goda är att vara tacksamma… för det goda. Då kan ljuset komma in genom sprickorna i vårt samhällsbygge. Även den här hösten.

Den ekonomiska människans otack behöver inte vara världens lön. Vi kan göra tack till världens lön. Vi kan lära och vägleda varandra längs vägen.

För vi är ju levande människor. Och tack och lov för det.

Lägg mer tid före utskick

Med jämna mellanrum får jag mail eller meddelanden på LinkedIn. Ambitiösa säljförsök. Men från människor som gör ungefär samma sak som jag själv redan gör. Hur är det möjligt?

Vi har fått goda möjligheter att kostnadseffektivt nå potentiella kunder. Men om vi inte lägger lite tid på research riskerar vi att framstå som lätt inkompetenta, tänker jag. Det är inte jättedyrt eller tidsödande att googla mina mottagare. Om jag inte gör det riskerar jag istället att bli som spammarna, de där som bara ägnar sig åt massutskick för mer eller mindre bedrägliga erbjudanden.

Lite inte blint på algoritmen. Var inte dumsnål. Visa respekt för dina mottagare. Lägg lite tid på att läsa på om dem. Det kan möjligen leda till en mindre imponerande lista med kontakter, men kanske en betydligt högre träffsäkerhet. Kvalitet slår kvantitet alla dagar i veckan. Och du växer som människa när du slutar störa människor i onödan. Tillsammans kanske vi kan bidra till lite mindre brus, så att vi slipper värja oss hela tiden?

Kommunikation handlar aldrig om att skrika högst. Grundläggande är att lyssna mest.

Almedalsveckan och våldet

Ing-Marie Wieselgren dödades på Donners plats onsdag 6 juli. Mitt i Almedalsveckans vimmel. Mitt på dagen. Mitt på öppen gatan full av människor. En av de klaraste rösterna för rättvisa och hälsa för alla tystades för alltid. Viktigast av allt – en livskamrat, barn och barnbarn förlorade sin Ing-Marie.

Men vårt samhälle förlorade en av de bästa och viktigaste människorna vi haft i vårt gemensamma samhällsbygge. En människa som i hela sin gärning vittande om människans värde, att alla har rätt att må bra i vår gemenskap och att vi inte får ge upp om varandra. Jag har förstått det av människor som arbetat med frågor om psykisk hälsa med eller i närheten av henne. Jag har drabbats av hennes värme i alla de fina avsnitt av P1-programmet Tankar för dagen hon spelat in. Jag har också fått samtala med henne två gånger i samtal om hur människan mår i tider av klimatkris och urspårad modernitet. Sista gången blev i måndags. Här på plats i Visby. Det är så sorgligt att hon dödades. Nu känns det förvirrat och förtvivlat. Det hopp som väcktes i vårt samtal i måndags känns nu väldigt långt borta. Jag hoppas att det kommer en tid när vi kan följa hennes spår. Att vi följer hennes exempel.

Samtidigt i Almedalen. Min livskamrat Maria döljer kommentarer och blockar människor som hetsar och är otrevliga. Hon kandiderar för ett politiskt parti. Till Sveriges riksdag. Många män tar sig rätten att kliva in i hennes kommentarsfält och röja runt. Bete sig så där obehagligt. Vi var på ett seminarium där mäns våld mot kvinnor diskuterades av kunniga personer. I ett rum på universitetet var vi ett tjugotal personer i rummet. Fyra av oss var män. Två lämnade efter femton minuter.

Ett par timmar efter att Ing-Marie överfölls på Donners plats, när vi som var på plats fortfarande inte visste att det var hon och att hon dödats var jag med i ett annat samtal. Om våld och icke-våld. Om hur vi kan bryta våldsspriralen i tider av krig. Ett ganska jobbigt samtal. Som idag känns ännu jobbigare. Våldet. Det direkta våldet och hotet om det. Det känns som att det genomsyrar en allt större del av vårt gemensamma samhälle. Hårdare tag är svaret på allt. Jag tror att vi håller på att skapa en kultur som är direkt farlig. Jag tror också att vi alla är involverade. Ytterst kanske det handlar mest om vår syn på varandra och den existens vi var och en är en pytteliten del av.

Överfallet på Ing-Marie drabbade henne och hennes nära och kära. Men även Sverige. Jag tror att det är upp till oss att välja vad vi gör nu. Om vi inte har en god idé om vad vårt samhälle ska vara, så blir nog vårt samhälle inte så gott. Om vi inte tror på att vi kan, då kommer vi heller inte kunna. Den här människan har lämnat spår efter sig. Ing-Marie Wieselgren har trampat upp stigar vi kan följa.

Vill vi?

Att säga tack

Jag har suttit och skrivit små julkort. Neutrala, vita. Bara ord. Små ord av tacksamhet. Till människor jag arbetat med under året. Eller människor som hjälpt mig. Det är skönt och lite renande att få skriva de här korten. Känslan av tacksamhet är den får mig att känna mig allra mest levande. Jag tror att det samhälle vi delar skulle må bra om vi sade tack oftare. För visst är många av oss ganska tacksamma ganska ofta?

Samhällsklimatet och företagsklimatet hänger ihop

Människor som driver företag som möter varandra i ett samtal om det lokala företagsklimatet pratar gärna om möten, relationer och samverkan och påminner mig hur samhällsklimatet utvecklas.

Jag har förmånen att få arbeta med näringslivsstrategier åt två olika kommuner just nu. Idag samlades ett antal företagare i en av dem för att diskutera det lokala företagsklimatet. Dragningar av experter följdes av rundabordssamtal i mindre grupper. Det var intressant att lyssna på samtalen. Det är så mycket gemensamt som sägs i sådana här samtal när möjligheten ges. I kommuner, i regioner och till och med när staten bjuder in. Vi människor behöver bara påminnas lite om hur samhället vi byggt hänger ihop, sen är vi ganska självgående i vår vilja att skapa relationer, tillit och sammanhang tillsammans. Så även den här eftermiddagen. Det finns engagemang, vilja och lust hos entreprenörer. Ganska ofta räcker det med att öppna rum där olika individer kan mötas och samtala om det lokala samhällets utveckling för att det ska hända bra saker.

Ungefär sådär fungerar både det lokala företagsklimatet och samhällsklimatet. Människor söker relationer och sammanhang. Människor som känner varandra får lättare att mötas och respektera varandras olikheter och likheter. Människor som lättare känner ett vi, utan att nödvändigtvis behöva stänga ute ett dom.

Lägger vi sedan till ett ännu viktigare klimat (det vill säga klimatet med stort K, det planetära klimatet) så blir min tanke för dagen ganska klar. Vi människor behöver ett fungerande klimat för att kunna utveckla goda samhällen. När vi gör det i kan vi skapa tillitsfulla och kreativa samhällsklimat som stärks av företagsklimat som leder till hållbar utveckling och mening för både de som står för tillgång och efterfrågan på den lokala marknaden. Kan vi göra det? Jag tror det. Om människor verkligen möts.