Själ och hjärta är på väg tillbaka

Tredje söndagen i advent.
Mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.
För det här är vår tid.

Visionära och profetiska röster har sagt oss detta i alla tider. Jag hörde en av de rösterna sjunga på Conventum för ett par veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska som lockar.

Den här mörka hösten har det pratats om tro lite överallt. Om brist på tro och om sviktande tro. Men också om spirande tro. Stärkt tro. För någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Även för den människa som tror att hon inte tror, men som söker något att tro på, något att dela.

Att tro går ofta bortom våra förväntningar och bortom vårt förstånd.

När jag hörde Lars Winnerbäck sjunga på Conventum då kände jag i hela min kropp, att vi kan tro. Något gick igenom alla kroppar när vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden: Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.

Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra. Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Någon fortsätter att svara, även i vår tid. Men, hör vi, ser vi, känner vi? Tror vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt också för den som tror?

Ett samhälle kan falla när vårt kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro. Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan på just något att tro på. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten – men i världslig mening mäktig – kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i världen.
Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra världen bättre än naturlagarna… de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre trygga i den den naturliga ordningen och allt mer upptagna av den fullständiga kakafoni av idéer, produkter, diagnoser, recept och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Men, då måste vi välja att tro. Vi måste välja att vandra, om vi ska bana väg för något gott. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja att ta det andra steget. Och varenda steg som följer. Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss.

Men, då måste vi tro. På något annat än det vi själva hitta på. Kanske är det dags nu? När själ och hjärta är på väg tillbaka. När vi närmar oss mysteriet.

Vad tror du på?

Universum är så stort att våra hjärnor inte kan förstå det. Bara på planeten vi lever på omges vi av 8 miljoner andra arter, och då har ändå merparten av alla och allt som levt på jorden redan dött ut. Vi människor kan känna gränslös glädje och passion. Vi kan känna bottenlös sorg och saknad. Människor kan sätta samman ord och meningar till berättelser som tar oss till andra världar i böckernas fantasi. Andra människor kan framkalla toner, skapa musik och få oss att känna alla känslor som vi är kapabla att känna bara genom att låta olika ljud träffa våra öron. Sedan finns de som lagar maten vi äter. Bakom dessa står människorna som odlar den. Odlarna står på jorden som vi alla ska bli en del av igen. Allt går runt i en skala som vi har svårt att förstå.

Gud.
Livet.
Universum.
Existensen.

Men, även om vi inte kan förstå den (Existensen alltså) så behöver vi inte vara rädda. Ingen tvingar oss att tro på konstiga abstrakta teorier om att gränslös ekonomisk tillväxt ska skapa rättvisa genom någon slags gudomlig påverkan av en osynlig hand. Ingen är tvingad att exploatera sig själv, sitt samvete, sina tankar och känslor för att överleva. Nej, det är helt frivilligt sägs det. Och alla gör det.

I skenet av teologi blir idéhistoria satt i ett annat ljus liksom. Upplysningens idéer, de där som sägs ha frigjort människan från religionens förtryck, har ju liksom blivit en egen religion. Lika abstrakt, lika poetisk. Framgångstanken, tron på den eviga tillväxten och den osynliga handens påverkan. Går att se som kopior av teologi. Teknologin, stadsbygget, handeln, globaliseringen, kanske kan ses som mission. Gudstjänsterna sker på event och kommersiella högtidsdagar (lex Halloween, Black Week, Fars dag, Mors dag, mellandagsrea, rea, rea) och kidnappade religiösa helgdagar (jul, påsk, allhelgona etc). Trosbekännelsen sker i kreditavtal och bekräftelsesökande i sociala medier. Samtal med mäklare, personliga bankpersoner, personliga tränare, coacher, mellanchefer och andra influerare ersätter själavården. Den sekulariserade tillväxten blir religion utan djup, ytan rymd. Kanske också utan moral och etik. Utan ett kärleksbudskap. LinkedIn liknar allt mer någon väntrum för människor på väg mot gudomligheten, som ett post-modernt Midgård eller Olympen. Jag är här nu. Jag.

De där upplysningsidéerna var nog bättre på att kolonisera nationalstaten än de religiösa idéerna. Just nu verkar de också vara minst lika bra på att kolonisera människorna och våra minuter, timmar, dagar. För att vi tror på dem. Inte för att vi vet, utan för att vi tror. För den som är intresserad att försöka hitta alternativa vägar framåt (alternativ till utrotning) är det där hoppfullt och spännande. Tro kan förändras och fördjupas. Myter och mysterier bär en mening som Klarna-kontot saknar. Kanske är vi alla troende på något sätt?

Nästa år kommer jag att fördjupa mig lite i vad olika människor tror på. Därför kommer jag att mina poddmikrofoner och söka upp människor som har lust att möta mig i samtal om det. Jag är uppriktigt nyfiken på att diskutera tro. Inte minst i en tid när planeten brinner i midvinterkylan och klimatmålen håller på att upplösas eftersom vi inte tror på dem. Människan har egentligen bara ett enda måste i livet. Det att vi måste dö. Att livet måste ta slut. Resten hittar vi på. Jag söker svar på vad vi tror på och eftersom jag fördjupat min egen tro upplever jag allt oftare att jag blivit lite trött på att lite ursäktande försöka besvara frågor om den. Jag vill fråga andra istället, men inte anklagande, utan uppriktigt och nyfiket.

Vad tror du på?
VAD tror du på?
Vad TROR du på?
Vad tror DU på?
Vad tror du PÅ?
Vad tror du på?

Och…..varför?

Frågan kan betonas på olika sätt. Och den kan handla om ideologi, tillväxt, affärer, religion, föreningsengagemang, skogspromenader, djurens och naturens rättigheter, egoism, idrott, mirakel…..eller vad det nu är du tror på. Har du lust att möta mig i ett sådant samtal, med eller utan mikrofoner? Hör av dig.

Människan i mellanrummet

Ledde samtal om det vi kallar social hållbarhet idag. På Karolinska institutet i Flemingsberg där aktörer inom plattformen Arena Huddinge samlades. Investerare, affärsutvecklare, politiska beslutsfattare, tjänstepersoner och lokalsamhällets företagare och föreningsmänniskor. Ett spännande samtal där vi pratade om människor. Människor som behöver kultur, tillit och medskapande, men också infrastruktur, bostäder och livsmedel. Viktiga samtal där människor med olika perspektiv – och kanske även värderingar – möttes.

Dagens keynote hölls av Lina Zackrisson, Ensamhetsrevolutionens grundare. Ett fint, matigt och lättförståeligt keynote som liksom strök under allt det där som vi nästan kan vara rädda för att tala med varandra om, eftersom det kan framstå som mjukflummigt – typ, det goda livet. Att människor behöver människor. Det var fint att få lyssna på Lina och jag hoppas att våra vägar korsas igen.

Dessutom panelsamtal med aktörer från olika håll av samhällsbyggandet. Konkreta tankar kring hur vi gör plats för människor och idéer och hur vi behöver ha tålamod när vi gör saker i plats- och affärsutveckling. För mig blev det återigen tydligt att vi inte kommer undan. Samhället inte är något vi drabbas av. Samhället är inte någonannan. Det är vi, det vi är och det vi gör. Tillsammans. Vi får inte glömma de mänskliga perspektiven när vi utvecklar våra platser. Kanske är det det allra viktigaste för att göra något socialt hållbart i mötet mellan affärsnytta och samhällsnytta. Människan i mellanrummet. 

Tillbaka till Almedalen – för de viktigaste samtalen

Jag trodde att Almedalsveckan var ett avslutat kapitel för mig. Men när jag blev inbjuden av Studieförbundet Bilda att leda två angelägna samtal i en av den där maxade veckans allra mest klarsynta och kloka sammanhang – Newman/Bildascenen i katolska kyrkans trädgård – då kunde jag inte tacka nej.

Framtidshot, motstånd och hopp – vad är det vi kämpar för och vill försvara? Måndag 4 juli, klockan 10.00-10.45.

Här kommer vi att fråga oss vad som egentligen är värt att försvara och bevara när vi pratar om att rädda planeten, men egentligen menar mänskligheten och kanske allra mest vår egen civilisation. Ett spännande samtal där vi rör oss i mobiliseringen av det hopp, motstånd och förändringsvilja som finns i tider av krig, klimatkris, pandemi, totalitära rörelsers framryckning och andra framtidshot som hopar sig.

  • Patrik Hagman, docent i politisk teologi, Åbo Akademi
  • Pella Thiel, ekolog, föreläsare, aktivist, Omställningsnätverket
  • Ing-Marie Wieselgren, projektchef, avdelningen för vård och omsorg, Sveriges Kommuner och Regioner

Länk till Almedalsprogrammet här.

Hur kan vi bryta våldets spiral – verktyg för fred i tider av krig. Onsdag 6 juli klockan 16.30-17.15.

I det här samtalet kommer vi att samtala om civilt motstånd som för oss närmare freden. För även om väpnat självförsvar måste ses som en rättighet så måste vi också våga se dess risker. Våld föder våld och endast ickevåld kan ta oss till fred och avspänning. Vilka verktyg och möjligheter finns? Vad är Sveriges möjliga roll som fredsaktör?

Lotta Sjöström Becker som är generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen och Isak Svensson som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet kommer att delta i samtalet, tillsammans med Charlotta Sparre, direktör, Svenska dialoginstitutet för Mellanöstern och Nordafrika.

Länk till Almedalsprogrammet här.

De här samtalen på den här arenan, kommer troligen bli det mest angelägna jag gjort under den här veckan. Det här blir mitt femtonde år som Almedalsveckodeltagare. Det har faktiskt aldrig känts viktigare, trots att jag trodde jag var klar i det här sammanhanget. Vi lever i tider som kräver de här samtalen. Andra vägar ligger öppna för oss, men vi behöver kanske hjälp att hitta dem.

Fler samtal

Jag tror att samtalet är en av våra viktigaste grejer. För relationer, kunskap, kommunikation, förståelse, respekt, tillit och insikt. Under det senaste åren har det blivit färre samtal, då pandemin stängde in oss. Samtalen via Zoom eller Teams blev inte alltid riktiga samtal. Idag kom ett paket till mig. Hårdvara för inspelning av samtal. Jag bär på flera olika idéer för olika samtalsserier med olika teman. Den röda tråden är olika. Att mötas med olika perspektiv, bakgrunder och idéer i samtal.

Samtidigt planerar jag med en uppdragsgivare nu för existentiella samtal i Almedalen kommande sommar. Det ser jag fram emot. I en av det stora mötets djupare och mer mänskliga mötesplatser har jag blivit inbjuden att leda samtal på stora teman med spännande personer.

Ungefär det vill jag göra i egen regi också. Ibland som ljud, ibland som film. Vi har mycket att samtala om.

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Tänk om det djupare värdeskapandet inte är ekonomiskt? Nu börjar jag läsa teologi.

I höst börjar jag på teologprogrammet. Heltidsstudier på distans i minst tre år väntar vid sidan av det arbete jag gör som konsult och rådgivare. På vilket sätt kommer det att påverka mitt erbjudande som företagare? Är det rent av ett kommersiellt självmord? Låt mig tänka högt en stund.

Värdeskapandet är i vårt samtida offentliga samtal väldigt låst till ekonomi. Att fler människor ska få dela på mer pengar är det stora utvecklingsmålet. Men, vad vi ska ha alla de där pengarna till saknas det ett djupare samtal kring. Tänk om värdeskapandet i det vi delar inte bara är ekonomiskt. Tänk om våra olika idéer och initiativ främst påverkar oss som levande människor och inte som ekonomiska människor. Kan det vara så att de klassiska vetenskaperna som en gång byggde universitetsväsendet och akademin fortfarande är relevanta?

Så här inleds Wikipedias sida om teologi:

Teologi (grekiska: θεός – gud, λόγος – ord, kunskap, förståelse, mening) är ”läran om Gud”. I sin ursprungliga, och bokstavliga, betydelse, inbegriper begreppet en innebörd av teoretiska tankar och uppfattningar kring det övervärldsliga (”Gud”), världens beskaffenhet och människans förhållande till den övervärldsliga verkligheten.

I Sverige används av historiska skäl begreppet teologi ofta synonymt med religionsvetenskap, det vetenskapliga studiet av religion. Religionsvetenskapen kännetecknas dock av ett areligiöst förhållningssätt till religionen, till skillnad från den traditionella teologin som innefattar konfessionell dogmatik.

Wikipedia

Det finns några tunga ord där. De första åren av 1990-talet läste jag på Kulturvetarlinjen vid det som då var en högskola i Örebro. Jag hade ett mål med mina studier, nämligen en examen i kommunikationsvetenskap och en karriär som kommunikatör. Så blev det också. Den tog mig till intressanta arbetsplatser och massor av insikter och fina möten med långa relationer som följd. Men, jag tyckte kurserna i idéhistoria, sociologi, socialpsykologi och sådant var mest intressanta. I mitt arbetsliv har det mesta handlat om kommunikation av budskap och idéer i mötet mellan offentlig sektor (stat och kommun främst) och privat sektor (näringsliv och civilsamhälle främst). Ju äldre jag blivit desto klarare har det blivit för mig att det är relationerna mellan människor som är hela grejen. Det är där idéerna föds, utvecklas och skapar värde. Framför allt i det vi inte kan kvantifiera eller mäta. I känslor och upplevelser. Jag har verkat under några årtionden där utvecklingen varit exponentiell med mål som blivit alltmer mätbara och planerade. Ett samhälle som byggts på briljant ingenjörskonst finansierad av ekonomisk teori om tillväxt och fördelning.

Ändå växer klyftor mellan människor. Ändå tvingas människor på flykt. Ändå blir utsläppen allt större och temperaturen höjs med tydliga konsekvenser. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag har saknat tron och meningen. Känner att visionerna om samhället och världen blivit allt tunnare och kortsiktigare. Samtidigt blir det smärtsamt tydligt att konsekvenserna av det samhälle vi skapat i en inte längre alltför avlägsen framtid kommer att leda till massor av lidande för allt och alla som lever. Så var finns meningen då? Varför känner jag en sådan djup mening i nära och tillitsfulla samtal med andra människor? Vad är det som skiljer de där mängderna av snabba avstämningsmöten och mingelflirtar från verkligheten?

Jo, du läste rätt. Verkligheten. Det är den jag försöker hitta tillbaka till. Där kommer teologin in. Kanske kan det vara en provocerande tanke i en svensk kultur som präglas av ett sekulariserat samhällsbygge. När jag skriver det här har många semester. Förhoppningsvis nära människor som vill dem väl. I kärlek och respekt. Nära naturen med sol, bad och skog. Eller något annat. Mitt i verkligheten. I det där som människan inte skapat. Världen är nämligen mycket större än människan. Det vi skapat har vuxit ur det vi inte skapat. Våra begär har skapat en ekonomi som växer ur planeten vi är helt beroende av. Jag tror inte inte på den idén. Att ständig tillväxt är meningen med livet. Ingenting kan växa för evigt. Allt går i cirklar.

Så tillbaka till teologin. Tankar och uppfattningar kring det som är större (eller utanför) människan. Det som några kallar för Gud. Tankar om världen och människans förhållande till den. Till verkligheten. Det är den jag vill fortsätta att utforska, men med nya perspektiv. Det är knappast någon modern teolog som tror på en Gud i mänsklig gestalt (en gubbe med stort vitt skägg) som sitter på en tron i himlen och delar ut order till människorna. Tanken är större och mer omfattande. För mig handlar det om att universum är större än oss. Finns inte där för att vi ska utnyttja skapelsen för att stilla begär och tjäna pengar. Jag ser väldigt få konflikter mellan teorin om Big Bang (dvs att allt plötsligt uppstod ur intet) och de stora religionerna och livsåskådningarna. Naturvetaren säger att solens energi är uppkomsten till allt som växer på jorden. Och att energin inte kan upphöra utan ständigt hittar nya vägar. Solens strålar gör att en planta kan växa. Jag äter den får energi och kan röra mig. Mina rörelser går vidare in i något annat. På samma sätt kan inte kolatomerna som bygger upp allt organiskt (som min kropp) sluta att existera utan byter form. Det stora kretsloppet. Gud är ett ord, ett begrepp, en tanke skapad av människor, men själva verkligheten är mycket större.

Det sägs att Albert Einstein sagt att det finns två sätt att se på livet. Antingen är inget mystiskt eller så är allt mystiskt. Oavsett synsätt så är livet mycket större än människan och våra idéer. Det är det som lockar mig till teologin. Respekten och tilliten till verkligheten. Jag vill hellre bidra till kloka samtal, tröst och vägledning i den tid som jag lever i, än hopplöst springa runt och försöka larma och få människor att förstå att vi inte kan fortsätta leva i en livsstil som utarmar den verklighet vi är beroende av för att kunna överleva. Därför ser jag fram emot att fördjupa mig i teologin de kommande åren. Min egen tro kommer säkert att utmanas och det är bra. Jag är också övertygad om att det kommer att stärka mig som människa och därmed också som företagare och konsult. Exakt hur är omöjligt att veta i nuläget.

I sitt fina sommarprat från 2011 säger Owe Wikström något om att i mötet mellan något inifrån mäniskan och något utanför människan kan vi hitta oss själva och meningen. I ett glasklart TED-talk från 2021 står Paul Gilding och konstaterar att det är fullt på jorden och får mig att förstå hur viktigt det är att vi alla inser det och gör något åt det om vi vill lindra kommande generationers lidande. I ett vackert, poetiskt och tydligt levande sommarprat från 2021 förklarar Nina Burton ytterligare något viktigt om verkligheten. Där står jag och söker frågorna mer än svaren. Och ju mer jag söker desto fler blir frågorna. Jag lyssnar på teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i Läsarpodden. Läser texter av teologen Petra Carlsson. Inspireras av företagsledare och vägvisaren Gerhard Bley som är med och grundar Kontempel. Hittar lugn och ro i Rowan Williams texter. Läser Laudato Si´som är monumentalt viktig i den katolska socialläran. Blir varm i magen av KG Hammars ord och tankar. Vaknar till Susanne Dahls fina morgonandakter i P1. Hittar ro i urgamla, men tidlösa texter av tidiga teologer och kyrkofäder. Alla bjuder in till samtal och idéutveckling om människan, känslorna och verkligheten.

I höst kommer jag att arbeta hårt. Skriver näringslivsstrategier och kommunicerar hållbarhet. Leder samtal. Deltar i samtal. Och läser teologi. Det kommer att bli tufft. Kalendern är lite för intecknad. Men, jag känner att det kommer att bli bra. Rötterna tar sig nedåt och grenarna sträcker sig uppåt mot ljuset. Om det blir ett kommersiellt självmord så är det meningen. Det saknas ju inte tankar om tillväxtkritik, det omoraliska i girighet och diskriminering i teologin och filosofin. Aristoteles, Thomas av Aquino och Jürgen Habermas har en hel del gemensamt. Jag tror att det finns mycket kvar att lära. Så jag gör det. Framtiden är inte helt klar. Men jag fortsätter att driva företaget vidare samtidigt som jag studerar.

För några år sedan skrev Rafael Donner en fin självbiografisk essä, ”Människan är ett känsligt djur”. Han avslutar den så här:

Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.

Rafael Donner

Den påhittade verkligheten vi människor skapat är overklig. Är det nu mitt företagande blir oattraktivt för alla andra? Stannar upp och funderar lite. Känns det inte lite oroligt? Nej. Jag tror att det blir bra. Eller, jag tror helt enkelt. Den stora verkligheten utanför oss säger något annat till mig.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.

Vi kan bättre. Om vi litar på varandra och verkligheten. Något fint att tro på. Att lita på. Jag gör det.

Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Hållbarhet & Existens – nya perspektiv på klimatkrisen

Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.

I de första fem samtalen möter vi:

Petra Carlsson 
Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan

Pekka Mellergård 
Överläkare, docent i neurokirurgi

Maria Küchen 
Författare, poet och kulturjournalist
 
David Jonstad
 Journalist, författare och föreläsare

Björn Wiman
Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter

Pella Thiel 
Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige

Paula Richter 
Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist

Anders Wijkman 
Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome

Ing-Mari Wieselgren 
Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
 
Jonas Gren 
Poet och författare

Se samtalen om läs mer frågeställningarna på hemsidan: samtalsfestival.se.

Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.

Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.

Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.

Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner.
Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.

Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.

Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.