Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Hållbarhet & Existens – nya perspektiv på klimatkrisen

Tillsammans med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro har vi skapat Hållbarhet & Existens. Med dessa samtal vill vi hitta nya perspektiv på klimatkrisen. De första fem samtalen finns nu på UR Play.

I de första fem samtalen möter vi:

Petra Carlsson 
Präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan

Pekka Mellergård 
Överläkare, docent i neurokirurgi

Maria Küchen 
Författare, poet och kulturjournalist
 
David Jonstad
 Journalist, författare och föreläsare

Björn Wiman
Journalist och kulturchef på Dagens Nyheter

Pella Thiel 
Ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige

Paula Richter 
Psykolog, studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna samt aktivist

Anders Wijkman 
Författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati, ordförande i Club of Rome

Ing-Mari Wieselgren 
Överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner
 
Jonas Gren 
Poet och författare

Se samtalen om läs mer frågeställningarna på hemsidan: samtalsfestival.se.

Vi skulle göra en samtalsfestival. Där vi tänkte samla människor som vill mötas och samtala om klimatkrisen och människan. Men, en pandemi gör att vi får vänta med den festivalen.

Under tiden gör vi samtal på andra sätt. De första fem samtalen spelade vi in i S:t Nicolai kyrka i Örebro utan publik. De kommer att visas i UR Samtiden våren 2021.

Vi vill hitta andra perspektiv på klimatkrisen. På samtiden, människorna och livet på planeten vi är helt beroende av. Samtalet har länge helt dominerats av ekonomi, teknologi och politik – alltså samma utgångspunkter som skapat krisen. Vi behöver prata om det. Med andra människor. Men andra perspektiv.

Samtalsledare och initiativtagare är Sara och Fredrik Bronner.
Producent är Magnus Sundell, Studieförbundet Bilda.

Programmet är utarbetat av Bronner & Bronner Samhällsförbättring i samarbete med Studieförbundet Bilda och Nikolai församling (Svenska kyrkan Örebro). I programgruppen ingår också Sara Nässelqvist, citypräst Nikolai församling och Elin Kullingsjö, verksamhetsutvecklare Studieförbundet Bilda.

Vi är så tacksamma för de här samtalen. Och kommer att möta fler människor i samtal framöver. Dessutom har Studieförbundet Bilda utvecklat ett material för att diskutera de här samtalen och frågeställningarna i studiecirkel.

Källor till nya samtal

Häromdagen lyssnade jag på det senaste avsnittet från P3 Dystopia. Om yttrandefriheten. Imponeras av hur redaktionen bakom det här programmet om och om igen sätter samtidens och framtiden stora utmaningar och hot i fokus. Här belyser någon viktiga saker från olika vinklar. I en blandning av fakta och fiktion skapas insikter, frågor och kunskap. Som föder andra samtal.

Det där är fint. Att producera något som gör att människor kan mötas och prata med varandra. Ett sådant samtal skulle jag vilja samlas i efter att ha lyssnat på de här två avsnitten:

Hoten mot yttrandefriheten: https://sverigesradio.se/avsnitt/1681459
Identitetspolitik: https://sverigesradio.se/avsnitt/1487088

Jag kan också tänka mig att lägga till ett par böcker att läsa inför samtalet:

När själen går i exil, av Mikael Kurkiala: https://www.verbum.se/livsfragor/nar-sjalen-gar-i-exil-p52637951

Horisonten finns alltid kvar, av Jonna Bornebark: http://volante.se/bocker/horisonten/

Gud: Jakten, av Joel Halldorf: https://fritanke.se/bocker/gud-jakten/

Hel och hållen, av Kerstin och Anna Hennerdal: https://www.bokus.com/bok/9789197909709/hel-och-hallen-10-visdomsord-for-ett-mer-hallbart-liv/

Eventuellt skulle jag heller inte kunna låta bli att hämta upp några tankar från den lilla boken Till dig som vill visa vägen, som Sara Bronner och jag skrivit.

Jag skulle vilja diskutera frågor om den lilla människans existens i den stora världen. Om mening, sammanhang, tro, tvivel och tillit. Hur vi kan leva tillsammans på det sätt som vi kommit överens om via lagar, regler och överenskommelser, men utan att hota andra levande varelsers rätt till samma goda liv.

Vad driver oss och varför?

Allt vi människor gör tar sin början i en reaktion eller en respons. Vi sägs leva i en superindividualiserad tid och världens mest moderna och sekulära land. Samtidigt kan vi inte välja bort tillsammansskapet. Som kolbaserade livsformer är det omöjligt för oss att frikoppla oss från fotosyntes och ekosystem. Som kännande och tänkande varelser är det lika omöjligt för oss att frikoppla oss från andra.

Någonstans i sådana här samtal är jag övertygad om att vi kommer att kunna hjälpa varandra att hitta nya innovationer, relationer och sätt att göra saker bättre. Sätt att må bättre. Vilket krävs av oss just nu. Eftersom våra relationer inte bara är här och nu. De är också långa, i den djupa tiden, med de som levt före oss och de som ska leva efter oss.

Därför vill jag öppna samtal där naturvetenskap, samhällsvetenskap och ekonomi möter teologi, filosofi, psykologi och sociologi. Vi gör oss själva och livet en otjänst när vi reducerar människan till homo sapiens eller homo economicus. Vi är inte bara köpare eller säljare, förövare eller offer.

Det är lätt att gå i ljudväggen. När rädslan av att missa den senaste podden eller artikeln slår till. Men de senaste åren har P3 Dystopia berört mig på djupet med sitt klarsynta sätt att förmedla viktiga kunskaper och insikter.

Så tillbaka till det där samtalet jag vill bjuda in till. Med utgångspunkt i källorna jag listade här ovan. Skulle du vilja vara med i ett sådant?

/Fredrik Bronner

Fler existentiella frågor och svar i klimatkrisens tid

Idag ska jag möta fyra personer i ett uppskjutet samtal. Som filmas för att sändas senare. Det handlar om existentiella perspektiv på klimatkrisen Jag tackar för inbjudan till samtalet med Elin Kullingsjö (utvecklingsledare Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst Nikolai församling) och Sara Bronner. När jag läst frågorna före samtalet tänker jag ungefär så här.

Klimatfrågan är ju så stor, det involverar länder, unioner, företag, politiker och i slutändan varje individ. Hur ska vi kunna ta oss an frågan om klimatet och dess stora utmaningar?

Kanske som livet i stort. Genom att stanna upp en stund, låta vårsolen möta ansiktet och känna luften i lungorna. Känna efter hur livet kan kännas i ett andetag när solen värmer.

Var och en av oss är en liten del av ett enormt kolbaserat ekosystem. Var och en av oss kommer att dö. Men, kolatomerna som just nu bygger min kropp kommer att leva vidare. Det där kan vara en stor tanke. Men genom att acceptera att vi är inget, samtidigt en del av allt, kan det skapas andra känslor och tankar. Här tror jag att det öppnas vägar till djupare, starkare relationer till andra människor, djur och allt som lever.

Till en större helhet. Ett sammanhang vi inte kan välja bort.

Livet är ytterst en existentiell fråga. Full av tro och tvivel. Men ingen av oss är ensam. Vi kan hjälpa andra, och be om hjälp. När vi gör det kanske vi kan hitta sätt att förstå hur vi som människor påverkar och påverkas av det här stora ekosystemet vi är en del av. Och göra något annat.

Tillsammans. Jag tror det är ett bra sätt att finnas i livet och klimatkrisen.

Hur kan vi prata om att det existentiella perspektivet, vad gör det med oss att det känns som att världen rämnar?

Kanske handlar det om något som är lite utmanade i en kultur/samtid präglad av ständiga förbättringar, evig tillväxt och individualism… att acceptera döden. Att prata mer om meningen. Meningen med livet, kärleken, relationerna. Om hoppet ligger i att jag ska vara odödlig kommer livet bjuda oss på många besvikelser längs vägen. Som jag kommer göra allt jag kan för att undvika. Men, de går ju inte att undvika, eftersom ingen av oss är odödlig.

Existentiella perspektiv är livsviktiga. Även i klimatkrisen. Det är inte bara politik, ekonomi och teknologi som kan stå i centrum av omställningen. Ingen av dessa skapar mening på egen hand. Men om vi tar hjälp av teologi, filosofi, psykologi, sociologi och människors känsliga förmåga att uttrycka sig kreativt i konst, musik, litteratur och på scener… då kan det hända något annat. Som gör det lättare för oss att mötas i behov, istället för att vara isolerade i begär.

Tro, tillit och hopp. Uppstår i relationer mellan levande varelser.

Går det att känna hopp? Hur får hoppet uttryck?

Om hoppet blir en naiv tro på att vi människor ska kunna fortsätta hitta på teknologi och ekonomiska system som ska ge oss ett bekvämt och gott liv med ännu snabbare uppkoppling i evig och oändlig tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser…. då har jag svårt att se något hopp. Men, om vi ger upp det här dopade hoppet, då kan vi hitta ett annat hopp. Så det hoppas jag på.

Varken virus eller världshav kommer att förhandla med oss. Kanske ligger det nya hoppet i att ge upp det gamla hoppet.

Vilka erfarenheter har ni gjort i mötet med en ung generation angående klimatet?

Jag tycker jag möter sorg, uppgivenhet och likgiltighet lite för ofta. Tonåringar som redan är oerhört självständiga i skuggan av föräldrar som är upptagna med duga. Alla med blicken i skärmar på bekräftelsejakt, karriär, personligt varumärkesbyggande och padel. Det är sorgligt. Och jag får ont i magen när jag hör unga vuxna som inte vill bli föräldrar. Men framför allt, unga människor som vuxit upp och lärt sig att vuxna inte orkar prata med dem om de svåra frågorna, utan gömmer dem i iPhones, Netflix och hembudad mat. Byter kök och håller barnen sysselsatta med annat. Det gäller långt ifrån alla, men från min medelklasshorisont i en kommun där den stora visionen är att vara den mest attraktiva medelstora staden i Skandinavien så möter jag lite för ofta unga människor som är alldeles för ensamma.

Jag tror att vi ska möta unga människor med stor respekt. Vi har gett dem en oerhört tuff framtidsresa med skövlad regnskog, stigande världshav och mikroplaster serverade redan från moderkakan. Kanske borde vi hjälpa dem på klokare sätt. Vi har det (materiellt och ekonomiskt) bättre än människorna i de flesta andra länder på planeten vi delar. Ändå verkar lite för många av oss inte må så bra.

Här kan vi mötas. Unga och gamla. Alla.

Vilka tips vill ni ge till dem som har lyssnat ända hit?

Lyssna på andra människor. Prata med andra människor. Gå ut i friska luften. Upptäck att livet – allas liv – är värt att förundras över. Då blir det också värt att göra något nytt i klimatkrisens tid. Något att lita på, att tro på och att hoppas på.

Samtalet kommer säkert ta andra vägar och jag lär inte säga de här sakerna, men kanske något liknande. Det visar sig. Jag tror att det handlar ganska mycket om acceptansen i att vara en liten människa. Tillsammans med andra små människor. Kanske är det där, i våra relationer svaret finns?

/Fredrik Bronner

Tack Framtidsentreprenörerna!

Tänk att det gick att göra. Att vi kunde genomföra en utbildning för olika entreprenörer, med olika bakgrund, olika ursprung, olika åldrar och olika allt. Dessutom med hållbarhet i själva kärnan.

År av främjande, entreprenörskap, rådgivning, mentorskap och annat föll på plats och landade i den utbildning vi kallar Framtidsentreprenörerna. Som blev verklighet tack vare kloka Josephine Hedlund på Coompanion Mälardalen och nyfikna tjänstepersoner på Region Örebro län.

Idag avslutade vi den första omgången med den första kullen. Ganska överväldigade av vad de här olika människorna delat med varandra och sätten de hjälpt varandra framåt och därmed också är på god väg att knuffa andra människor, företag och organisationer i sina samhällen i en mer hållbar riktning.

Vi har fått hjälp av begåvade framtidsentreprenören Hanna Welander med att sammanfatta den här utbildningen i en film. Titta gärna på den. Kom ihåg, att det finns framtidsentreprenörer överallt. De är här nu, men det är inte alltid vi ser dem.

Idag kan vi med stolthet certifiera den första kullen. Det känns fantastiskt. Tack Framtidsentreprenörerna.

2020: Ett helt vanligt ovanligt annorlunda år

Hur sammanfattar en det här året egentligen?

Ett virus. En mänsklighet. En planet. Zoom. Ställ om. Teams. Ställ in. Hopp. Polarisering. Rekordvärme. Förtvivlan. Glädje. Sorg.

Det finns många ord och begrepp som kan användas för 2020. Just nu, i mörka december är det lite svårt att blicka tillbaka. Så jag försöker att hitta något annat sätt att ta mig an sammanfattningen. Landar i fyra bilder.

Som visar på det som jag tycker att mitt arbete handlar om. Människor. Människor som gör saker tillsammans. Som utvecklar något. Vi behöver det. Nu dessutom med andra idéer på andra sätt. Så det är där jag tar avstamp. 2021 blir ännu ett annorlunda år. Mycket kommer att förändras. Jag ser fram emot att få möta massor av människor i den förändringen.

Behovet av förändring är akut. Och de mest genomgripande delarna av den där förändringen behöver komma snabbt. Det fina med dem är att de handlar om saker vi människor faktiskt är kapabla att hantera och ändra. Saker vi hittat på själva. Som mer än något annat handlar om våra egna beteenden.

Jag kommer att fortsätta att arbeta just där. Med människorna som förstått, tror och vill göra om något i sina affärer och idéer. De blir fler och fler. Jag ser fram emot att fortsätta att möta dem.

/Fredrik Bronner

Februari. Stonemountain Orchestra i en paus under en av sina unika sessioner. Unga, kreativa människor. Fantastiska skickliga på sin grej. Jag fick komma in med min kamera och dokumentera. Här händer det där magiska. Eller kanske mänskliga. I en av pauserna mellan olika tagningar spricker det upp. Fokuset och koncentrationen i skapandet blandas upp med glädje, mänskliga känslor och något som inte går att ta på. Det där som händer i kreativt skapande. Pandemin är inte utlyst än och det här är en av få bilder jag tog under året som visar just de här känslorna på just det här sättet.
Det är vår. I en stor kyrka i en mellanstor, mellansvensk stad står en artist. Som precis släppt sitt första fullängdsalbum. Det är i början av en tid när all musik som spelas live inte längre kan göra det inför publik. WHO har utlyst en global pandemi och vi är i början av en förändring. På bilden finns tre människor som till stora delar fick sina liv omställda under året. Ljudteknikern som blev filmare är en av dem. Hon som vanligtvis jobbar i luften över hela världen en annan. Och han med gitarren en tredje. Jag har sett de kreativa människorna förlora mycket. Men också vinna en del. Saknar musiken, teatern och alla scener. Samtalen efter de delade upplevelserna. De kommer tillbaka. Men på något nytt sätt.
Värmland. Juli. En spegelblank sjö under en tre dagar lång tur i kajak. En obeskrivligt vacker kväll. Här fick vi vara stilla och möta något helt annat. Kanske det som vi strävar mot att bevara, genom att ställa om. Alla våra ohållbara idéer hotar just den här existensen. Jag är rädd om den.
September. Vi gör en av föreläsningarna för Framtidsentreprenörerna. Det sällskap med människor som utvecklar hållbara idéer och affärer vi fick möjlighet att öppna ett rum för under hösten. Som vi till och med kunde möta i ett riktigt rum några gånger, innan den andra vågen sköljde över oss och vi fick genomföra utbildningen helt i filmat format. Mötet med alla dessa kreativa och innovativa människor har givit hopp. I skrivande stund jobbar vi med att försöka hitta vägar att fortsätta med Framtidsentreprenörerna. Dels att fördjupa arbetet med de vi mött under hösten, dels att starta upp fler grupper. I fler delar av Sverige.
November. Som vanligt en ovanligt varm november. Den varmaste någonsin. Vi öppnar Bronners Butik i kulturreservatet Wadköping. Ett litet showroom för hållbara entreprenörer och produkter. Den första månaden blir djupt påverkad av pandemin. Precis som allt annat och alla andra. Det blir spännande att jobba vidare med det här rummet i framtiden.

Tänk TV

Jag har suttit i studion hos fantasiska WestreamU och spelat in ännu ett avsnitt av God Morgon Huddinge. Eller kanske det första. För nu har vi för första gången gjort de här samtalen direkt för skärm/TV. Konceptet började som en morgonsoffa på ett frukostmöte för företagare, investerare och beslutsfattare för många år sedan. På ett sätt som görs i många kommuner i Sverige.

Sedan något år har vi haft med oss gänget på WestreamU som filmat våra samtal på scen för att göra det möjligt att visa dem i efterhand. Men i allt väsentligt har vi gjort ungefär samma samtal. Gjorda på scen, för publik.

Fredrik Bronner i samtal med Anders Ferbe, ordförande i Arbetsförmedlingen och regeringens samordnare med anledning av coronavirusets effekter på arbetsmarknaden.

Det här året har vi gått ifrån scen och publik till scen utan publik och nu till helt digitalt producerad sändning. Jag i studio och gästerna hemifrån. Med professionell produktionshjälp blir upplevelsen en helt annan när jag själv är värd i Zoom eller Teams.

Att jobba med proffs. Jag påminns om hur bra det är. Tekniken är tillgänglig och vi kan alla producera i stort sett vilket content som helst för digital publicering idag – text, bild, film, ljud. Men, vad är det jag är bra på? Varför sitter jag där jag sitter? För mig handlar det om att jag är nyfiken på människor och vill hjälpa dem att berätta viktiga saker.

Vi planerar flera samtal nästa år. Hur ska vi göra? Tänker vi en comeback på scen? Eller hur gör vi. Vi har ställt om och ställt tillbaka och ställt om igen. Nu behövs det förutsägbarhet. Vi tror nog att vi måste tänka TV. Det finns många fördelar med det. Jag tror att vi kommer att nå flera, men framförallt göra de här samtalen mer angelägna i det här formatet.

Panelsamtal om Huddinges attratktionskraft.

Nu har jag ett uppdrag att skriva fram ett utvecklat koncept för den här typen av samtal. Känner mig inspirerad och glad. Min hjärna är lite utmattad av alla notiser, meddelanden och informationstyper som min smartphone givit mig. Men det här. Att tänka TV. Det är liksom analogt på något sätt. Eftersom jag jobbar med proffs. Då kan min hjärna göra sitt, och bara det.

Tänk TV.

/Fredrik Bronner

Tio minuter med Bronner & Bronner, del 6: Samhällsnyttig idéutveckling

Hösten 2020 släpper vi en podd.
Tio minuter med Bronner & Bronner.
En serie samtal om människan, våra idéer och hållbar utveckling.

Den här gången handlar det om samhällsnytta.

Det sjätte samtalet handlar om samhällsnytta idéer. Hur vi som entreprenörer kan utveckla idéer skapar värde för alla människor, eller åtminstone inte skadar någon annan människa. Den mening jag hittat i min idé behöver jag föra över till min kund, men också till människorna som befinner sig runt vår relation, det vill säga samhället runt om oss.

Vi har spelat in tio samtal tillsammans med Kerstin Önnebo. Vi samtalar med utgångspunkt i Bronner & Bronners filosofi om hållbar idéutveckling. I tio avsnitt på tio minuter går vi igenom nuläget för mänskligheten och planeten. Vi talar om varför det blev som det blev, och hur vi skulle kunna göra något annorlunda genom att balansera mening, samhällsnytta, planetnytta och ekonomisk resiliens i all idé- och affärsutveckling. Hur vi kan utveckla ett verkligt hållbart entreprenörskap helt enkelt.

Från Live at Heart: Business as usual eller verklig omstart?

En tvåminuterssammanfattning av samtalet.

Parisavtalet och FNs globala hållbarhetsmål är inte värda någonting om inte fler entreprenörer och kreatörer skapar de där ny lösningarna som ska göra allt hållbart. Det är inte Angela Merkel, Boris Johnson, Stefan Löfvén som ska skapa det hållbara. Inte ens Donald, Ebba eller Ulf. Det är människor som vi.

Allt prat om entreprenörskapsfrämjande och innovationssystem i världsklass ekar också ganska tomt när vi inte ser att människor med verkligt hållbara idéer faktiskt får kunskap, mod och inspiration att starta företag. Vi måste kanske avliva de naiva sagomyterna om superentreprenörer och krama om våra vanliga företagare.

Så inledde vi dagens samtal.

Ska vi fortsätta att nöja oss med globala hållbarhetsmål som inte duger? Ska vi fortsätta med ett enkönat företagsfrämjande som stänger ute de flesta idéerna? Ska människors behov vägleda oss som tar fram idéerna eller ska vi fortsätta att cyniskt odla och utnyttja människors begär? Vad kommer vara lättast för oss att hitta på – en ny planet eller en ny ekonomi?

Det var några av de inledande och frustrerade frågeställningar vi väckte när fina kreativa festivalen Live at Heart bjöd in oss att prata om hållbar idé- och affärsutveckling tillsammans med IT-entreprenören Pia Engwall och musikern/artisten/programmeraren Christoffer Wadensten (Meadows).

Det blev ett inspirerande samtal tillsammans med de här visa personerna. På en klassisk scen i ett gammalt kulturhus.

Fredrik och Sara Bronner inledde samtalet med att ställa några kritiska frågor och introducera Bronner & Bronners filosofi för hållbart entreprenörskap. Vi samtalar om balans mellan MENING, SAMHÄLLSNYTTA, PLANETNYTTA och EKONOMISK RESILIENS.

Vi fördjupar oss i mening. Meningsfullt entreprenörskap behövs. Annars riskerar vi att få leva i en vardag där meningslösa människor jobbar med – och konsumerar – meningslösa saker i ett meningslöst samhälle. Det är tydligt att vi i det här samtalet delar en känsla av att mening är grundläggande i ett hållbart entreprenörskap.

Det räcker inte med att det skapas värde mellan entreprenör och kund. Det behöver också skapas ett tredje värde i det omgivande samhället. Annars fortsätter vi att underhålla ett samhälle som bygger på klyftor mellan vi och dom. Där några få har rätt att utnyttja alla andra.

Planeten utanför mänskligheten. De 8 miljoner andra arterna av liv och de naturliga system vi är helt beroende av. De låter sig inte imponeras av våra fina CSR-formuleringar och påhittade klimatkompensationer. Det kommer inte att gå att förhandla med havet. Därför är det dags för människan att anpassa sig och sina idéer.

En resilient ekonomi inleder avslutningen på samtalet. Är pengarna vår viktigaste resurs eller något annat? Vi får tips för den som vill prova sin idé och en avslutande uppmaning till vad vi tar med oss in i den verkliga OMSTART som krävs nu.

Hela samtalet, oklippt, hittar du här.