Existentiell filmfestival

Jag deltog i Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna för en tid sedan. Såg fina filmer och deltog i samtal utifrån det vi sett. Festivalen har pågått i tjugo år och samlar människor från olika håll. Här möts vi i eviga frågor om existensen och det slår mig hur bra film är för berättande som omedelbart omsätts i riktiga samtal.

Tillsammans med bland andra Camilla Lif, Joel Halldorf, Marit Kapla, Patrick Konde och Jenny Jägerfeld fick jag vara med och leda samtal tillsammans med publiken. En unikt bra känsla i rummet och mersmak. Det finns andra vägar, som leder till andra rum. Där människor fortfarande vill mötas och diskutera, utan att vinna.

Tillsammansskapet ser ut på olika sätt. Det här är ett jag kommer att återkomma till.

Viktiga samtal är riktiga samtal

Journalisten och sökaren Eric Schüldt gör tillsammans med Föreningen Valv podden Sökarna. En för vår tid ganska unik satsning. Eller nej, satsning är fel ord. Det handlar mer om en fin gärning där människor möts och diskuterar de djupa frågorna. Det handlar om längtan. Hittills är det en serie fina möten som inte låter sig recenseras utan bör upplevas. Här klingar något helt annat än det snabba, effektiva, rationella och tillväxtutvecklingsupplysningscyniska brus som omger oss dagligen.

Jag tycker att du ska lyssna. Det kan du göra här.

Föreningen Valv beskriver sig så här:

”Valv är en ideell förening som vill uppmuntra till andlig fördjupning, gemenskap och goda samtal. På så sätt vill vi bidra till ett samhälle som tar det oändliga i människan på allvar. I en tid av distraktioner och polarisering vill vi lyfta fram goda exempel på eftertänksamhet, fantasi och mod.”

Jag imponeras av den gärningen och viljan. Läser allt mer och lyssnar allt mer på stoff som kommer från det här hållet. Det lär mig saker, får mig att känna saker. Inte minst lite hopp. För det är jag tacksam. Kanske kan vi hitta tillbaka till någon slags god tanke om varför samhället finns?

EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

Vad tror du på?

Universum är så stort att våra hjärnor inte kan förstå det. Bara på planeten vi lever på omges vi av 8 miljoner andra arter, och då har ändå merparten av alla och allt som levt på jorden redan dött ut. Vi människor kan känna gränslös glädje och passion. Vi kan känna bottenlös sorg och saknad. Människor kan sätta samman ord och meningar till berättelser som tar oss till andra världar i böckernas fantasi. Andra människor kan framkalla toner, skapa musik och få oss att känna alla känslor som vi är kapabla att känna bara genom att låta olika ljud träffa våra öron. Sedan finns de som lagar maten vi äter. Bakom dessa står människorna som odlar den. Odlarna står på jorden som vi alla ska bli en del av igen. Allt går runt i en skala som vi har svårt att förstå.

Gud.
Livet.
Universum.
Existensen.

Men, även om vi inte kan förstå den (Existensen alltså) så behöver vi inte vara rädda. Ingen tvingar oss att tro på konstiga abstrakta teorier om att gränslös ekonomisk tillväxt ska skapa rättvisa genom någon slags gudomlig påverkan av en osynlig hand. Ingen är tvingad att exploatera sig själv, sitt samvete, sina tankar och känslor för att överleva. Nej, det är helt frivilligt sägs det. Och alla gör det.

I skenet av teologi blir idéhistoria satt i ett annat ljus liksom. Upplysningens idéer, de där som sägs ha frigjort människan från religionens förtryck, har ju liksom blivit en egen religion. Lika abstrakt, lika poetisk. Framgångstanken, tron på den eviga tillväxten och den osynliga handens påverkan. Går att se som kopior av teologi. Teknologin, stadsbygget, handeln, globaliseringen, kanske kan ses som mission. Gudstjänsterna sker på event och kommersiella högtidsdagar (lex Halloween, Black Week, Fars dag, Mors dag, mellandagsrea, rea, rea) och kidnappade religiösa helgdagar (jul, påsk, allhelgona etc). Trosbekännelsen sker i kreditavtal och bekräftelsesökande i sociala medier. Samtal med mäklare, personliga bankpersoner, personliga tränare, coacher, mellanchefer och andra influerare ersätter själavården. Den sekulariserade tillväxten blir religion utan djup, ytan rymd. Kanske också utan moral och etik. Utan ett kärleksbudskap. LinkedIn liknar allt mer någon väntrum för människor på väg mot gudomligheten, som ett post-modernt Midgård eller Olympen. Jag är här nu. Jag.

De där upplysningsidéerna var nog bättre på att kolonisera nationalstaten än de religiösa idéerna. Just nu verkar de också vara minst lika bra på att kolonisera människorna och våra minuter, timmar, dagar. För att vi tror på dem. Inte för att vi vet, utan för att vi tror. För den som är intresserad att försöka hitta alternativa vägar framåt (alternativ till utrotning) är det där hoppfullt och spännande. Tro kan förändras och fördjupas. Myter och mysterier bär en mening som Klarna-kontot saknar. Kanske är vi alla troende på något sätt?

Nästa år kommer jag att fördjupa mig lite i vad olika människor tror på. Därför kommer jag att mina poddmikrofoner och söka upp människor som har lust att möta mig i samtal om det. Jag är uppriktigt nyfiken på att diskutera tro. Inte minst i en tid när planeten brinner i midvinterkylan och klimatmålen håller på att upplösas eftersom vi inte tror på dem. Människan har egentligen bara ett enda måste i livet. Det att vi måste dö. Att livet måste ta slut. Resten hittar vi på. Jag söker svar på vad vi tror på och eftersom jag fördjupat min egen tro upplever jag allt oftare att jag blivit lite trött på att lite ursäktande försöka besvara frågor om den. Jag vill fråga andra istället, men inte anklagande, utan uppriktigt och nyfiket.

Vad tror du på?
VAD tror du på?
Vad TROR du på?
Vad tror DU på?
Vad tror du PÅ?
Vad tror du på?

Och…..varför?

Frågan kan betonas på olika sätt. Och den kan handla om ideologi, tillväxt, affärer, religion, föreningsengagemang, skogspromenader, djurens och naturens rättigheter, egoism, idrott, mirakel…..eller vad det nu är du tror på. Har du lust att möta mig i ett sådant samtal, med eller utan mikrofoner? Hör av dig.

Fler samtal

Jag tror att samtalet är en av våra viktigaste grejer. För relationer, kunskap, kommunikation, förståelse, respekt, tillit och insikt. Under det senaste åren har det blivit färre samtal, då pandemin stängde in oss. Samtalen via Zoom eller Teams blev inte alltid riktiga samtal. Idag kom ett paket till mig. Hårdvara för inspelning av samtal. Jag bär på flera olika idéer för olika samtalsserier med olika teman. Den röda tråden är olika. Att mötas med olika perspektiv, bakgrunder och idéer i samtal.

Samtidigt planerar jag med en uppdragsgivare nu för existentiella samtal i Almedalen kommande sommar. Det ser jag fram emot. I en av det stora mötets djupare och mer mänskliga mötesplatser har jag blivit inbjuden att leda samtal på stora teman med spännande personer.

Ungefär det vill jag göra i egen regi också. Ibland som ljud, ibland som film. Vi har mycket att samtala om.

Framtiden

Förr i tiden byggde människorna sin tillväxt och utveckling på att offra framtiden. Den framtiden är här nu.

I de bägge meningarna finns en stor och viktig berättelse. Vilken roll vill du spela i den?

Att säga tack

Jag har suttit och skrivit små julkort. Neutrala, vita. Bara ord. Små ord av tacksamhet. Till människor jag arbetat med under året. Eller människor som hjälpt mig. Det är skönt och lite renande att få skriva de här korten. Känslan av tacksamhet är den får mig att känna mig allra mest levande. Jag tror att det samhälle vi delar skulle må bra om vi sade tack oftare. För visst är många av oss ganska tacksamma ganska ofta?

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?