Det var en gång två ekonomer. De hade fått ett svårt uppdrag. De skulle förklara för människor som inte var ekonomner varför börskurserna rusade och slog rekord samtidigt som krig rasade och eskalerade i världen. Samtidigt som många människor var oroliga och rädda. För vid den här tiden lurades till exempel svältande människor till platser där de trodde att det skulle delas ut nödhjälp, men där flera av dem sköts ihjäl istället. Vid den här tiden valde också vuxna män med precisionsvapen (som missiler, drönare och bomber) att döda helt vanliga människor som du och jag. Och helt vanliga, oskyldiga barn. På många olika ställen i vår värld.
Den ena ekonomen tyckte att det var oroväckande. Att något något gått fel och att det inte gick att förstå hur så mycket död, lidande och oro kunde bidra till rusande börskurser. Den andra ekonomen menade att det var ett gott tecken. Att börsen var det mest rationella människorna kunde vända sig till om de ville veta om framtiden skulle bli bra eller inte. Så om nu börsens siffror rusade i takt med antalet dödade, med antalet fällda bomber och skickade missiler… då var det något riktigt bra.
Vilken av dessa ekonomer skulle jag följa? Vem av dem skulle jag vilja visa mig vägen till framtiden? Det funderade jag på när jag hörde dem resonera på morgonekot igår, när jag förberedde frukost till min dotter som är hemma över sommaren. För den här historien utspelade sig inte i sagornas värld, utan här och nu.
Det tvärsäkra vetandet kan vara farligt för oss. Vår tid är genomkorrumperad av vetande. Eller tyckande, gissande och spekulation förklätt som vetande. Vetande som riskerar att isolera oss från varandra och allt annat liv i världen. Men, när vi vänds bort från livet så ser vi inte verkligheten längre. Vi ser inte att vapen och makt trasar sönder också våra hjärtan och får också våra tårar att rinna. Med blicken i marken riskerar vi att inte se att också vi kommer att slås ned när vi övertygas om att vi ändå inte kan förändra något. Vi ser inte att missilerna, drönarna och bomberna som skickas till våra medmänniskor också är avsedda för oss någon gång. Det är som att också vi erbjuds ett nytt vetandes äpplen, från träd vi borde undvika. Äpplen som lockar fram högmod. Som vill få oss att tro att det finns hopp i mord och systematisk förintelse av liv. Att smarta bomber styrda mot barn av inte så smarta vuxna liksom ska leda oss hem är bara rationellt i en väldigt, väldigt fallen värld.
Jag tror att en annan värld är möjlig. Jag kan inte säga att jag vet, men jag tror.
Matteus 7:12:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Tänk om fler människor i världen kunde försöka att leva efter den gyllene regeln. Tänk om fler människor med makt kunde göra det. Tänk om vi som är erfarna och gått före på livets vägar kunde lär er som kommer efter oss att…vara snälla och älska varandra hela tiden.
Skulle Israels och Irans ledare skicka missiler på varandra då?
Skulle Trump prata som han gör?
Skulle fotbollstränarna fortsätta att skälla på domarna och på varandra?
Skulle tjejer fortsätta att slå varandra när killarna beter sig som players?
Skulle människor lämnas utanför i skolan, på fritids, i fotbollslag och på konfirmandläger?
Skulle maten räcka till alla, alltid?
Skulle mobbing och krig upphöra?
Skulle nya Northvolt-psykoser bli möjliga?
Jag vet inte. Men, jag tror. Jag tror att Jesus säger de där orden i den gyllene regeln också till oss. Och jag tror att världen kan bli så mycket bättre än vi tror att vi vet . Om vi behandlar varandra som vi själva vill bli behandlade. Om vi respekterar varandra, och visar omsorg om livet. Om vi slappnar av och lägger ned kampen en stund. Tävlingen om förstaplatsen. Om bästa betyget. Om killarna. Om tjejerna. Om alla mittemellan. Om att veta bäst. Om att ha rätt.
Kanske är det just det som världen säger till oss, just nu. För idag hjälpte ett litet barn en humla upp ur en vattenpöl. En gammal kvinna följde med en vän till ett sjukhus. En ung kille med svart hoodie i förortens butik släppte förbi en gammal man som stod bakom honom i kön.
Det händer massor av goda saker också. Om vi släpper tanken på att vi själva är gudar, så blir det kanske lättare att sluta jobba med omvända gyllene regler och bud. Där det verkar som att förstörelse är målet.
Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden.
Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.
Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.
Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.
Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.
Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?
Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.
Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.
”Kurserna i entreprenörskap var särskilt värdefulla för mig. De gav mig modet att starta min enskilda firma, vilket har varit avgörande för att kunna arbeta självständigt och driva min karriär som egenföretagare där jag fakturerar för alla uppdrag.”
Så uttrycker sig en av dem som tidigare studerat programmet för låtskrivande och musikproduktion på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Fina ord att ta med sig in i vinterns kurs i just konstnärligt entreprenörskap, som jag leder. Under åren jag fått leda den här kursen har förutsättningarna för de unga människor som med sin talang vill arbeta med musik. Allt mer AI, allt mindre intäkter. Teknikutvecklingen gör att bruset ökar och de får en allt större utmaning att höras och synas i bruset.
Jag ser fram emot den här kursen. Igen. Men, jag börjar leta efter någon som kan ersätta mig. Mina vägar leder mig längre bort och jag tror att det behövs yngre och mer uppdaterade krafter framöver. Kanske blir det sista varvet för mig.
Med anledning av dagens avsnitt av P3 Dystopia (om sociala medier) behövde jag skriva några rader. Till dig som arbetar med kommunikation. Till dig som är en del av lönsamheten för de som arbetar med kommunikation. Till dig som tittar på skärmen:
ÄR DET DAGS ATT LÄMNA KANALERNA?
Låt mig skriva om något du nog redan vet. Som du känner inom dig ganska ofta. Att något har blivit konstigt. Att det verkar som att allt har blivit så kallt och cyniskt. Som att någon vill ta något ifrån dig, trots att det inte verkar hända. Det är oroligt, samtidigt som mycket är precis som vanligt. Allt det där ständiga rasandet över olika saker – parkeringsavgifter, gatuarbete, människor som äter hundar, människor som gör si eller så – som du hela tiden ser, men aldrig riktigt går igång på.
Det betyder något. Det du känner.
Låt mig också berätta att jag saknar dina bilder av mat och triviala vardagshändelser. Barnteckningar från dagis. Fotbollsmatcher. Konserter. Musiken du gillar som du tipsar om. Berättelsen om vännen som fyller år.
Frågorna i den här texten är existentiella. Den handlar om oss, våra liv och den verklighet som håller oss samman. Marken som bär oss. Som vi alla är en del av. Om vi inte börjar mötas i dessa stora frågor riskerar vår civilisation att gå under. Det är liksom tydligt.
Jag håller på att skriva uppsats. Om Svenska kyrkan på Instagram. I det arbetet går jag ned i några gamla klassiska kommunikationsteorier. Min vän Sofia påminde mig igår om Neil Postmans tanke om att vi underhåller oss själva till döds i mediesamhällets gemenskap. Den teorin formulerades 1985 och baserades på televisionens påverkan. Postman menar att televisionen inte bara förändrade hur information kommuniceras, utan också vad som kommuniceras och hur människor uppfattar verkligheten. Postmans centrala tes är att medan tidigare samhällen, som präglades av lyssnande, muntligt och skriftligt berättande och diskuterande som främjade mänskliga möten, så omformade televisionen vår gemenskap till något ytligt och underhållningsdrivet. Vilket enligt Postman leder till att samhället förlorar förmågan till seriösa och djupgående diskussioner om viktiga frågor.
Har det hänt något sedan 1985? Internet, diskussionsforum, sociala medier. Bland annat. I seminarier för trettio år sedan skrattade vi åt dystopiska konsekvenser av den här forskningen. Aldrig skulle väl vanliga människors liv bli underhållning? Skulle vi sitta och titta på fattiga människor på TV? På människor som under berusning ligger med varandra framför TV-kameror i dokusåpor? På politiker som kallar varandra för det ena värre uttrycket än det andra? Vi skrattade och science ficition-idéerna om att alla skulle gå runt med sin egen tv i fickan och titta på vad de vill när de vill.
Vi skrattar inte längre. Det börjar på allvar bli dags att ställa några kritiska frågor:
Är ekonomisk utveckling viktigare än människor? Är teknisk utveckling viktigare än människor? Är utveckling som inte leder människor till befrielse god utveckling?
Många av de gamla kommunikationsteorierna sägs vara obsoleta nu. I vår digitala era. Men i grunden är det samma gamla logik. Den som äger mediet/kanalen tjänar pengar på att du och jag är i den och hålls uppmärksamma. Så kan vi nämligen exponeras för de annonser och budskap som andra människor betalar ägaren till mediet/kanalen för att nå oss med. Eftersom det är du och jag – även kallade mediekonsumenter – som är råvaran i affärsmodellen. Oavsett om det är en mediemogul, en tech-entreprenör eller en autokrat som äger och styr mediet/kanalen.
Neil Postman tar bland annat inspiration från två klassiska dystopiska framtidsskildringar: George Orwells “1984” (från 1949), där staten kontrollerar medborgarna genom förtryck och censur, och Aldous Huxleys “Brave New World” (från 1932), där människor distraheras av nöjen och sinnesförnöjelser. Postman menar att Huxleys vision har blivit verklighet, där vi frivilligt distraheras av underhållning och inte längre söker djupare förståelse eller sanning. I “Brave New World” har mäktiga människor med vetenskap och teknologi har skapat ett samhälle styrt av total kontroll, konsumtion och eugenik (den vetenskapliga och teknologiska processen för att styra och manipulera den mänskliga befolkningens sammansättning för att skapa individer som är skräddarsydda för specifika sociala roller och funktioner). Människor framställs och manipuleras alltså genetiskt för att passa in i olika samhällsklasser, från ledare till arbetare, och uppfostras för att vara nöjda med sina förutbestämda roller. Samhället upprätthåller sin stabilitet genom ständig konsumtion, underhållning och drogen SOMA (lustigt nära SoMe), som undertrycker obehagliga känslor och tankar. Gamla värden som familj, religion, och individuell frihet har avskaffats till förmån för social harmoni och kollektiv lycka. Huxley utforskar teman som frihet, teknologi, och avhumanisering, och ställer viktiga frågor om vad det innebär att vara människa.
Neil Postmans teori går utmärkt att rikta som kritik av vår och den ständiga strävan efter underhållning, där viktiga samhällsfrågor trivialiseras till kortfattade och spektakulära format, och där yta prioriteras över innehåll. Samtidigt som de lönsamma algoritmerna som får dig och mig att sitta och titta på upprörande innehåll på skärmar utvecklas för att göra oss ännu mer arga (eller engagerade). Problemet är att vi luras in i påhittade falska verkligheter. Som andra människor tjänar på, på olika sätt. För att tjäna pengar skördar människor sina medmänniskor.
Låt mig nu säga att jag saknar att lyssna på dig. Trots att vi aldrig träffas. Jag saknar att stå och prata om vädret i väntan på bussen. Om hur vackert fåglarna kvittrar. Om morgonens huvudnyhet i lokaltidningen.
I George Orwells dystopi är samhället totalitärt och ledd av allsmäktiga Storebror som övervakar och kontroller alla sidor av människornas liv. Samhället styrs av Partiet som genom propaganda, övervakning, brutalt förtryck och underhållning till döds upprätthåller sin makt. Romanens huvudkaraktär, Winston Smith, arbetar med att förfalska historiska dokument på Sanningsministeriet.Winston börjar ifrågasätta Partiets kontroll och försöker återta sin frihet genom att drömma om en revolt och inleda ett förhållande medJulia, en annan partimedlem. Men Partiet vill annat och Winston fångas och omvänds på Kärleksministeriet där hans inneboende längtan och själ dödas så att Winston blir lojal och förråder sin älskade Julia. De sista orden i romanen lyder:
”Han hade vunnit segern över sig själv. Han älskade Storebror.”
Orwell varnar för farorna med totalitarism och hur den kan förvrida sanningen, förneka friheten och manipulera människors tankar och handlingar. Han kanske bara var alarmistisk? En i raden av hysteriska feminiserade syltryggar?
Nåväl, i Orwells roman finns tre supermakter i världen som ständigt är i krig med varandra – Oceanien, Eurasien och Östasien. Tre supermakter som också börjar bli allt tydligare i vår tid. Ingen av dem verkar tro på demokratin, men alla verkar tro på ekonomin. Så kanske är de ytterst tre olika maffialiknande kleptokratiska gängstrukturer?
Civilisationer kommer och går. Är den civilisation vi kallar vår dömd att gå under? Alltså den där upplysningsliberala och marknadsliberala demokratin? Kanske är det upp till oss. Demokratin kräver ett torg. Där olika människor med olika åsikter lyssnar på varandra, söker förståelse och kommer överens. Om vi gör demokratin till ett gladiatorspel – en Fight Club – där människor strävar efter dominans, kamp och tydliga segrar så blir den underhållning till döds. Den slutar att vara demokrati. Då får vi en Storebror. Ett parti. Skapa din egen kanal. Så slipper du obehagliga frågor. Få många följare. En vacker dag kan du styra regeringen utan att sitta i den. Du bestämmer, men slipper ta ansvar.
Vart är vi nu? Det kan vara lite oklart. Men jag är övertygad om att vi måste lyssna på varandra. Och jag är lika övertygad om att vi som arbetar inom detta fält – kommunikation, PR, marknadsföring, politik, påverkan, journalistik och media – vi behöver diskutera de teoretiska begreppen ingrupp och utgrupp….eftersom vi är en del av SAMMA grupp. Det vi utsätter våra medmänniskor för utsätter vi oss själva för. Vi är ju med i den lilla gruppen människor. En ynka art av kanske tio miljoner arter av liv på planeten vi delar. Inget vi gör för att dela upp oss i VI och DOM kommer att leda oss till befrielse. Det kommer bara att göra oss bundna.
Om mindre än fyra veckor är det presidentval i USA. Världens rikaste man, tech-entreprenören som allt mer påminner om den sämsta sidan av Marvels fiktiva karaktär Tony Stark, backar nu upp en av kandidaterna. Den kandidat som försökte sig på en statskupp för några år sedan. Häromdagen stod en av Europas autokrater i Europaparlamentet och rabulerade. Vad som händer i Ryssland är omskrivet och omtalat. Östra Tyskland? Frankrike? England? Och så lilla Sverige där kriminalitet ytterst handlar om din etnicitet. Där gängkriminella festar med statsråd och den mäktigaste partiledaren, men det inte är något problem eftersom de är en del av ingruppen. Världen förändras nu. Det skakar under våra fötter.
Hur är det med din gamla pappa? Hur har din dotter det på universitetet? Och din kompis son, han som har problem med droger, levar han fortfarande?
Har vi plats för varandra? Vill vi leva tillsammans? Vill vi leva?
Jag vill uppmana dig som arbetar med kommunikation i någon form. Som vet allt det här och försörjer dig på denna kunskap. Du kanske är PR-konsult, politiskt rådgivare, journalist, marknadsförare. Jag vill uppmana dig att fundera över hur samhället hänger ihop och hur du vill vara en del av det. Hur du ser på dina medmänniskor.
Jag vill uppmana dig som känner att något är fel att också fundera. Vill du fortsätta att vara en råvara på den här marknaden?
En annan väg är möjlig. Vi kan prata med varandra. Med grannen. Med de som står i kön tillsammans med oss på ICA. Den som sitter bredvid på bussen, på tåget. Vi kan sprida annat innehåll. Trots att algoritmen inte kommer att hjälpa oss att nå ut. Men algoritmen är inte en del av den verklighet som ger oss allt vi behöver – sol som lyser på jord som ger näring till växter som ger oss näring. Vatten som ständigt cirkulerar och får oss alla att överleva. Verkligheten som fanns före ekonomin. Som kommer att finnas efter ekonomin. Med eller utan människor.
Livet är vackert. Vi är en del av det. Vi behöver inte fortsätta att låta oss bländas av guldkalvens varma men bländande ljus. Ingen ber dig att vara en råvara. Ingen ber dig att se på andra människor som råvaror.
Hur ska vi göra? Är det dags att lämna kanalerna? Jag vet inte. Vi får nog upptäcka det tillsammans. När jag skulle släcka och gå och sova igår kväll så såg jag något. Jag gick ut och ställde mig mellan träden i den lilla parken utanför huset där jag bor. Livet visade sig ifrån en oväntad sida. Det var vackert. Jag var ensam. Men bilderna jag publicerade på Facebook och Instagram har fått massor av likes idag.
Det är också vackert. När livet bryter igenom. Nästa gång hoppas jag att vi är flera där under träden. Att vi överhuvudtaget finns kvar. Så att vi kan säga hej till varandra. Kanske upptäcker vi något gammalt, något mänskligt?
—
Edit: Eventuellt är inte heller AI någon universallösning på vår mänskliga gemenskap. Men, jag bad Googles Gemini via NotebookLM att generera ett samtal utifrån min text. Lite som ett samtal mellan två amerikanska Deep talk-poddare. Om än AI-genererade i samtal som skapades på mindre än en minut när AI:n läste min text. Tre sådana samtal kan du lyssna på här. De kan ge en genväg till mina tankar, men troligare ett exempel på hur AI analyserar text och skapar innehåll på nolltid.
Det första samtalet ligger ganska nära mina egna tankar. Här är jag lite imponerad.
Det andra samtalet är tämligen generiskt och sociala medier-kritiskt utan nyansering.
Det tredje samtalet är också tämligen generiskt. Men det är fascinerande vad AI gör med min text.
Vi är som kollektiv, kultur och samhälle på väg att göra det oerhört svårt för kommande generationer att leva. Det står klart på så många sätt. Jag tror att vi behöver en annan agenda. Här är en tanke kring allvaret och våra vanliga möten. En måndag morgon. Vad skulle hända om vi tänkte så här:
1. När du kliver in i måndagsmötet måste du passera en dörr där du möts av en människa som ser dig djupt i ögonen och frågar: Är du redo?
2. Första punkten på dagordningen: Varför är vi här, i det här sammanhanget, i den här gruppen?
3. Andra punkten på dagordningen: Vad är det vi är kallade att göra?
4. Tredje punkten på dagordningen: Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?
5. När mötet avslutas, måste du passera samma dörr. På vägen ut står en människa där, igen med frågan: Är du redo?
Jag vet inte, men jag tror att något kanske skulle bli något lite annorlunda.
De första ska bli sist och de sista ska bli först.
I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.
De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.
I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.
I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?
Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den.
Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.
Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?
Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:
Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.
Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?
Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer. Det avgörande är ATT det händer.
Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.
TIO FRÅGOR FÖR DIG SOM INTE VET ALLT. Kanske också till dig som tror att du gör det.
1. Vad händer om jag tror att jag kan tänka mindre på mig själv?
Om jag tänker mer på andra, kanske till och med på någon jag inte tycker om, då kanske något kommer att kännas annorlunda i magen.
2. Vad händer om jag tror att jag kan unna mig något helt annat?
Många vill ha din uppmärksamhet och dina pengar. Vill att du ska unna dig något dyrt. Vill att du ska äta när du behöver tröst. Vill att du ska scrolla så länge och så ofta som möjligt. Kanske händer det något annat om du unnar dig något stilla, något vackert eller något naturligt? Musik, meditation, en promenad.
3. Vad händer om jag tror att jag är älskad?
Många av oss behöver kanske inte gå runt och känna oss fula, gamla och trötta. Eller att vi är för mycket. Eller att vi är för lite. Kanske behöver du inte prestera för att vara älskad. Kanske innebär inte älskad en passionerad relation, utan att du är en del av en stor helhet. Det som kallas livet.
4. Vad händer om jag tror att jag kan leva mer, men på mindre?
Det vi tror att vi äger, det äger inte sällan oss. Dyra bostäder, bilar, prylar och resor ska betalas. Du betalar ett högt pris för att få ihop dina pengar. Bara människan betalar för att leva på den här planeten. Vem har fått oss att tro att vi måste betala för att leva?
5. Vad händer om jag tror på hopp och fred?
Det är lätt att vara missmodig i vår tid. De mörka molnen hopar sig. Men det finns hopp. Det kommer en vår. Oavsett om vi väljer att tro på den eller inte. Alla krig slutar med fred. Vi kan lika gärna tro på det och våga hoppas. Och om vi tror det kanske vi gör något åt saken också.
6. Vad händer om jag tror att jag kan göra något för den som behöver hjälp?
Det är många runt om oss som behöver hjälp. Människor som lever på gatan. Människor som är ensamma. Människor som inte längre kan göra allt de en gång kunde. I min familj, i mitt kvarter, i mitt samhälle och i hela världen. Någon borde göra något för dem. Jag är också någon.
7. Vad händer om jag tror att jag kan lita på någon eller något?
Det är många som vill att du ska vara rädd, för det är lönsamt och skapar tillväxt. Men du kan välja att lita på det goda. Att det goda finns. Goda grannar och vänner är nog viktigare än larm och vapen. Det kanske är bättre att ge sitt förtroende åt den vi litar mest på, än åt den som vi misstror minst.
8. Vad händer om jag tror att jag kan älska andra?
Om vi inte dömer, så kanske vi heller inte blir dömda. Kärleken är större än passionen och erotiken. Kärleken är livet. Jag kan alltså älska andra i en djup respekt för just livet. För det goda som finns allt levande.
9. Vad händer om jag tror att jag kan tjäna andra än mig själv?
Mammor, pappor och barn gråter över förlorade människor. I hela världen. I krig, i gängvåld, i väntrum, i ensamhet. Istället för att vänta på någon annan, istället för att skylla på någon annan, kanske kan vi fråga oss – vad kan jag göra för någon annan?
10. Vad händer om jag tror att någon kan bära min börda?
Vi kommer att misslyckas. Om och om igen. Det är mänskligt. Men, varje dag får vi nya chanser. Vi kan be om förlåtelse och lära något. Om vi delar bördan med någon. Då kanske något kan bli annorlunda.
Vi lever i ett land där det har skapats en helt unik kultur. Där misstro, eller tro på inget alls, blivit ett konstigt fundament. En globalt sett extremistisk kultur, där själva livet förlorar mycket av sitt värde, eftersom det reduceras till mätbara kronor och kurvor i diagram. Också mitt liv. Livet blir en råvara, som får sitt värde när det förädlas och gör att någon annan tjänar pengar på den förädlingen. Där blir allt upp till mig och jag blir väldigt ensam.
Men, vad händer om du och jag gör något radikalt annorlunda? Det kan vi inte veta. Men, kanske är det värt att prova? Jag är djupt övertygad om att tron leder oss som söker till fler frågor än svar. Kanske ligger vetandet i själva frågan, snarare än i svaret? Vem vet?
Jag tror att det är vårt att prova.
Jag har formulerat de här frågorna utifrån en predikan som prästen Olle Liljefors höll nu vid nyår. Olle arbetar i Maria Magdalena församling i Stockholm och är inspirerande på många sätt. På nyårsafton var vi en samling människor som tillsammans ställde oss i ganska långt led i S:t Nicolai kyrka i Örebro för att gå fram till altaret och lägga av oss en gammal börda i form av en sten på altaret och tända ett ljus i förhoppning inför något nytt. Det var en djupt berörande och vacker stund, som delades i ett fint tillsammansskap.
Människor kan vara något att tro på. Fortfarande. Även i vår extremistkultur. Vi är ju en del av något större.
Tredje söndagen i advent. Mörkret har lagt sig ovanligt tungt. Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer. För det här är vår tid.
Visionära och profetiska röster har sagt oss detta i alla tider. Jag hörde en av de rösterna sjunga på Conventum för ett par veckor sedan. Då lät det så här:
Du kan vara min vän, min värsta fiende Min syster eller bror Jag är mycket närmare än du tror Transformera, transformera Det finns något bortom skuggan där du bor En annan vind, en annan gata Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka
Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska som lockar.
Den här mörka hösten har det pratats om tro lite överallt. Om brist på tro och om sviktande tro. Men också om spirande tro. Stärkt tro. För någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Även för den människa som tror att hon inte tror, men som söker något att tro på, något att dela.
Att tro går ofta bortom våra förväntningar och bortom vårt förstånd.
När jag hörde Lars Winnerbäck sjunga på Conventum då kände jag i hela min kropp, att vi kan tro. Något gick igenom alla kroppar när vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden: Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.
Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra. Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Någon fortsätter att svara, även i vår tid. Men, hör vi, ser vi, känner vi? Tror vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt också för den som tror?
Ett samhälle kan falla när vårt kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro. Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan på just något att tro på. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten – men i världslig mening mäktig – kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.
Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i världen. Stora och djupa hål.
Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.
När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.
De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra världen bättre än naturlagarna… de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre trygga i den den naturliga ordningen och allt mer upptagna av den fullständiga kakafoni av idéer, produkter, diagnoser, recept och måsten vi själva hittat på.
Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.
Men, det är inte sant. Vi har alternativ. Det finns hopp.
Men, då måste vi välja att tro. Vi måste välja att vandra, om vi ska bana väg för något gott. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja att ta det andra steget. Och varenda steg som följer. Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss.
Men, då måste vi tro. På något annat än det vi själva hitta på. Kanske är det dags nu? När själ och hjärta är på väg tillbaka. När vi närmar oss mysteriet.
Nu kommer det att PISA-rasas i allmänheten igen. Det kommer att skyllas på olika saker. På sossar? Ja. På flyktingar? Ja. På godhetsknarkare? Troligen. På barnen? Absolut.
Men, om vi tar ett djupt andetag och tänker efter en stund. Formulerar en fråga. Vad säger PISA på ett djupare plan? Vem är som är barnens vägvisare? Vad gör isåfall dessa vägvisare? Och de där vägvisarna är inte bara professionella lärare och skolledare. De är ju alla vi som går färdigt i skolan. Vi som förr kallades vuxna. De där vuxna i rummet som många ropar efter, men få vill vara.
Om barn ska lära sig något alls, så är det nog avgörande att de finner det lärandet meningsfullt. Jag tror att fler som uttalar sig tvärsäkert om kunskap, skola och PISA skulle behöva reflektera över det. Barn lever inte i ett vakuum utan är – som alla andra – en del av den kultur och samtid vars värderingar, attityder och uttryck på många olika sätt bidrar till det som barnen finner just… meningsfullt.
Hur ser den kulturen ut? Hur ser den samtiden ut? Vad är populärt i vår tid, i vår lilla del av världen? Vilka styr, och hur styr de? Hur skapas upplevd mening i vår kultur? Kanske är det inte så konstigt att PISA visar det som PISA visar, om en reflekterar över de frågorna.
Allt är som det ska bli, även i detta avseende. Vill vi att det ska bli på andra sätt? Då får vi göra något annorlunda. Medvetenhet är bra då. Den som nu kommer att rasa, men som själv predikar egna ogrundade teorier om ditten och datten, är ett lysande exempel på det som PISA visar på djupet. Att vi faktiskt bygger vårt land på bildningsförakt just nu.
En av mina husprofeter, Lars Winnerbäck, har skrivit att isarna smälter till ett TikTok-beat.
När vi är upptagna med att gräva gropar, och fylla igen varandras gropar, då kommer vi att vara upptagna med att gräva gropar. Kanske är det dags att sluta gräva?
Det här är vår tid, vi har ingen annan. Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi. Men, vi skulle kunna göra något radikalt annorlunda med den insikten. Om vi vill.
Kanske är det dags att sluta gräva? Kanske är det dags att sluta skylla på barnen?
Det pågår en väldigt olustig diskussion i det lilla kungarike jag lever i just nu. Det tar sin utgångspunkt i något som vår regering bestämt. Nämligen att den som har ett arbete som ger mindre än 27 360 kronor i månadslön inte ska få arbetstillstånd i Sverige (om denna människa inte har svenskt pass eller ett EU-pass). Det gör att branscher som lever på att lönedumpa går i debatt om lönenivåer. Fackförbund passar på och menar att nu är det dags att höja minimilönerna. Alla har liksom fått ytterligare ett argument för sin ståndpunkt när det gäller människans ekonomiska värde. Och där går nu samtalet runt.
Men, nästan ingen pratar om det förslaget egentligen handlar om. Alltså den etniska rensning som det största partiet i regeringsunderlaget driver. Eftersom förslaget syftar till att utomeuropeiska människor inte ska få komma hit som flyktingar, inte som arbetare och i någon framtid säkert inte heller som besökare/turister.
Genom att gå på de här turerna och genom att fortsätta att låta människovärdet definieras av kronor och ören, så fortsätter vår ökenvandring i rakt motsatt riktning från den hållbara utveckling som inte bara vårt land, utan hela vår värld, behöver just nu. Det är huvudlöst, det är okunnigt, det är anti-empatiskt och väldigt, väldigt dumt.
Ett omänskligt samhälle kommer inte att vara så bra för idéutveckling och entreprenörskap.
Vi kunde mötas i ögonhöjd och samtala om våra drömmar, det vi behöver och det vi längtar efter istället. Och ta oss i den riktningen. Tillsammans.
