Kategori: Samhällsförbättring

Publicerat

Meningslös utveckling

Vi har en regering som styrs av ett parti som inte är med i den. Som sänker skatter på saker som är skadliga för människor och ekosystem. I kommunerna bygger vi lager och handelsplatser och bostäder på åkermark. Det diskuteras om människans skapelse AI som att den är någon slags gudomlighet som människan inte skapat och som utvecklas på ett sätt som vi inte ska lägga oss i.

Alla de människor som fattar besluten har tillgång till aktuell och historisk forskning. Likaså tillgång till expertis som kan göra kvalificerade konsekvensanalyser av besluten. Ändå blir det så här.

Drivkraften verkar vara låst till någon slags konkurrenstanke. Om inte vi förstör våra egna förutsättningar så kommer någon annan att göra det. Det där är en inochutvänd och uppochnedvänd logik. Rationell? Ja, så länge som ekonomisk girighet får vara en dygd. Kanske är det inte så konstigt att 24 procent av de tillfrågade i en studie uppger att livet känns meningslöst. 12,5 procent av befolkningen i kungariket Sverige har recept på antidepressiv medicin. Fler än 657 000 svenskar fick opioider som smärtstillande läkemedel förra året.

Så, nu kan den som känner sig manad stillsamt fira att plastpåseskatten avskaffas av vår handlingskraftiga regering. Om det kommer att livet känns mer meningsfull för fler är i dagsläget oklart. Alldeles nyss hörde jag ett statsråd säga att det som skiljer människan från AI:n är att vi har moral och kan fatta beslut som gör skillnad på fel och rätt. Samma statsråd ansåg dock att det var omöjligt för demokratin att begränsa utvecklingen av AI. Det får nog tolkas som att detta uppgivna tillstånd då anses vara moraliskt rätt av statsrådet i fråga. Uppgivna ledare upphöjer misslyckande till dygd.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Vi kan bättre. Vi kan ta riktigt ansvar. Det visar mängder av människor varje dag. I det tysta. I det som kallas vardagen. I nära och viktiga relationer. Nöd och lust, glädje och sorg.

I verkligheten sjunger fåglarna högre än ekonominyheterna just nu. Om vi går ut och lyssnar kanske vi hör något meningsfullt?

Publicerat

Viktiga samtal är riktiga samtal

Journalisten och sökaren Eric Schüldt gör tillsammans med Föreningen Valv podden Sökarna. En för vår tid ganska unik satsning. Eller nej, satsning är fel ord. Det handlar mer om en fin gärning där människor möts och diskuterar de djupa frågorna. Det handlar om längtan. Hittills är det en serie fina möten som inte låter sig recenseras utan bör upplevas. Här klingar något helt annat än det snabba, effektiva, rationella och tillväxtutvecklingsupplysningscyniska brus som omger oss dagligen.

Jag tycker att du ska lyssna. Det kan du göra här.

Föreningen Valv beskriver sig så här:

”Valv är en ideell förening som vill uppmuntra till andlig fördjupning, gemenskap och goda samtal. På så sätt vill vi bidra till ett samhälle som tar det oändliga i människan på allvar. I en tid av distraktioner och polarisering vill vi lyfta fram goda exempel på eftertänksamhet, fantasi och mod.”

Jag imponeras av den gärningen och viljan. Läser allt mer och lyssnar allt mer på stoff som kommer från det här hållet. Det lär mig saker, får mig att känna saker. Inte minst lite hopp. För det är jag tacksam. Kanske kan vi hitta tillbaka till någon slags god tanke om varför samhället finns?

Publicerat

Är vi redo för tiden efter valet?

11 september är det val i Sverige. Partierna vi kan rösta på är av rationella orsaker oerhört fokuserade på det datumet och driver valkampanj på ganska traditionella vis om än med större bokstäver, argare formuleringar och mindre respekt för varandra och det samhälle vars beslut de vill vara i ledningen för.

Samtidigt så fortsätter världen utanför partiet och Sverige att existera. I den världen slår värmen fortfarande rekord. I den världen pågår fortfarande krig. I den världen är det fortfarande brist på energi och mat. I den världen stiger räntor. I den världen – som vi är en del av – dras samhällen och sammanhang isär och om vi inte hittar sätt att komma samman så hotar djupare och våldsammare konflikter. Mellan länder, mellan grupper och mellan individer.

Därför funderar jag på hösten, vintern och de kommande åren. Tiden efter valet, som en ny riksdag, en ny regering och nya majoriteter och oppositioner i kommuner och regioner ska ta hand om.

Kommer räntan att stiga även här?
Kommer energipriserna att stiga även här?
Kommer matpriserna att stiga även här?

Svaret på de frågorna är med ganska stor sannolikhet JA. Du och jag och alla andra kommer att märka det. Inte bara i en avlägsen framtid utan redan i höst (ja, redan nu). Kan vi förbereda oss för det? JA, är nog svaret på den frågan också. Hur ska vi göra det? Där öppnar sig många, många svar.

Om jag lyssnar på den mest högröstade kören av politiskt aktiva just nu så verkar svaren vara KÄRNKRAFT (även om det tar lång tid att få den på plats), SÄNKTA SKATTER på det mesta och fler poliser, fler lärare och färre sossar. Det verkar också som att hånskratt och hat är en strategi. Jag förstår att det kan vara lockande som partist med fokus inställt på valresultat. Det är nog lätt att gå upp i det där politiska parallellsamhället där det egna partiets framgångar är synonyma med folkets och landets framgångar.

Men, jag tror att det är en ohållbar och rent farlig strategi att medvetet ljuga sig fram till makt. Om strategin innebär att vi ska ställa arga och frustrerade människor mot andra arga och frustrerade människor och skrämma väljare till valurnan… vad får vi då efter valet? Troligen arga, frustrerade och rädda människor som ska möta en lång tid av höjda räntor, höjda energipriser och höjda matpriser. Troligen även brist på varor i butiken.

Vad gör den som fått makten då?

Vi är på väg in i Nato. Ett beslut som gick väldigt fort. Ett beslut som nu verkar ligga hos främmande makt i slutändan. Mycket talar för att vi som medlemmar i Nato kommer att vara en del av en större väpnad konflikt inom kort. Ingen av alla de olika experter som får uttala sig i nyheterna verkar ju tro att Rysslands krig mot Ukraina kommer att stanna där. Och eftersom hela freds- och miljörörelsen avfärdats som Putinkramare, landsförrädare och hatobjekt så saknas alternativ.

Vore det inte lämpligt att försonas med konsekvenserna av de beslut vi fattar? Vore det inte lämpligt att förbereda landet och människorna som lever i det på den nya verklighet som dessa konsekevenser faktiskt lär leda oss till? Jag tycker nog det.

Klimatförändringar och krig påverkar oss. Men, vi har vant oss vid att leva med nollräntor och ständig utveckling. Snabbare bredband, större mobilskärm, bättre upplösning och kortare klipp. Vi lägger allt mindre tid på sömn, matlagning och närhet till andra människor. Jag tror att vi ganska snart kommer att vakna upp och förstå att de senaste 10-15 åren faktiskt var väldigt goda tider och att sådana sällan varar för evigt.

Klimatförändringarna försvinner inte när vi slutar prata om dem och tystar de som försöker. Kriget försvinner inte förrän vi söker positiv fred. Med den politik som vi formulerar idag så syns inte någon verklig kursändring. Vi är fast i detaljer och ignorerar de verkligt stora komplexa problem vi skapat. Konsekvenserna är inte direkt otydliga.

Det hade varit fint att så se några välformulerade tankar om hur vi kan förbereda oss för det som kommer. Även i valrörelsen. Eftersom jag tänker att människorna vi väljer är de som vi lägger de exekutiva besluten hos. Alltså de politiska ledare som ska lotsa oss i den nya verkligheten. För vi är tydligt på väg ut ur några mycket goda år. In i något helt annat.

Är de redo? Är vi redo?

Publicerat

Almedalsveckan och våldet

Ing-Marie Wieselgren dödades på Donners plats onsdag 6 juli. Mitt i Almedalsveckans vimmel. Mitt på dagen. Mitt på öppen gatan full av människor. En av de klaraste rösterna för rättvisa och hälsa för alla tystades för alltid. Viktigast av allt – en livskamrat, barn och barnbarn förlorade sin Ing-Marie.

Men vårt samhälle förlorade en av de bästa och viktigaste människorna vi haft i vårt gemensamma samhällsbygge. En människa som i hela sin gärning vittande om människans värde, att alla har rätt att må bra i vår gemenskap och att vi inte får ge upp om varandra. Jag har förstått det av människor som arbetat med frågor om psykisk hälsa med eller i närheten av henne. Jag har drabbats av hennes värme i alla de fina avsnitt av P1-programmet Tankar för dagen hon spelat in. Jag har också fått samtala med henne två gånger i samtal om hur människan mår i tider av klimatkris och urspårad modernitet. Sista gången blev i måndags. Här på plats i Visby. Det är så sorgligt att hon dödades. Nu känns det förvirrat och förtvivlat. Det hopp som väcktes i vårt samtal i måndags känns nu väldigt långt borta. Jag hoppas att det kommer en tid när vi kan följa hennes spår. Att vi följer hennes exempel.

Samtidigt i Almedalen. Min livskamrat Maria döljer kommentarer och blockar människor som hetsar och är otrevliga. Hon kandiderar för ett politiskt parti. Till Sveriges riksdag. Många män tar sig rätten att kliva in i hennes kommentarsfält och röja runt. Bete sig så där obehagligt. Vi var på ett seminarium där mäns våld mot kvinnor diskuterades av kunniga personer. I ett rum på universitetet var vi ett tjugotal personer i rummet. Fyra av oss var män. Två lämnade efter femton minuter.

Ett par timmar efter att Ing-Marie överfölls på Donners plats, när vi som var på plats fortfarande inte visste att det var hon och att hon dödats var jag med i ett annat samtal. Om våld och icke-våld. Om hur vi kan bryta våldsspriralen i tider av krig. Ett ganska jobbigt samtal. Som idag känns ännu jobbigare. Våldet. Det direkta våldet och hotet om det. Det känns som att det genomsyrar en allt större del av vårt gemensamma samhälle. Hårdare tag är svaret på allt. Jag tror att vi håller på att skapa en kultur som är direkt farlig. Jag tror också att vi alla är involverade. Ytterst kanske det handlar mest om vår syn på varandra och den existens vi var och en är en pytteliten del av.

Överfallet på Ing-Marie drabbade henne och hennes nära och kära. Men även Sverige. Jag tror att det är upp till oss att välja vad vi gör nu. Om vi inte har en god idé om vad vårt samhälle ska vara, så blir nog vårt samhälle inte så gott. Om vi inte tror på att vi kan, då kommer vi heller inte kunna. Den här människan har lämnat spår efter sig. Ing-Marie Wieselgren har trampat upp stigar vi kan följa.

Vill vi?

Publicerat

Den som inte tror kan inte ställa om

Går det att ställa om till en mer hållbar utvecklingen? Jag är övertygad om att vi kan det, men inte om vi inte tror på de fakta som pekar på vår ohållbara utveckling. Inte heller om vi inte tror att den ohållbara utveckligen för med sig svåra konsekvenser.

Någonstans där känns det som att vi har fastnat. I samhällsutvecklingen. Samtidigt som den globala uppvärmningen fortsätter i takt med koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Med konsekvenser att arter dör ut, orättvisor mellan människor ökar och hela det samhällssystem vi är beroende av sakta med säkert börjar att kollapsa.

Vi är fast i någon slags missbrukskultur. Som gör det lättare för oss att tro på mänsklighetens undergång än att vi kan ställa om vårt samhälle i grunden. Som får oss att tro på ekonomins teorier om människan som egoistisk vinst- och nyttomaximerare och evig, exponentiell tillväxt. Trots att etablerade vetenskaper som sociologi, psykologi, fysik och annan naturvetenskap om och om igen förklarar det omöjliga i denna teori.

Visst låter det obehagligt med matbrist och extremväder? Om dessa är konsekvenser av tror på evig ekonomisk tillväxt framstår det som en dålig strategi att tro på att lösningen är ny teknik, ny konsumtion och mer energi i systemet. Så länge som vi vägrar att försonas med begränsningarna det innebär att vara människa (som att livet inte varar för evigt och att det kommer göra ont ibland att leva) kommer vi att fortsätta köra mot stupkanten.

Jag är fortfarande övertygad om att vi kan göra något radikalt annorlunda. Historiskt har större delen av människans evolution skett under helt andra förhållanden. Men, just nu verkar det svårt att hitta seriösa sammanhang för diskussion om det ytterst nödvändiga: Nämligen att lämna den gränslösa kapitalismen för något annat. Något helt nytt.

Det är synd. Jag tror att vi är många som behöver en ny berättelse. En som går att tro på. Som inte bygger på något helt omöjligt, som evig exponentiell tillväxt på en planet med bevisat ändliga resurser.

Publicerat

Jag förstår inte – men vill tro

Är lite fast i en tanke efter gårdagens och morgonens nyheter. Jag förstår inte.

Min erfarenhet från ett ganska långt arbetsliv nära beslutsfattare säger mig att alla fakta vi behöver redan finns på plats, för att våra ledare ska förstå allvaret i klimatkrisen. Ändå så händer det i det närmaste inget. Inget som gör skillnad. Vi ökar fortfarande utsläppen. Startar flyglinjer som inte marknaden efterfrågar och säger nej till utbyggd vindkraft. Vi subventionerar fossil energi och öppnar upp nya gruvor. Vi utmanar kärnvapenmakter, men inte oss själva.

Kärnvapenkriget har inga vinnare. Inte heller kriget mot naturen. Vi kan inte vinna klimatkriget. Det kommer naturen att göra.

Allt det där vet redan våra beslutsfattare. Ändå står vi där vi står. Kanske beror det på dig och mig också. Det sägs att de som fattar besluten gör det vi vill. Särskilt ett valår. De där jäkla politikerna. Och de där jäkla väljarna.

Ibland tror jag att det kan vara klokt att förstå vilka det är som dömer kommande generationer (som våra barn och barnbarn) till det enorma lidande som beslutsfattarna också redan vet kommer att bli konsekvensen. Även om ingen vet exakt hur något kommer att bli, innan det blivit. Så vilka är de här människorna?

Valfri spegel har nog svaret.
Vi hör ihop. Även i det här avseendet.

Kanske finns det klokare saker vi kan göra – än att fira nya lågprisflyg och hetsa mot ny vindkraft? Kanske finns det klokare saker än att stoppa kollektivtrafik och kräva sänkta bensinpriser? Kanske finns det klokare saker än att hetsa för hårdare tag och mer vapenexport?

Vad tror vi på? Höger och vänster? Konservativ och progressiv? Grön eller brun? Alldeles oavsett – hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Inga börskurser eller rekordvinster kommer att lösa vår skuld från de stigande haven, de utarmade jordarna och konsekvenserna av den skövlade skogen. Inte heller handemojis eller dekorerade profilbilder.

Vi kan bara ta oss an framtiden tillsammans. Genom att vara med varandra och komma på hur vi ska göra rätt. Så det är synd att misstro är en populär linje i politiken. Hos beslutsfattare som redan vet att den vägen inte kommer göra någon skillnad alls på lång sikt. För de unga som ska leva större delen av sina liv framtiden. Om vi nu inte tar bort den framtiden med vårt ofullkomliga sätt att hantera kärnenergi.

Vi kan bättre, men kanske måste vi tro på något. Tillsammans. Något om livet, framtiden och allas värde. Varenda entreprenör, beslutsfattare, mamma, mormor, kusin, mekaniker…. ja varenda människa har något att bidra med i omställningen.

Men, vi måste nog tro på den.

Publicerat

Resultat utan firande

Ett fullmäktige har fattat ett beslut om ett strategiskt näringslivsprogram i en svensk kommun. Jag har varit med som konsult i framtagandet av programmet. Ett av de mest hållbarhetsgrundade näringslivsprogram jag fått chansen att arbeta med. En lärorik och utvecklande process med många utmaningar. Det hade varit fint att fira lite, men läget i omvärlden just nu gör att det inte känns rimligt. Små, små steg framåt tar vi tillsammans på olika sätt. Just nu är det lite oklart vart vi är på väg.

Publicerat

Avslutar och fortsätter

Tolv dagar in i 2022. Jag får en stund över och inser att höstens stora uppdrag börjar närma sig avslut. Två näringslivsprogram är i stort sett redo för beslut i de kommuner där jag fått möjlighet att bidra med min kunskap och erfarenhet under förra året. Tillsammans med kloka uppdragsgivare har jag lärt mig mer om komplexiteten det innebär att få in hållbarhet i näringslivsutvecklingen på främjarnivå. Ett tredje projekt på regional nivå fortsätter under stora delar av året som kommer.

Annars är jag i en fas när jag inte fyller på med större uppdrag. Kommer lägga merparten av min tid på de studier i teologi jag påbörjade under hösten. De går bra och känns meningsfulla. Nu börjar jag dessutom på Svenska kyrkans grundkurs, som jag kommer att läsa på halvtid under hela det kommande året, så det är dags att börja låta studierna ta merparten av min vakna tid i anspråk. Jag kan inte riktigt svara på vad det ska leda till, eftersom den här vägen inte är lika spikrak, mätbar och ändamålsinriktad som de insatser jag ägnat mitt arbetsliv oftast tvingats att vara. Det här handlar om något annat. En väg är öppen, men målet är inte det viktigaste just nu, utan vägen i sig.

Lite så ska jag också försöka att hjälpa de musikproduktionsstudenter jag leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för under första kvartalet att tänka. Meningen i entreprenörskapet ligger nog i målet särskilt ofta. Utan på vägen någonstans.

Publicerat

Inget är mystiskt och snart inte organiskt heller?

Ett kort litet inslag flimrar förbi i nyhetsflödet. Det är BBC som förklarar Metaverse. Jag inser att det är något djupt stört i den här utvecklingen. Vägen mot en hållbar utveckling verkar vara stängd. Åtminstone om det här är framtiden. Först hjälpte upplysningen oss att avliva allt mytiskt, eller vördnaden för det som finns utanför oss själva och som är större än oss (typ naturen, ekosystemen, fotosyntesen). När den gått tillräckligt långt som hittade vi på digitaliseringen. Som gav oss effektivitet, expontentiell utveckling av kommunikationsmöjligheter och tillväxt och nu även möjligheten att drömma om att kunna lämna det organiska livet bakom oss.

Att leva som avatar.

Människans ovilja att acceptera och försonas med begränsningen det innebär att vara en kolbaserad livsform – alltså människa – kommer att bli vår arts undergång. Det är jag ganska övertygad om. Därför söker jag andra vägar för mitt arbete och liv nu.

Publicerat

Samhällsklimatet och företagsklimatet hänger ihop

Människor som driver företag som möter varandra i ett samtal om det lokala företagsklimatet pratar gärna om möten, relationer och samverkan och påminner mig hur samhällsklimatet utvecklas.

Jag har förmånen att få arbeta med näringslivsstrategier åt två olika kommuner just nu. Idag samlades ett antal företagare i en av dem för att diskutera det lokala företagsklimatet. Dragningar av experter följdes av rundabordssamtal i mindre grupper. Det var intressant att lyssna på samtalen. Det är så mycket gemensamt som sägs i sådana här samtal när möjligheten ges. I kommuner, i regioner och till och med när staten bjuder in. Vi människor behöver bara påminnas lite om hur samhället vi byggt hänger ihop, sen är vi ganska självgående i vår vilja att skapa relationer, tillit och sammanhang tillsammans. Så även den här eftermiddagen. Det finns engagemang, vilja och lust hos entreprenörer. Ganska ofta räcker det med att öppna rum där olika individer kan mötas och samtala om det lokala samhällets utveckling för att det ska hända bra saker.

Ungefär sådär fungerar både det lokala företagsklimatet och samhällsklimatet. Människor söker relationer och sammanhang. Människor som känner varandra får lättare att mötas och respektera varandras olikheter och likheter. Människor som lättare känner ett vi, utan att nödvändigtvis behöva stänga ute ett dom.

Lägger vi sedan till ett ännu viktigare klimat (det vill säga klimatet med stort K, det planetära klimatet) så blir min tanke för dagen ganska klar. Vi människor behöver ett fungerande klimat för att kunna utveckla goda samhällen. När vi gör det i kan vi skapa tillitsfulla och kreativa samhällsklimat som stärks av företagsklimat som leder till hållbar utveckling och mening för både de som står för tillgång och efterfrågan på den lokala marknaden. Kan vi göra det? Jag tror det. Om människor verkligen möts.

Drivs med WordPress