En annan agenda

Vi är som kollektiv, kultur och samhälle på väg att göra det oerhört svårt för kommande generationer att leva. Det står klart på så många sätt. Jag tror att vi behöver en annan agenda. Här är en tanke kring allvaret och våra vanliga möten. En måndag morgon. Vad skulle hända om vi tänkte så här:

1. När du kliver in i måndagsmötet måste du passera en dörr där du möts av en människa som ser dig djupt i ögonen och frågar: Är du redo?

2. Första punkten på dagordningen: Varför är vi här, i det här sammanhanget, i den här gruppen?

3. Andra punkten på dagordningen: Vad är det vi är kallade att göra?

4. Tredje punkten på dagordningen: Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

5. När mötet avslutas, måste du passera samma dörr. På vägen ut står en människa där, igen med frågan: Är du redo?

Jag vet inte, men jag tror att något kanske skulle bli något lite annorlunda.

Livet vill något med oss

De första ska bli sist och de sista ska bli först.

I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?

Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:

Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
Det avgörande är ATT det händer. 

Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.

Tio frågor till dig som inte vet allt

TIO FRÅGOR FÖR DIG SOM INTE VET ALLT.
Kanske också till dig som tror att du gör det.

1. Vad händer om jag tror att jag kan tänka mindre på mig själv?

Om jag tänker mer på andra, kanske till och med på någon jag inte tycker om, då kanske något kommer att kännas annorlunda i magen.

2. Vad händer om jag tror att jag kan unna mig något helt annat?

Många vill ha din uppmärksamhet och dina pengar. Vill att du ska unna dig något dyrt. Vill att du ska äta när du behöver tröst. Vill att du ska scrolla så länge och så ofta som möjligt. Kanske händer det något annat om du unnar dig något stilla, något vackert eller något naturligt? Musik, meditation, en promenad.

3. Vad händer om jag tror att jag är älskad?

Många av oss behöver kanske inte gå runt och känna oss fula, gamla och trötta. Eller att vi är för mycket. Eller att vi är för lite. Kanske behöver du inte prestera för att vara älskad. Kanske innebär inte älskad en passionerad relation, utan att du är en del av en stor helhet. Det som kallas livet.

4. Vad händer om jag tror att jag kan leva mer, men på mindre?

Det vi tror att vi äger, det äger inte sällan oss. Dyra bostäder, bilar, prylar och resor ska betalas. Du betalar ett högt pris för att få ihop dina pengar. Bara människan betalar för att leva på den här planeten. Vem har fått oss att tro att vi måste betala för att leva?

5. Vad händer om jag tror på hopp och fred?

Det är lätt att vara missmodig i vår tid. De mörka molnen hopar sig. Men det finns hopp. Det kommer en vår. Oavsett om vi väljer att tro på den eller inte. Alla krig slutar med fred. Vi kan lika gärna tro på det och våga hoppas. Och om vi tror det kanske vi gör något åt saken också.

6. Vad händer om jag tror att jag kan göra något för den som behöver hjälp?

Det är många runt om oss som behöver hjälp. Människor som lever på gatan. Människor som är ensamma. Människor som inte längre kan göra allt de en gång kunde. I min familj, i mitt kvarter, i mitt samhälle och i hela världen. Någon borde göra något för dem. Jag är också någon.

7. Vad händer om jag tror att jag kan lita på någon eller något?

Det är många som vill att du ska vara rädd, för det är lönsamt och skapar tillväxt. Men du kan välja att lita på det goda. Att det goda finns. Goda grannar och vänner är nog viktigare än larm och vapen. Det kanske är bättre att ge sitt förtroende åt den vi litar mest på, än åt den som vi misstror minst.

8. Vad händer om jag tror att jag kan älska andra?

Om vi inte dömer, så kanske vi heller inte blir dömda. Kärleken är större än passionen och erotiken. Kärleken är livet. Jag kan alltså älska andra i en djup respekt för just livet. För det goda som finns allt levande.

9. Vad händer om jag tror att jag kan tjäna andra än mig själv?

Mammor, pappor och barn gråter över förlorade människor. I hela världen. I krig, i gängvåld, i väntrum, i ensamhet. Istället för att vänta på någon annan, istället för att skylla på någon annan, kanske kan vi fråga oss – vad kan jag göra för någon annan?

10. Vad händer om jag tror att någon kan bära min börda?

Vi kommer att misslyckas. Om och om igen. Det är mänskligt. Men, varje dag får vi nya chanser. Vi kan be om förlåtelse och lära något. Om vi delar bördan med någon. Då kanske något kan bli annorlunda.

❤️

Vi lever i ett land där det har skapats en helt unik kultur. Där misstro, eller tro på inget alls, blivit ett konstigt fundament. En globalt sett extremistisk kultur, där själva livet förlorar mycket av sitt värde, eftersom det reduceras till mätbara kronor och kurvor i diagram. Också mitt liv. Livet blir en råvara, som får sitt värde när det förädlas och gör att någon annan tjänar pengar på den förädlingen. Där blir allt upp till mig och jag blir väldigt ensam.

Men, vad händer om du och jag gör något radikalt annorlunda? Det kan vi inte veta. Men, kanske är det värt att prova? Jag är djupt övertygad om att tron leder oss som söker till fler frågor än svar. Kanske ligger vetandet i själva frågan, snarare än i svaret? Vem vet?

Jag tror att det är vårt att prova.

Jag har formulerat de här frågorna utifrån en predikan som prästen Olle Liljefors höll nu vid nyår. Olle arbetar i Maria Magdalena församling i Stockholm och är inspirerande på många sätt. På nyårsafton var vi en samling människor som tillsammans ställde oss i ganska långt led i S:t Nicolai kyrka i Örebro för att gå fram till altaret och lägga av oss en gammal börda i form av en sten på altaret och tända ett ljus i förhoppning inför något nytt. Det var en djupt berörande och vacker stund, som delades i ett fint tillsammansskap.

Människor kan vara något att tro på. Fortfarande. Även i vår extremistkultur. Vi är ju en del av något större.

Själ och hjärta är på väg tillbaka

Tredje söndagen i advent.
Mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.
För det här är vår tid.

Visionära och profetiska röster har sagt oss detta i alla tider. Jag hörde en av de rösterna sjunga på Conventum för ett par veckor sedan. Då lät det så här:

Du kan vara min vän, min värsta fiende
Min syster eller bror
Jag är mycket närmare än du tror
Transformera, transformera
Det finns något bortom skuggan där du bor
En annan vind, en annan gata
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska som lockar.

Den här mörka hösten har det pratats om tro lite överallt. Om brist på tro och om sviktande tro. Men också om spirande tro. Stärkt tro. För någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Även för den människa som tror att hon inte tror, men som söker något att tro på, något att dela.

Att tro går ofta bortom våra förväntningar och bortom vårt förstånd.

När jag hörde Lars Winnerbäck sjunga på Conventum då kände jag i hela min kropp, att vi kan tro. Något gick igenom alla kroppar när vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden: Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.

Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra. Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Någon fortsätter att svara, även i vår tid. Men, hör vi, ser vi, känner vi? Tror vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt också för den som tror?

Ett samhälle kan falla när vårt kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro. Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan på just något att tro på. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten – men i världslig mening mäktig – kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i världen.
Stora och djupa hål.

Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra världen bättre än naturlagarna… de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre trygga i den den naturliga ordningen och allt mer upptagna av den fullständiga kakafoni av idéer, produkter, diagnoser, recept och måsten vi själva hittat på.

Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

Men, det är inte sant.
Vi har alternativ.
Det finns hopp.

Men, då måste vi välja att tro. Vi måste välja att vandra, om vi ska bana väg för något gott. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja att ta det andra steget. Och varenda steg som följer. Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss.

Men, då måste vi tro. På något annat än det vi själva hitta på. Kanske är det dags nu? När själ och hjärta är på väg tillbaka. När vi närmar oss mysteriet.

Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi

Nu kommer det att PISA-rasas i allmänheten igen. Det kommer att skyllas på olika saker. På sossar? Ja. På flyktingar? Ja. På godhetsknarkare? Troligen. På barnen? Absolut.

Men, om vi tar ett djupt andetag och tänker efter en stund. Formulerar en fråga. Vad säger PISA på ett djupare plan? Vem är som är barnens vägvisare? Vad gör isåfall dessa vägvisare? Och de där vägvisarna är inte bara professionella lärare och skolledare. De är ju alla vi som går färdigt i skolan. Vi som förr kallades vuxna. De där vuxna i rummet som många ropar efter, men få vill vara.

Om barn ska lära sig något alls, så är det nog avgörande att de finner det lärandet meningsfullt. Jag tror att fler som uttalar sig tvärsäkert om kunskap, skola och PISA skulle behöva reflektera över det. Barn lever inte i ett vakuum utan är – som alla andra – en del av den kultur och samtid vars värderingar, attityder och uttryck på många olika sätt bidrar till det som barnen finner just… meningsfullt.

Hur ser den kulturen ut? Hur ser den samtiden ut? Vad är populärt i vår tid, i vår lilla del av världen? Vilka styr, och hur styr de? Hur skapas upplevd mening i vår kultur? Kanske är det inte så konstigt att PISA visar det som PISA visar, om en reflekterar över de frågorna.

Allt är som det ska bli, även i detta avseende. Vill vi att det ska bli på andra sätt? Då får vi göra något annorlunda. Medvetenhet är bra då. Den som nu kommer att rasa, men som själv predikar egna ogrundade teorier om ditten och datten, är ett lysande exempel på det som PISA visar på djupet. Att vi faktiskt bygger vårt land på bildningsförakt just nu.

En av mina husprofeter, Lars Winnerbäck, har skrivit att isarna smälter till ett TikTok-beat.

När vi är upptagna med att gräva gropar, och fylla igen varandras gropar, då kommer vi att vara upptagna med att gräva gropar. Kanske är det dags att sluta gräva?

Det här är vår tid, vi har ingen annan. Det är inte barnen som blivit dumma i huvudet – det är vi. Men, vi skulle kunna göra något radikalt annorlunda med den insikten. Om vi vill.

Kanske är det dags att sluta gräva? Kanske är det dags att sluta skylla på barnen?

Människovärdet och näringslivet

Det pågår en väldigt olustig diskussion i det lilla kungarike jag lever i just nu. Det tar sin utgångspunkt i något som vår regering bestämt. Nämligen att den som har ett arbete som ger mindre än 27 360 kronor i månadslön inte ska få arbetstillstånd i Sverige (om denna människa inte har svenskt pass eller ett EU-pass). Det gör att branscher som lever på att lönedumpa går i debatt om lönenivåer. Fackförbund passar på och menar att nu är det dags att höja minimilönerna. Alla har liksom fått ytterligare ett argument för sin ståndpunkt när det gäller människans ekonomiska värde. Och där går nu samtalet runt.

Men, nästan ingen pratar om det förslaget egentligen handlar om. Alltså den etniska rensning som det största partiet i regeringsunderlaget driver. Eftersom förslaget syftar till att utomeuropeiska människor inte ska få komma hit som flyktingar, inte som arbetare och i någon framtid säkert inte heller som besökare/turister.

Genom att gå på de här turerna och genom att fortsätta att låta människovärdet definieras av kronor och ören, så fortsätter vår ökenvandring i rakt motsatt riktning från den hållbara utveckling som inte bara vårt land, utan hela vår värld, behöver just nu. Det är huvudlöst, det är okunnigt, det är anti-empatiskt och väldigt, väldigt dumt.

Ett omänskligt samhälle kommer inte att vara så bra för idéutveckling och entreprenörskap.

Vi kunde mötas i ögonhöjd och samtala om våra drömmar, det vi behöver och det vi längtar efter istället. Och ta oss i den riktningen. Tillsammans.

Meningslös utveckling

Vi har en regering som styrs av ett parti som inte är med i den. Som sänker skatter på saker som är skadliga för människor och ekosystem. I kommunerna bygger vi lager och handelsplatser och bostäder på åkermark. Det diskuteras om människans skapelse AI som att den är någon slags gudomlighet som människan inte skapat och som utvecklas på ett sätt som vi inte ska lägga oss i.

Alla de människor som fattar besluten har tillgång till aktuell och historisk forskning. Likaså tillgång till expertis som kan göra kvalificerade konsekvensanalyser av besluten. Ändå blir det så här.

Drivkraften verkar vara låst till någon slags konkurrenstanke. Om inte vi förstör våra egna förutsättningar så kommer någon annan att göra det. Det där är en inochutvänd och uppochnedvänd logik. Rationell? Ja, så länge som ekonomisk girighet får vara en dygd. Kanske är det inte så konstigt att 24 procent av de tillfrågade i en studie uppger att livet känns meningslöst. 12,5 procent av befolkningen i kungariket Sverige har recept på antidepressiv medicin. Fler än 657 000 svenskar fick opioider som smärtstillande läkemedel förra året.

Så, nu kan den som känner sig manad stillsamt fira att plastpåseskatten avskaffas av vår handlingskraftiga regering. Om det kommer att livet känns mer meningsfull för fler är i dagsläget oklart. Alldeles nyss hörde jag ett statsråd säga att det som skiljer människan från AI:n är att vi har moral och kan fatta beslut som gör skillnad på fel och rätt. Samma statsråd ansåg dock att det var omöjligt för demokratin att begränsa utvecklingen av AI. Det får nog tolkas som att detta uppgivna tillstånd då anses vara moraliskt rätt av statsrådet i fråga. Uppgivna ledare upphöjer misslyckande till dygd.

Jag är inte så säker på att det behöver vara så. Vi kan bättre. Vi kan ta riktigt ansvar. Det visar mängder av människor varje dag. I det tysta. I det som kallas vardagen. I nära och viktiga relationer. Nöd och lust, glädje och sorg.

I verkligheten sjunger fåglarna högre än ekonominyheterna just nu. Om vi går ut och lyssnar kanske vi hör något meningsfullt?

Viktiga samtal är riktiga samtal

Journalisten och sökaren Eric Schüldt gör tillsammans med Föreningen Valv podden Sökarna. En för vår tid ganska unik satsning. Eller nej, satsning är fel ord. Det handlar mer om en fin gärning där människor möts och diskuterar de djupa frågorna. Det handlar om längtan. Hittills är det en serie fina möten som inte låter sig recenseras utan bör upplevas. Här klingar något helt annat än det snabba, effektiva, rationella och tillväxtutvecklingsupplysningscyniska brus som omger oss dagligen.

Jag tycker att du ska lyssna. Det kan du göra här.

Föreningen Valv beskriver sig så här:

”Valv är en ideell förening som vill uppmuntra till andlig fördjupning, gemenskap och goda samtal. På så sätt vill vi bidra till ett samhälle som tar det oändliga i människan på allvar. I en tid av distraktioner och polarisering vill vi lyfta fram goda exempel på eftertänksamhet, fantasi och mod.”

Jag imponeras av den gärningen och viljan. Läser allt mer och lyssnar allt mer på stoff som kommer från det här hållet. Det lär mig saker, får mig att känna saker. Inte minst lite hopp. För det är jag tacksam. Kanske kan vi hitta tillbaka till någon slags god tanke om varför samhället finns?

Är vi redo för tiden efter valet?

11 september är det val i Sverige. Partierna vi kan rösta på är av rationella orsaker oerhört fokuserade på det datumet och driver valkampanj på ganska traditionella vis om än med större bokstäver, argare formuleringar och mindre respekt för varandra och det samhälle vars beslut de vill vara i ledningen för.

Samtidigt så fortsätter världen utanför partiet och Sverige att existera. I den världen slår värmen fortfarande rekord. I den världen pågår fortfarande krig. I den världen är det fortfarande brist på energi och mat. I den världen stiger räntor. I den världen – som vi är en del av – dras samhällen och sammanhang isär och om vi inte hittar sätt att komma samman så hotar djupare och våldsammare konflikter. Mellan länder, mellan grupper och mellan individer.

Därför funderar jag på hösten, vintern och de kommande åren. Tiden efter valet, som en ny riksdag, en ny regering och nya majoriteter och oppositioner i kommuner och regioner ska ta hand om.

Kommer räntan att stiga även här?
Kommer energipriserna att stiga även här?
Kommer matpriserna att stiga även här?

Svaret på de frågorna är med ganska stor sannolikhet JA. Du och jag och alla andra kommer att märka det. Inte bara i en avlägsen framtid utan redan i höst (ja, redan nu). Kan vi förbereda oss för det? JA, är nog svaret på den frågan också. Hur ska vi göra det? Där öppnar sig många, många svar.

Om jag lyssnar på den mest högröstade kören av politiskt aktiva just nu så verkar svaren vara KÄRNKRAFT (även om det tar lång tid att få den på plats), SÄNKTA SKATTER på det mesta och fler poliser, fler lärare och färre sossar. Det verkar också som att hånskratt och hat är en strategi. Jag förstår att det kan vara lockande som partist med fokus inställt på valresultat. Det är nog lätt att gå upp i det där politiska parallellsamhället där det egna partiets framgångar är synonyma med folkets och landets framgångar.

Men, jag tror att det är en ohållbar och rent farlig strategi att medvetet ljuga sig fram till makt. Om strategin innebär att vi ska ställa arga och frustrerade människor mot andra arga och frustrerade människor och skrämma väljare till valurnan… vad får vi då efter valet? Troligen arga, frustrerade och rädda människor som ska möta en lång tid av höjda räntor, höjda energipriser och höjda matpriser. Troligen även brist på varor i butiken.

Vad gör den som fått makten då?

Vi är på väg in i Nato. Ett beslut som gick väldigt fort. Ett beslut som nu verkar ligga hos främmande makt i slutändan. Mycket talar för att vi som medlemmar i Nato kommer att vara en del av en större väpnad konflikt inom kort. Ingen av alla de olika experter som får uttala sig i nyheterna verkar ju tro att Rysslands krig mot Ukraina kommer att stanna där. Och eftersom hela freds- och miljörörelsen avfärdats som Putinkramare, landsförrädare och hatobjekt så saknas alternativ.

Vore det inte lämpligt att försonas med konsekvenserna av de beslut vi fattar? Vore det inte lämpligt att förbereda landet och människorna som lever i det på den nya verklighet som dessa konsekevenser faktiskt lär leda oss till? Jag tycker nog det.

Klimatförändringar och krig påverkar oss. Men, vi har vant oss vid att leva med nollräntor och ständig utveckling. Snabbare bredband, större mobilskärm, bättre upplösning och kortare klipp. Vi lägger allt mindre tid på sömn, matlagning och närhet till andra människor. Jag tror att vi ganska snart kommer att vakna upp och förstå att de senaste 10-15 åren faktiskt var väldigt goda tider och att sådana sällan varar för evigt.

Klimatförändringarna försvinner inte när vi slutar prata om dem och tystar de som försöker. Kriget försvinner inte förrän vi söker positiv fred. Med den politik som vi formulerar idag så syns inte någon verklig kursändring. Vi är fast i detaljer och ignorerar de verkligt stora komplexa problem vi skapat. Konsekvenserna är inte direkt otydliga.

Det hade varit fint att så se några välformulerade tankar om hur vi kan förbereda oss för det som kommer. Även i valrörelsen. Eftersom jag tänker att människorna vi väljer är de som vi lägger de exekutiva besluten hos. Alltså de politiska ledare som ska lotsa oss i den nya verkligheten. För vi är tydligt på väg ut ur några mycket goda år. In i något helt annat.

Är de redo? Är vi redo?

Almedalsveckan och våldet

Ing-Marie Wieselgren dödades på Donners plats onsdag 6 juli. Mitt i Almedalsveckans vimmel. Mitt på dagen. Mitt på öppen gatan full av människor. En av de klaraste rösterna för rättvisa och hälsa för alla tystades för alltid. Viktigast av allt – en livskamrat, barn och barnbarn förlorade sin Ing-Marie.

Men vårt samhälle förlorade en av de bästa och viktigaste människorna vi haft i vårt gemensamma samhällsbygge. En människa som i hela sin gärning vittande om människans värde, att alla har rätt att må bra i vår gemenskap och att vi inte får ge upp om varandra. Jag har förstått det av människor som arbetat med frågor om psykisk hälsa med eller i närheten av henne. Jag har drabbats av hennes värme i alla de fina avsnitt av P1-programmet Tankar för dagen hon spelat in. Jag har också fått samtala med henne två gånger i samtal om hur människan mår i tider av klimatkris och urspårad modernitet. Sista gången blev i måndags. Här på plats i Visby. Det är så sorgligt att hon dödades. Nu känns det förvirrat och förtvivlat. Det hopp som väcktes i vårt samtal i måndags känns nu väldigt långt borta. Jag hoppas att det kommer en tid när vi kan följa hennes spår. Att vi följer hennes exempel.

Samtidigt i Almedalen. Min livskamrat Maria döljer kommentarer och blockar människor som hetsar och är otrevliga. Hon kandiderar för ett politiskt parti. Till Sveriges riksdag. Många män tar sig rätten att kliva in i hennes kommentarsfält och röja runt. Bete sig så där obehagligt. Vi var på ett seminarium där mäns våld mot kvinnor diskuterades av kunniga personer. I ett rum på universitetet var vi ett tjugotal personer i rummet. Fyra av oss var män. Två lämnade efter femton minuter.

Ett par timmar efter att Ing-Marie överfölls på Donners plats, när vi som var på plats fortfarande inte visste att det var hon och att hon dödats var jag med i ett annat samtal. Om våld och icke-våld. Om hur vi kan bryta våldsspriralen i tider av krig. Ett ganska jobbigt samtal. Som idag känns ännu jobbigare. Våldet. Det direkta våldet och hotet om det. Det känns som att det genomsyrar en allt större del av vårt gemensamma samhälle. Hårdare tag är svaret på allt. Jag tror att vi håller på att skapa en kultur som är direkt farlig. Jag tror också att vi alla är involverade. Ytterst kanske det handlar mest om vår syn på varandra och den existens vi var och en är en pytteliten del av.

Överfallet på Ing-Marie drabbade henne och hennes nära och kära. Men även Sverige. Jag tror att det är upp till oss att välja vad vi gör nu. Om vi inte har en god idé om vad vårt samhälle ska vara, så blir nog vårt samhälle inte så gott. Om vi inte tror på att vi kan, då kommer vi heller inte kunna. Den här människan har lämnat spår efter sig. Ing-Marie Wieselgren har trampat upp stigar vi kan följa.

Vill vi?