HUMANS BEING: En fördjupning

  1. Av ännu okänd anledning uppstår plötsligt ALLT ur INGET. Vi kan kalla detta startpunkten, eller The Big Bang. Det finns olika traditioner och idéer om detta, men i vår del av världen och i vår tid så har The Big Bang fått vara alltings utgångspunkt, så även just nu.
  2. Under eoner av tid så graviterar det som kan gravitera runt något annat som graviterar runt något annat som graviterar runt något annat. Som mycket små, men även mycket stora, delar i det som tros vara en ständigt expanderande kosmisk tillvaro.
  3. Till sist har allt som kan gravitera expanderat så långt ifrån allt annat att det inte kan gravitera längre. Det blir tyst, mörkt, stilla. Entropi.

Någonstans i det andra steget uppstår liv i en form som kan tänka och känna. Medvetande. Och i en knappt mätbar tidsperiod av det livet finns vi. Är vi tacksamma för det? Vad tänker vi? Vad känner vi? Hur lever vi?

Diskutera detta. Ofta. Möt människor med olika perspektiv. Ofta. Gå ut och upptäck något annorlunda, något olika. Det är i relationen mellan dig och allt/alla som livet finns. I mellanrummen.

HUMANS BEING är en serie samtal, som spelades in under pandemin. I samtalen möter den judiske rabbinen Joseph Dweck andra människor i fascinerande utbyten av idéer. På olika sätt. Alltid sökande och respektfullt. Jag har under en kort period lyssnat på dessa samtal och är något överväldigad. För i en tid som präglas av så mycket uppgivenhet, missnöjdhet, girighet, rädsla, ilska…. lönsamt drivet av företag och människor som tjänar något på detta…. är de här samtalen som en påminnelse från livet självt.

En fördjupning. En blick inåt, uppåt och utåt. In i det okända. In i det kända. Och allt mittemellan. Lyssna på dem. För någonstans i det andra kosmiska steget uppstod liv i en form som kan tänka och känna. Medvetande. Och i en knappt mätbar tidsperiod av det livet finns vi. Är vi tacksamma för det? Vad tänker vi? Vad känner vi? Hur lever vi?

Existentiell filmfestival

Jag deltog i Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna för en tid sedan. Såg fina filmer och deltog i samtal utifrån det vi sett. Festivalen har pågått i tjugo år och samlar människor från olika håll. Här möts vi i eviga frågor om existensen och det slår mig hur bra film är för berättande som omedelbart omsätts i riktiga samtal.

Tillsammans med bland andra Camilla Lif, Joel Halldorf, Marit Kapla, Patrick Konde och Jenny Jägerfeld fick jag vara med och leda samtal tillsammans med publiken. En unikt bra känsla i rummet och mersmak. Det finns andra vägar, som leder till andra rum. Där människor fortfarande vill mötas och diskutera, utan att vinna.

Tillsammansskapet ser ut på olika sätt. Det här är ett jag kommer att återkomma till.

EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

Almedalsveckan och våldet

Ing-Marie Wieselgren dödades på Donners plats onsdag 6 juli. Mitt i Almedalsveckans vimmel. Mitt på dagen. Mitt på öppen gatan full av människor. En av de klaraste rösterna för rättvisa och hälsa för alla tystades för alltid. Viktigast av allt – en livskamrat, barn och barnbarn förlorade sin Ing-Marie.

Men vårt samhälle förlorade en av de bästa och viktigaste människorna vi haft i vårt gemensamma samhällsbygge. En människa som i hela sin gärning vittande om människans värde, att alla har rätt att må bra i vår gemenskap och att vi inte får ge upp om varandra. Jag har förstått det av människor som arbetat med frågor om psykisk hälsa med eller i närheten av henne. Jag har drabbats av hennes värme i alla de fina avsnitt av P1-programmet Tankar för dagen hon spelat in. Jag har också fått samtala med henne två gånger i samtal om hur människan mår i tider av klimatkris och urspårad modernitet. Sista gången blev i måndags. Här på plats i Visby. Det är så sorgligt att hon dödades. Nu känns det förvirrat och förtvivlat. Det hopp som väcktes i vårt samtal i måndags känns nu väldigt långt borta. Jag hoppas att det kommer en tid när vi kan följa hennes spår. Att vi följer hennes exempel.

Samtidigt i Almedalen. Min livskamrat Maria döljer kommentarer och blockar människor som hetsar och är otrevliga. Hon kandiderar för ett politiskt parti. Till Sveriges riksdag. Många män tar sig rätten att kliva in i hennes kommentarsfält och röja runt. Bete sig så där obehagligt. Vi var på ett seminarium där mäns våld mot kvinnor diskuterades av kunniga personer. I ett rum på universitetet var vi ett tjugotal personer i rummet. Fyra av oss var män. Två lämnade efter femton minuter.

Ett par timmar efter att Ing-Marie överfölls på Donners plats, när vi som var på plats fortfarande inte visste att det var hon och att hon dödats var jag med i ett annat samtal. Om våld och icke-våld. Om hur vi kan bryta våldsspriralen i tider av krig. Ett ganska jobbigt samtal. Som idag känns ännu jobbigare. Våldet. Det direkta våldet och hotet om det. Det känns som att det genomsyrar en allt större del av vårt gemensamma samhälle. Hårdare tag är svaret på allt. Jag tror att vi håller på att skapa en kultur som är direkt farlig. Jag tror också att vi alla är involverade. Ytterst kanske det handlar mest om vår syn på varandra och den existens vi var och en är en pytteliten del av.

Överfallet på Ing-Marie drabbade henne och hennes nära och kära. Men även Sverige. Jag tror att det är upp till oss att välja vad vi gör nu. Om vi inte har en god idé om vad vårt samhälle ska vara, så blir nog vårt samhälle inte så gott. Om vi inte tror på att vi kan, då kommer vi heller inte kunna. Den här människan har lämnat spår efter sig. Ing-Marie Wieselgren har trampat upp stigar vi kan följa.

Vill vi?

Tillbaka till Almedalen – för de viktigaste samtalen

Jag trodde att Almedalsveckan var ett avslutat kapitel för mig. Men när jag blev inbjuden av Studieförbundet Bilda att leda två angelägna samtal i en av den där maxade veckans allra mest klarsynta och kloka sammanhang – Newman/Bildascenen i katolska kyrkans trädgård – då kunde jag inte tacka nej.

Framtidshot, motstånd och hopp – vad är det vi kämpar för och vill försvara? Måndag 4 juli, klockan 10.00-10.45.

Här kommer vi att fråga oss vad som egentligen är värt att försvara och bevara när vi pratar om att rädda planeten, men egentligen menar mänskligheten och kanske allra mest vår egen civilisation. Ett spännande samtal där vi rör oss i mobiliseringen av det hopp, motstånd och förändringsvilja som finns i tider av krig, klimatkris, pandemi, totalitära rörelsers framryckning och andra framtidshot som hopar sig.

  • Patrik Hagman, docent i politisk teologi, Åbo Akademi
  • Pella Thiel, ekolog, föreläsare, aktivist, Omställningsnätverket
  • Ing-Marie Wieselgren, projektchef, avdelningen för vård och omsorg, Sveriges Kommuner och Regioner

Länk till Almedalsprogrammet här.

Hur kan vi bryta våldets spiral – verktyg för fred i tider av krig. Onsdag 6 juli klockan 16.30-17.15.

I det här samtalet kommer vi att samtala om civilt motstånd som för oss närmare freden. För även om väpnat självförsvar måste ses som en rättighet så måste vi också våga se dess risker. Våld föder våld och endast ickevåld kan ta oss till fred och avspänning. Vilka verktyg och möjligheter finns? Vad är Sveriges möjliga roll som fredsaktör?

Lotta Sjöström Becker som är generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen och Isak Svensson som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet kommer att delta i samtalet, tillsammans med Charlotta Sparre, direktör, Svenska dialoginstitutet för Mellanöstern och Nordafrika.

Länk till Almedalsprogrammet här.

De här samtalen på den här arenan, kommer troligen bli det mest angelägna jag gjort under den här veckan. Det här blir mitt femtonde år som Almedalsveckodeltagare. Det har faktiskt aldrig känts viktigare, trots att jag trodde jag var klar i det här sammanhanget. Vi lever i tider som kräver de här samtalen. Andra vägar ligger öppna för oss, men vi behöver kanske hjälp att hitta dem.

Fler samtal

Jag tror att samtalet är en av våra viktigaste grejer. För relationer, kunskap, kommunikation, förståelse, respekt, tillit och insikt. Under det senaste åren har det blivit färre samtal, då pandemin stängde in oss. Samtalen via Zoom eller Teams blev inte alltid riktiga samtal. Idag kom ett paket till mig. Hårdvara för inspelning av samtal. Jag bär på flera olika idéer för olika samtalsserier med olika teman. Den röda tråden är olika. Att mötas med olika perspektiv, bakgrunder och idéer i samtal.

Samtidigt planerar jag med en uppdragsgivare nu för existentiella samtal i Almedalen kommande sommar. Det ser jag fram emot. I en av det stora mötets djupare och mer mänskliga mötesplatser har jag blivit inbjuden att leda samtal på stora teman med spännande personer.

Ungefär det vill jag göra i egen regi också. Ibland som ljud, ibland som film. Vi har mycket att samtala om.

Samtal om något som skakat om

Ikväll fick jag leda ett samtal mellan författarna Maria Küchen och Jonas Gren. Vi tre fick inleda Bokmässan i BK med ett samtal om jord, gudar, skidvalla, existens, framtid, klimatkris, hopp. förtvivlan och lite mer.

De här båda författarnas senaste böcker – Jord och gudar (Maria Küchen) och Tävlingsdräkten (Jonas Gren) – har skakat om mig när jag läst dem och förberett det här samtalet. På ett bra sätt har de skakat om mig. Det finns fortfarande människor som låter tankar och känslor få ta plats. Som låter tiden gå när de reflekterar och responderar över sina inres möten med det omgivande samhället.

Det här samtalet blev fint. Vi möttes i tankar om existensen, individualismen, klimatet, jorden, prestationen och omställning. Och mer. Inför en publik i Betlehemskyrkan och i livesändning så vävdes nya tanketrådar och det är avgörande om vi ska lyckas ställa om till en mer hållbar utveckling tillsammans.

Tidigare samma dag lyssnade jag på intressanta samtal med Yuval Harari, Gianis Varoufakis, Marilynne Robinson, Petra Carlsson, Kerstin Dillmar och Mikael Kurkiala. Samtal som berörde liknande teman och tankar om ett samhälle där vi som lever nu på något sätt är fångade i de dödas drömmar. Där kapitalismen som vi känner den kanske redan dött och utvecklas till något annat, som teknologi-feodalism. Där Antropocen inte bara är människans tidsålder längre, utan den ensamma människans tidsålder.

Om det här verkar för djupt och tungsint så rekommenderar jag läsning av några av de här människornas böcker. Gärna i kombination med eftertanke och reflektion. Tid för respons istället för omedelbar reaktion. Det är inte så komplicerat, det handlar om livet. Mitt, ditt och kanske framför allt det vi har tillsammans. Ganska viktiga utgångspunkter om vi menar allvar med de globala hållbarhetsmålen. Eller bara fortfarande har en tanke om att livet är värt att samtala om, eftersom det är det viktigaste vi har. Företagare, studenter och beslutsfattare. De som kallas arbetstagare och de som kallas arbetsgivare. Var och en av oss, utan åtskillnad.

Om vi inte har en väldigt bra tanke om vad vårt samhälle ska vara, då kommer vi heller inte att skapa ett väldigt bra samhälle. Så sa Erika Hedenström en gång för många år sedan. Kanske fortfarande det viktigaste jag hört för oss som lägger merparten av vår tid på samhällsutveckling eller entreprenörskap.

Det här samtalet påminde mig om det. Tack.

Live at Heart 2021: Jag samtalar med entreprenörer om hållbara företag

Jag får möjligheten att leda samtal med kloka människor även på årets upplaga av det kreativa mötet Live at Heart i Örebro. Ser fram emot detta. Samtalet spelas in och kommer att sändas digitalt i efterhand, men det finns möjligheter för arrangören att ta en publik som kan vara med när samtalet spelas in.

Möt de hållbara idéerna och människorna som skapar och banar väg för dem

Fredag 3 september, klockan 14-15, Kulturkvarteret Örebro, lokal Volymen

Vilka värden skapar verkligt hållbara företag – och varför behöver vi dem? Varför tar det så lång tid att ställa om näringslivet?

Kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander möter människor som skapar framtidens lösningar och människor som försöker att bana väg för dem genom att ställa om ett samhälle som planerats för andra saker än hållbarhet.

Medverkande:

Markus Lutteman, We Don’t Have Time
Malin Lernhammar, FutureForm
David Lundgren Fetah, Refurbly
Maria Comstedt, näringslivskoordinator Lekebergs kommun

I denna workshop möter du entreprenörerna David Lundgren Fetah (Reburbly) och Malin Lernhammar (FutureForm) i ett samtal om idéer, värde och drivkrafter. Om vikten av verkligt hållbara idéer och omställning. Tillsammans med näringslivskoordinatorn Maria Comstedt (Lekebergs kommun) diskuterar vi hållbara idéer och affärsutveckling. Vi pratar om behovet av omställning och varför människor med idéer är avgörande för att vi ska nå de globala hållbarhetsmålen. Samtalet tar sin utgångspunkt i dialog med författaren/entreprenören Markus Lutteman (We Don’t Have Time) och leds av kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander.

Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?