EMPATI eller APATI – vad skadar oss?

”Excellencies,

One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  

[…]

The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  

[…]

This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  

[…]

It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  

[…]

If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.

[…]

Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.

[…]

Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.

[…]

I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 

[…]

Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 

[…]

The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.

Kunskap och kreativitet

Terminsstart. Jag föreläser och handleder studenter som läser sista terminen på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Studenter som ska gå ut och erbjuda kreativitet och konstnärlighet i musikaliska entreprenörskap. Det blir fint. Vi pratar omställning, idéutveckling, Business Model Canvas, efterfrågan, samhällsnytta, affärsnytta, planetnytta och inte minst drivkraft och känslan av både sammanhang och mening.

Saker förändras. Världen förändras. Här kommer nya entreprenörer.

Det är också terminsstart för mig. Jag kommer ägna större delen av tiden kommande år på mina teologistudier. På lång sikt skiftar mitt fokus rejält. Eller kanske inte. Det kommer att visa sig.

Lägg mer tid före utskick

Med jämna mellanrum får jag mail eller meddelanden på LinkedIn. Ambitiösa säljförsök. Men från människor som gör ungefär samma sak som jag själv redan gör. Hur är det möjligt?

Vi har fått goda möjligheter att kostnadseffektivt nå potentiella kunder. Men om vi inte lägger lite tid på research riskerar vi att framstå som lätt inkompetenta, tänker jag. Det är inte jättedyrt eller tidsödande att googla mina mottagare. Om jag inte gör det riskerar jag istället att bli som spammarna, de där som bara ägnar sig åt massutskick för mer eller mindre bedrägliga erbjudanden.

Lite inte blint på algoritmen. Var inte dumsnål. Visa respekt för dina mottagare. Lägg lite tid på att läsa på om dem. Det kan möjligen leda till en mindre imponerande lista med kontakter, men kanske en betydligt högre träffsäkerhet. Kvalitet slår kvantitet alla dagar i veckan. Och du växer som människa när du slutar störa människor i onödan. Tillsammans kanske vi kan bidra till lite mindre brus, så att vi slipper värja oss hela tiden?

Kommunikation handlar aldrig om att skrika högst. Grundläggande är att lyssna mest.

Människan i mellanrummet

Ledde samtal om det vi kallar social hållbarhet idag. På Karolinska institutet i Flemingsberg där aktörer inom plattformen Arena Huddinge samlades. Investerare, affärsutvecklare, politiska beslutsfattare, tjänstepersoner och lokalsamhällets företagare och föreningsmänniskor. Ett spännande samtal där vi pratade om människor. Människor som behöver kultur, tillit och medskapande, men också infrastruktur, bostäder och livsmedel. Viktiga samtal där människor med olika perspektiv – och kanske även värderingar – möttes.

Dagens keynote hölls av Lina Zackrisson, Ensamhetsrevolutionens grundare. Ett fint, matigt och lättförståeligt keynote som liksom strök under allt det där som vi nästan kan vara rädda för att tala med varandra om, eftersom det kan framstå som mjukflummigt – typ, det goda livet. Att människor behöver människor. Det var fint att få lyssna på Lina och jag hoppas att våra vägar korsas igen.

Dessutom panelsamtal med aktörer från olika håll av samhällsbyggandet. Konkreta tankar kring hur vi gör plats för människor och idéer och hur vi behöver ha tålamod när vi gör saker i plats- och affärsutveckling. För mig blev det återigen tydligt att vi inte kommer undan. Samhället inte är något vi drabbas av. Samhället är inte någonannan. Det är vi, det vi är och det vi gör. Tillsammans. Vi får inte glömma de mänskliga perspektiven när vi utvecklar våra platser. Kanske är det det allra viktigaste för att göra något socialt hållbart i mötet mellan affärsnytta och samhällsnytta. Människan i mellanrummet. 

Ett strategiskt näringslivsprogram

Lekebergs kommun (väster om Örebro) har fattat beslut om ett strategiskt näringslivsprogram. Jag upphandlades för att bidra i framtagandet och beredning av programmet. Vi har jobbat ungefär ett år med den sista fasen. Innan jag kom in hade det gjorts en gedigen fas av dialog och analys. Mitt arbete bestod av att föra samman de olika kunskaper som fanns med de övergripande mål kommunen styr mot. Som så ofta i sådana här processer så finns egentligen all kunskap som behövs, och med hjälp av externa ögon kan kopplingar till mål och konsekvenser av olika strategiska vägval analyseras och beredas – allt för att ge beslutsfattarna så goda förutsättningar som möjligt att fatta hållbara beslut.

Idag firades programmet med tårta. En bra tårta.

Jag är imponerad av den tydliga inriktning som både tjänstepersoner och förtroendevalda som jag mött i processen hållit sig till. Det här är första gången som förhållandevis unga Lekebergs kommun har antagit ett strategiskt näringslivsprogram. Det var intressant att jobba med det samtidigt som kommunens första strategiska hållbarhetsprogram utarbetades. På lång sikt tänker jag att det är klokt att överväga om de här bägge programmen kanske hör ihop i ett och samma.

Programmet finns att läsa på Lekebergs kommuns hemsida. Jag är tacksam och har lärt mig mycket i det här uppdraget. Det finns mycket kraft i Lekeberg, troligen även i många andra av landets mindre kommuner. När de gröna näringarna, som jord- och skogsbruk, står i centrum av en kommuns möjligheter, då är det viktigt att stå med bägge fötter på jorden. Då blir kanske sådana här program lite bättre rotade. Jag tycker nog att det blev så i det här arbetet.

Resultat utan firande

Ett fullmäktige har fattat ett beslut om ett strategiskt näringslivsprogram i en svensk kommun. Jag har varit med som konsult i framtagandet av programmet. Ett av de mest hållbarhetsgrundade näringslivsprogram jag fått chansen att arbeta med. En lärorik och utvecklande process med många utmaningar. Det hade varit fint att fira lite, men läget i omvärlden just nu gör att det inte känns rimligt. Små, små steg framåt tar vi tillsammans på olika sätt. Just nu är det lite oklart vart vi är på väg.

Live at Heart 2021: Jag samtalar med entreprenörer om hållbara företag

Jag får möjligheten att leda samtal med kloka människor även på årets upplaga av det kreativa mötet Live at Heart i Örebro. Ser fram emot detta. Samtalet spelas in och kommer att sändas digitalt i efterhand, men det finns möjligheter för arrangören att ta en publik som kan vara med när samtalet spelas in.

Möt de hållbara idéerna och människorna som skapar och banar väg för dem

Fredag 3 september, klockan 14-15, Kulturkvarteret Örebro, lokal Volymen

Vilka värden skapar verkligt hållbara företag – och varför behöver vi dem? Varför tar det så lång tid att ställa om näringslivet?

Kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander möter människor som skapar framtidens lösningar och människor som försöker att bana väg för dem genom att ställa om ett samhälle som planerats för andra saker än hållbarhet.

Medverkande:

Markus Lutteman, We Don’t Have Time
Malin Lernhammar, FutureForm
David Lundgren Fetah, Refurbly
Maria Comstedt, näringslivskoordinator Lekebergs kommun

I denna workshop möter du entreprenörerna David Lundgren Fetah (Reburbly) och Malin Lernhammar (FutureForm) i ett samtal om idéer, värde och drivkrafter. Om vikten av verkligt hållbara idéer och omställning. Tillsammans med näringslivskoordinatorn Maria Comstedt (Lekebergs kommun) diskuterar vi hållbara idéer och affärsutveckling. Vi pratar om behovet av omställning och varför människor med idéer är avgörande för att vi ska nå de globala hållbarhetsmålen. Samtalet tar sin utgångspunkt i dialog med författaren/entreprenören Markus Lutteman (We Don’t Have Time) och leds av kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander.

Värdeskapandet i destinationsutvecklingen utgår ifrån invånarna

Får anledning att stanna upp och reflektera lite kring en tydlig förflyttning jag noterar i ett antal uppdrag jag genomfört de senaste tio åren. Det handlar om kommuners styrning av besöksnäringsfrågor, eller det som vi i många fall kallar destinationsutveckling.

Historiskt så har detta handlat väldigt mycket om värdskap. Alltså att vi har något vi vill dela med oss av på en plats och därför lockar människor till platsen. Detta skapar möjligheter för företag och föreningar att utveckla idéer som skapar intäkter. Ofta med fokus på värdskapet och besökaren.Nu upplever jag att den här frågan blir allt mer strategisk för många kommuner. Vi pratar allt oftare om vilket värde det har för människorna som befolkar en plats (invånare, företag och föreningar) att det kommer många besökare. Det här har kanske blivit än mer aktuellt under pandemin och den ökade efterfrågan på upplevelser som ligger nära hemmet.

Jag vill mena att den vanligaste reseanledningen för de allra flesta människor är…. andra människor. Vi hälsar på människor vi tycker om på olika sätt. Oavsett om det är rena privatresor eller affärsresor eller utbildningar. Det är relationerna mellan människor som är reseanledningen. Inte badupplevelser, kulturkvarter eller gallerior. De finns lite överallt och är ganska lika. Men det betyder inte att de är oviktiga. Nej, de ingår idag snarare i den kravspecifikation en tillräckligt stor kommun får med sig när befolkningen växer. När befolkningen gör det, växer alltså, växer också människors krav och efterfrågan på service och tjänster. Främst i välfärden och kulturen, men också i upplevelser och kommersiell service.

Människor som trivs kommer att locka andra människor och få dem att trivas. Svårare än så behöver det inte vara. Då blir det lättare att förstå varför många kommuner idag går från TURISTFRÄMJANDE till TILLVÄXTFRÄMJANDE i sitt värdeskapande. Och kanske var det så från början, att det ändå skapade värden när det kom besökare till våra platser. Ekonomiska, sociala och kulturella världen. Mångfald är roligare än enfald på alla sätt. Det kommer att attrahera nya människor.

Kanske är det inte svårare att vara strategisk och värdeskapande i sin destinationsutveckling? Det kommunala kärnuppdraget omfattar ju precis detta. Se till att människor har det bra. Det är det mest attraktiva av allt.

Företag ställer om hela tiden så var personlig

Kan personliga, existentiella och ekologiska insikter finnas med i affärsutveckling och diskussioner om regional utveckling? De måste nog det. Eftersom vi inte kan välja bort dem.

Allt som växer måste sluta växa någon gång. Annars kommer det till slut att fylla hela universum. Allt som ökar farten måste bromsa in nån gång. Annars kommer det att lämna atmosfären och försvinna i rymden. Evig tillväxt är omöjlig. och har alltid varit det. Om vi ska kunna lämna den naiva vanföreställningen som ekonomin givit oss om evig tillväxt är det dags att bli personlig.

En text av Tällberg Foundations grundare Bo Ekman har skakat om mig. Trots att vi är fler än någonsin som försöker påverka ALLT och ALLA i en mer hållbar utveckling så går mänskligheten fortfarande mot sin undergång. Och vi tar med oss oräkneliga andra arter längs vägen.

Vi kan inte fortsätta prata om hållbar tillväxt. Eller tro att vi ska lösa klimatkrisen med samma ideologier, teknologier och ekonomiska tänkande som skapat krisen. Det är inget annat än galenskap.

Naturen är ganska tydlig ändå. Saker som föds och växer kommer att plana ut i sin tillväxt och till sist att dö. För att bli näring in i en ny sådan process. Det där pågår. Utan att människan kan påverka det. Kretsloppet. Det gäller oss som människor, precis som för allt och alla andra levande varelser och organismer.

När vi försonas med den insikten kan det uppstå något personligt. Kanske till och med ett ansvarstagande. Då blir det kanske lättare för oss att börja skapa något nytt tillsammans. I relationer med andra människor. Utan den personliga övertygelsen kommer vi inte att kunna förverkliga det som mänskligheten kommit överens om i globala och internationella överenskommelser som Agenda 2030.

Sett över längre tidshorisonter kommer alla människor i alla företag och organisationer att bytas ut. Sett över samma tidshorisonter kommer också alla företag och organisationer att bytas ut. Varje år skapas nya företag, samtidigt som andra avvecklas. Det pågår alltså en ständig omställning. Helt naturligt och helt skapad av oss människor. Men, allt hänger ihop och allt påverkar helheten på olika sätt. Just nu försöker massor av beslutsfattare, förändringsledare och hållbarhetsexperter på att försöka skapa modeller, principer och strategier för omställning. Men, tänk om det bara är så att vi behöver acceptera den naturliga omställning som pågår i varje sekund? Försonas med den. Acceptera den. Vara en del av den.

Till och med våra egna kroppar fungerar enligt samma princip. Cellerna förnyas och din kropp kommer aldrig att vara samma kropp som du föddes med. Inget växer för evigt. Inget har någonsin vuxit för evigt. Allt kommer till liv, utvecklas och avvecklas.

Så vem vill du vara i den här föränderliga världen? Hur vill du vara med i det här kretsloppet?

Om vi ska undvika att förverkliga alla de skräckscenarier för allt levandes lidande som klimatkrisen och nationalismen för med sig börjar det bli dags att ställa sig den frågan. Vi kan lära oss något av de som gått före oss. Som utvecklade mänskliga relationer i flockar, stammar, församlingar, folkrörelser, företag och andra sammanhang.

Vi vet det mesta om den mätbara verkligheten.
Vi har redan kommit överens om målen.
Vi har de flesta lösningar redan.

Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Vi delar ansvaret för helheten. Du, jag och vi. Tillsammans. Den enda som aldrig kan ta ansvaret är #nånannan. Så din idé, din kunskap och din övertygelse är viktig.

Vad vill du göra?

Du behöver nya mål och vi behöver dig och dina idéer

Utan att veta exakt vad du har satt upp för mål för ditt arbete, ditt företag eller din organisation vill jag störa en stund och försöka få dig att lyssna på en person, eller läsa vad den personen skrivit. Eftersom det finns nya mål i det jag vill visa dig. Mål som du nog behöver formulera och förhålla dig till.

”Science is succeeding – but solidarity is failing.”

I ett tal inför generalförsamlingen sade FNs generalsekretare Antonio Guterres dessa ord igår. I ett av de viktigaste tal jag sett – och läst – i hela mitt liv. Varenda ord är en uppmaning till handling. Verklig handling. Jag tror det finns något för oss alla som vill göra världen lite bättre. För flera än oss själva och de som står oss allra närmast.

”Vaccines are the first great moral test before us.”

Det har snart gått trettio år sedan jag läste kulturgeografi och u-landskunskap. Fortfarande står vi kvar i samma uppdelning av världen. Alla ord om rättvisa ekar tomt när vi rika lägger beslag på allt vaccin. Vill jag vara en del av lösningen? Eller fortsätta att vara problemet? Det där kan vara en viktig fråga att ställa sig. För den som tar till sig nödläget vi är i. Jag tycker att Antonio Guterres sammanfattar det bra i sin inledning.

”2020 was a global annus horribilis – a year of death, disaster and despair. The COVID-19 pandemic unleashed havoc in every country and every economy. We lost 2 million lives, including many dear members of our UN family. The human toll continues to multiply. The economic costs continue to mount. 500 million jobs gone. Extreme poverty back up to levels not seen in a generation. Inequalities widening. Hunger rising again. And global fragilities continue to be exposed. We have declared war on nature, and nature is striking back.”

Vi har mycket att göra. Generalsekreterarens tal är en ganska skoningslös och glasklar analys. Nu kan vi välja att avfärda honom som stolle, alarmistisk aktivist eller något annat. Men glöm inte, den här människan är generalsekreterare för FN. Ingenjör (elektroteknik), katolik och diplomat. Politiskt erfaren från alla nivåer i samhällsbygget. Med tillgång till alla fakta och underlag han behöver.

Knappast ett dumhuvud.

Tvärtom, en människa med ett globalt uppdrag. Han ska vara diplomat för ALLA. Då blir det så här. Det finns liksom inte något att vänta på. Rakt, klart och ärligt säger han något viktigt till oss.

Jag rekommenderar dig gärna att läsa talet. Varenda ord spelar roll. När du gjort det, läs på om de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Där är väldigt mycket redan formulerat.

Påverkar det dig? Hur? Jag hoppas att du lyssnar, läser och tar in. Vi andra behöver dig. Vi behöver dina idéer och din omställning. Uppdatera din plan. Vi hjälper dig gärna.

”Vaccines are the first great moral test before us.

These must be seen as global public goods – people’s vaccines – available and affordable to all.

The COVAX facility urgently needs more resources to procure and deliver vaccines for low- and middle-income countries, and to continue vital research and development.

I thank the countries and organizations that are supporting COVAX, and the leadership of the World Health Organization.
I welcome new engagement by major developed countries.

But the world is falling short.

Vaccines are reaching a handful of countries quickly, while the poorest countries have almost none.

Science is succeeding – but solidarity is failing.

Governments have a responsibility to protect their populations, but COVID-19 cannot be beaten one country at a time.

If the virus is allowed to spread like wildfire in the Global South, it will inevitably mutate, it is mutating becoming more transmissible, more deadly and, eventually, more resistant to vaccines, ready to come back to hound the Global North.

Moreover, recent studies have found that vaccine hoarding could cost the global economy up to $9.2 trillion – with almost half of that impact in the wealthiest countries themselves.

That figure is over 340 times more than the $27 billion funding gap for the ACT-Accelerator.

There is only one victor in a world of vaccine haves and vaccine have-nots: the virus itself.”

Att FNs generalsekreterare måste säga detta år 2021 är inte okej. Det är dags att vi blir bättre. Varenda en av oss. Företagare, mammor, mellanchefer, studenter, fotografer, pappor, aktieägare, pensionärer, föreningsengagerade, kockar, barn, gamla…. ja varenda en.

Det viktiga är kanske inte att just du tar just ditt vaccin. Det ska vi alla göra. Det viktiga är nog att vi har tålamod och inte tar någon annans. Eftersom det inte är egot, girigheten och apatin som tar oss in i en bättre framtid. Det är tillsammansskapet, respekten, tilliten och nyfikenheten.

Där klarar vi oss inte utan dig.

/Fredrik Bronner