Kulturvetare Fredrik Welander

Kategori: Teologi

  • Omvända gyllene regler och bud

    Det var en gång två ekonomer. De hade fått ett svårt uppdrag. De skulle förklara för människor som inte var ekonomner varför börskurserna rusade och slog rekord samtidigt som krig rasade och eskalerade i världen. Samtidigt som många människor var oroliga och rädda. För vid den här tiden lurades till exempel svältande människor till platser där de trodde att det skulle delas ut nödhjälp, men där flera av dem sköts ihjäl istället. Vid den här tiden valde också vuxna män med precisionsvapen (som missiler, drönare och bomber) att döda helt vanliga människor som du och jag. Och helt vanliga, oskyldiga barn. På många olika ställen i vår värld.

    Den ena ekonomen tyckte att det var oroväckande. Att något något gått fel och att det inte gick att förstå hur så mycket död, lidande och oro kunde bidra till rusande börskurser. Den andra ekonomen menade att det var ett gott tecken. Att börsen var det mest rationella människorna kunde vända sig till om de ville veta om framtiden skulle bli bra eller inte. Så om nu börsens siffror rusade i takt med antalet dödade, med antalet fällda bomber och skickade missiler… då var det något riktigt bra.

    Vilken av dessa ekonomer skulle jag följa? Vem av dem skulle jag vilja visa mig vägen till framtiden? Det funderade jag på när jag hörde dem resonera på morgonekot igår, när jag förberedde frukost till min dotter som är hemma över sommaren. För den här historien utspelade sig inte i sagornas värld, utan här och nu.

    Det tvärsäkra vetandet kan vara farligt för oss. Vår tid är genomkorrumperad av vetande. Eller tyckande, gissande och spekulation förklätt som vetande. Vetande som riskerar att isolera oss från varandra och allt annat liv i världen. Men, när vi vänds bort från livet så ser vi inte verkligheten längre. Vi ser inte att vapen och makt trasar sönder också våra hjärtan och får också våra tårar att rinna. Med blicken i marken riskerar vi att inte se att också vi kommer att slås ned när vi övertygas om att vi ändå inte kan förändra något. Vi ser inte att missilerna, drönarna och bomberna som skickas till våra medmänniskor också är avsedda för oss någon gång. Det är som att också vi erbjuds ett nytt vetandes äpplen, från träd vi borde undvika. Äpplen som lockar fram högmod. Som vill få oss att tro att det finns hopp i mord och systematisk förintelse av liv. Att smarta bomber styrda mot barn av inte så smarta vuxna liksom ska leda oss hem är bara rationellt i en väldigt, väldigt fallen värld.

    Jag tror att en annan värld är möjlig. Jag kan inte säga att jag vet, men jag tror.

    Matteus 7:12:

    Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

    Tänk om fler människor i världen kunde försöka att leva efter den gyllene regeln. Tänk om fler människor med makt kunde göra det. Tänk om vi som är erfarna och gått före på livets vägar kunde lär er som kommer efter oss att…vara snälla och älska varandra hela tiden.

    • Skulle Israels och Irans ledare skicka missiler på varandra då?
    • Skulle Trump prata som han gör?
    • Skulle fotbollstränarna fortsätta att skälla på domarna och på varandra?
    • Skulle tjejer fortsätta att slå varandra när killarna beter sig som players?
    • Skulle människor lämnas utanför i skolan, på fritids, i fotbollslag och på konfirmandläger?
    • Skulle maten räcka till alla, alltid?
    • Skulle mobbing och krig upphöra?
    • Skulle nya Northvolt-psykoser bli möjliga?

    Jag vet inte. Men, jag tror. Jag tror att Jesus säger de där orden i den gyllene regeln också till oss. Och jag tror att världen kan bli så mycket bättre än vi tror att vi vet . Om vi behandlar varandra som vi själva vill bli behandlade. Om vi respekterar varandra, och visar omsorg om livet. Om vi slappnar av och lägger ned kampen en stund. Tävlingen om förstaplatsen. Om bästa betyget. Om killarna. Om tjejerna. Om alla mittemellan. Om att veta bäst. Om att ha rätt.

    Kanske är det just det som världen säger till oss, just nu. För idag hjälpte ett litet barn en humla upp ur en vattenpöl. En gammal kvinna följde med en vän till ett sjukhus. En ung kille med svart hoodie i förortens butik släppte förbi en gammal man som stod bakom honom i kön.

    Det händer massor av goda saker också. Om vi släpper tanken på att vi själva är gudar, så blir det kanske lättare att sluta jobba med omvända gyllene regler och bud. Där det verkar som att förstörelse är målet.

    Kyrie Eleison.

  • Om att ge upp hoppet om livet i det som redan dött

    Om att ge upp hoppet om livet i det som redan dött

    Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden.

    Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.

    Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.

    Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.

    Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.

    Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?

    Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.

    Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.

  • Evighetens perspektiv och rädda människor

    Evighetens perspektiv och rädda människor

    Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta. 

    I morgon kommer många att äta våfflor. Det är bebådelsedagen. Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring. 

    Jag tror att livet vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och berättelsen om Maria, som bebådelsedagen handlar om. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Någon kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva har hittat på inte står i vägen för livet självt.

    Vi blir lätt rädda. Vi har hittat på mycket för att slippa vara rädda. Kanske har allt vi hittat på liksom bäddat in oss i smog och dimma, så att vi har stängt oss själva inne från livet som pågår utanför oss, utanför vår dimma. Men, det finns ett liv utanför våra hjärnor Ett liv som hela tiden pågår, med eller utan våra rationella tankar om detta liv.

    Där finns kanske evighetens perspektiv? Ett perspektiv som går bortom våra förnuft. Den långa kosmiska och evolutionära tidslinjen. Ett perspektiv där vi får plats, men inte behöver förstå och veta. Jag tror att berättelsen om Maria kan handla om det perspektivet. För hon väljer att lita på livet. Hon ger allt för det och den hon tror på.  Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade. 

    För just nu, helt nära dig, så  är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår lyssnade en Maria på ett barn som har förälskat sig för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd. Och kanske just nu, någonstans, samlar en ensam Maria mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick..

    Tänk om någon av oss får möta den blicken. 

    • Jag tror att fortfarande vi kan se varandra. Om vi vill.
    • Jag tror att vi fortfarnade kan bekräfta varandra. Om vi vill.
    • Jag tror att vi fortfarande kan respektera varandra. Om vi vill.

    Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vårt samhälle, vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för… andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära.  Av rädsla för människor som har allt, som är rädda för människor som inget har.  Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor. 

    Vi behöver inte vara rädda. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.

    När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring. Tänk på det imorgon, se någon i ögonen och bjud på våfflor. För nu är det bebådelsedag. Något kan bli klarare. 

    Om vi säger JA till livet och varandra. Till evighetens perspektiv. Som Maria gjorde.

  • Byt ut JAG mot VI

    So here is my simple suggestion. It might just change your life, and it might just help to begin to change the world. Do a search and replace operation on the text of your mind, and wherever you encounter the word ”self,” substitute the word ”other.” So instead of self-help, other-help; instead of self-esteem, other-esteem. And if you do that, you will begin to feel the power of what for me is one of the most moving sentences in all of religious literature.

    ”Though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me.”

    We can face any future without fear so long as we know we will not face it alone. So for the sake of the future ”you,” together let us strengthen the future ”us.”

    Det där är avslutningen på rabbi Jonathan Sacks TED-talk från 2017. I de där orden finns så mycket visdom och klarsynthet att vi knappt kan ta budskapet till oss idag.

    Älska Existensen/livet/Gud/världen som dig själv. Älska din nästa. Men kanske viktigast av allt: Älska främlingen. Inte minst för att du själv är en främling i så gott som alla andra människors ögon. Det är i mellanrummen mellan oss som livet händer. I olikheterna möts vi. Där händer allt.

    För mig är det uppenbarat och uppenbart. Framtiden förutsätter VI, annars blir det en framtid utan oss. Vill vi möta framtiden utan onödig rädsla och oro, då måste vi göra det tillsammans. Alternativet kommer att bli vår undergång.

    Vi håller på att strypa oss själva. Ett kollektivt självmord pågår. Om inte bokstavligt ännu, så kulturellt. Från början sakta, men nu allt snabbare, så håller vi på att göra oss av med det samhälle som gjorde att du och jag kunde växa upp i trygghet med massor av möjligheter. Vi kan bättre. Mycket, mycket bättre. Och precis det fångar rabbi Sacks på ett helt glasklart sätt. För dig som fortfarande tvekar så rekommenderar jag samtalet nedan. Som hålls i serien On Being, där entreprenören, författaren och journalisten Krista Tippett möter intressanta och inspirerande människor. Våga lyssna, vad hör du?

    Har du inte tålamod? För bråttom? Well, här är nio minuter med rabbi Sacks. Jag tror att de kan förändra ditt tålamod. Om du vågar lyssna.

  • Livet vill något med oss

    Livet vill något med oss

    De första ska bli sist och de sista ska bli först.

    I Bibeln finns många texter där det berättas om tacksamhet och ödmjukhet. De där orden är inte så lätta att förstå för mig som levt mitt liv i en rationell tillväxtkultur där allt och alla gärna delas upp i vi och dom. Där vi svajpas vänster. Där vi svajpas höger. Där det finns människor som dömer ut varandra som vänster eller höger.

    De gamla texterna beskriver något helt annat än det polariserande mellan vi och dom som vår kultur så lätt fastnar i. Att det stora mysteriet, låt oss kalla det livet, är lika för alla. Att det bara är människan som låter negativa saker, som avund och girighet… avgöra vad rättvisa är. Som får människor att dela upp sig själva i ett vi och i ett dom. Som reducerar allt annat liv till ett det, något själlöst som går att skörda. Människan villkorar sin gemenskap, samtidigt som mängder av gamla berättelser vittnar om något helt annat, om ett liv som finns för allt och alla. På helt andra sätt, i en helt annan gemenskap.

    I en av de där gamla berättelserna säger en profet, Jeremia, att människan inte ska stanna vid att vara stolt över sig själv och sina egenskaper och förmågor, utan gå vidare och bli stolt över att vara en del av livets stora helhet. Just de här orden formulerades i en tid när människorna han vände sig till prövades hårt och led svårt under ockupation och fördrivning. Det var inte några vinnare som skulle vara tacksamma, stolta och nöjda, nej det människor som led. Liksom alla våra medmänniskor som är fast under ett våld motiverat av en bergfast tro på ett avgörande Vi och ett lika avgörande DOM.

    I vårt lilla kungarike, Sverige, har vi fått leva i fred länge. Är vi tacksamma för den freden?

    Varför mår så många av oss så dåligt, när vi i vår fred borde kunna ha det så bra? Är det inte synd att vår felsökarkultur så ofta verkar göra så många av oss missnöjda? Med oss själva, och med dom andra. Men, vem lärde oss att vara missnöjda? Hur tänkte vi egentligen när vi byggde vår gemenskap – vårt samhälle – på en ekonomi som växer när vi är missnöjda, men krymper om vi är nöjda? Hur tänkte vi? För, jo, det är vi – människorna – som hittat på den där ekonomin. Det är vi som bevarar den. 

    Men, en helt annan gemenskap är möjlig. Det berättar hela livet och hela vår värld om. Kanske var det därför som journalisten Anders Holmberg fick ovanligt djupa tankeveck i sin panna när han felsökte ärkebiskop Martin Modéus i SVT:s 30 minuter, som sändes före jul. När ärkebiskopen var så konstigt nöjd med att inte veta allt själv. Närmast provocerande befriad från det missnöje, den avund, girighet och självgodhet som inte sällan kännetecknar rollerna som spelas av gästerna i just det programmet. Rollerna som vi har givit våra ledare.

    Den där berättelsen om att de första ska bli sist och de sista först handlar på ytan om en vingårdsägare som belönar sina arbetare likadant, oavsett hur länge de arbetat under dagen. Vi kanske kan sätta oss in i hur det är att vara den förste. Den som jobbar och sliter. Hårdare, längre och lojalare än de flesta. Kanske kan vi också fantisera om – eller minnas – om hur det är att vara den siste. När det vi säger och gör betyder något, trots att vi är nybörjare. Kanske har vi någon gång stått kvar på torget, ensamma och väntande på att någon ska se och välja just oss? Om vi byter perspektiv här, och ställer oss i vingårdsägaren skor en stund, vad händer då? När vi vill göra det goda, försöker att vara rättvisa och helt enkelt fördela något gott till de som behöver det. Hur reagerar vi då när det protesteras mot för mycket rättvisa, för mycket godhet och för mycket fred? Vad gör vi när ord som “godhetsknarkare” och “fredsskadade” kastas på snälla människor som smuts. Hur ser vi på medmänniskorna som lämnades kvar på torget som smuts?

    Ärkebiskopen visade på stort tålamod i TV-kamerornas skarpa ljus. Kanske just för att han inte visste? För här kommer vi kanske inte längre. Eftersom vi är människor. Skadade av en rationalitet som har svårt att höra, se och känna att det liksom ekar av liv utanför oss själva. Som att livet säger oss:

    Var inte rädd. Jag älskar dig. Jag överger dig inte.

    Vi skulle kunna utropa att vi inte vet allt, men att vi tror på livet och att vi gärna söker svar och lösningar tillsammans, för livets skull. Vi skulle kunna förbereda oss för fred, eftersom alla krig slutar med just fred. Allt vi behöver göra är att lita på livet och varandra. När vi har försonats med tacksamheten inför att vara en liten del av det stora livet… då kanske vi kan sluta vara råvaror på missnöjets rationella tillväxtmarknader? Kanske är det då vi kan sluta kämpa mot varandra, och börja kämpa med varandra? Kan vi lämna motmänniskans kultur, för att steg för steg bli mer välmående medmänniskor i nåden?

    Det spelar inte någon avgörande roll NÄR det händer.
    Det avgörande är ATT det händer. 

    Livet vill ta oss i anspråk. Vi och dom, de första och de sista – alla behövs. Och så kanske freden kan komma tillbaka, och livet befrias igen.

  • Tio frågor till dig som inte vet allt

    Tio frågor till dig som inte vet allt

    TIO FRÅGOR FÖR DIG SOM INTE VET ALLT.
    Kanske också till dig som tror att du gör det.

    1. Vad händer om jag tror att jag kan tänka mindre på mig själv?

    Om jag tänker mer på andra, kanske till och med på någon jag inte tycker om, då kanske något kommer att kännas annorlunda i magen.

    2. Vad händer om jag tror att jag kan unna mig något helt annat?

    Många vill ha din uppmärksamhet och dina pengar. Vill att du ska unna dig något dyrt. Vill att du ska äta när du behöver tröst. Vill att du ska scrolla så länge och så ofta som möjligt. Kanske händer det något annat om du unnar dig något stilla, något vackert eller något naturligt? Musik, meditation, en promenad.

    3. Vad händer om jag tror att jag är älskad?

    Många av oss behöver kanske inte gå runt och känna oss fula, gamla och trötta. Eller att vi är för mycket. Eller att vi är för lite. Kanske behöver du inte prestera för att vara älskad. Kanske innebär inte älskad en passionerad relation, utan att du är en del av en stor helhet. Det som kallas livet.

    4. Vad händer om jag tror att jag kan leva mer, men på mindre?

    Det vi tror att vi äger, det äger inte sällan oss. Dyra bostäder, bilar, prylar och resor ska betalas. Du betalar ett högt pris för att få ihop dina pengar. Bara människan betalar för att leva på den här planeten. Vem har fått oss att tro att vi måste betala för att leva?

    5. Vad händer om jag tror på hopp och fred?

    Det är lätt att vara missmodig i vår tid. De mörka molnen hopar sig. Men det finns hopp. Det kommer en vår. Oavsett om vi väljer att tro på den eller inte. Alla krig slutar med fred. Vi kan lika gärna tro på det och våga hoppas. Och om vi tror det kanske vi gör något åt saken också.

    6. Vad händer om jag tror att jag kan göra något för den som behöver hjälp?

    Det är många runt om oss som behöver hjälp. Människor som lever på gatan. Människor som är ensamma. Människor som inte längre kan göra allt de en gång kunde. I min familj, i mitt kvarter, i mitt samhälle och i hela världen. Någon borde göra något för dem. Jag är också någon.

    7. Vad händer om jag tror att jag kan lita på någon eller något?

    Det är många som vill att du ska vara rädd, för det är lönsamt och skapar tillväxt. Men du kan välja att lita på det goda. Att det goda finns. Goda grannar och vänner är nog viktigare än larm och vapen. Det kanske är bättre att ge sitt förtroende åt den vi litar mest på, än åt den som vi misstror minst.

    8. Vad händer om jag tror att jag kan älska andra?

    Om vi inte dömer, så kanske vi heller inte blir dömda. Kärleken är större än passionen och erotiken. Kärleken är livet. Jag kan alltså älska andra i en djup respekt för just livet. För det goda som finns allt levande.

    9. Vad händer om jag tror att jag kan tjäna andra än mig själv?

    Mammor, pappor och barn gråter över förlorade människor. I hela världen. I krig, i gängvåld, i väntrum, i ensamhet. Istället för att vänta på någon annan, istället för att skylla på någon annan, kanske kan vi fråga oss – vad kan jag göra för någon annan?

    10. Vad händer om jag tror att någon kan bära min börda?

    Vi kommer att misslyckas. Om och om igen. Det är mänskligt. Men, varje dag får vi nya chanser. Vi kan be om förlåtelse och lära något. Om vi delar bördan med någon. Då kanske något kan bli annorlunda.

    ❤️

    Vi lever i ett land där det har skapats en helt unik kultur. Där misstro, eller tro på inget alls, blivit ett konstigt fundament. En globalt sett extremistisk kultur, där själva livet förlorar mycket av sitt värde, eftersom det reduceras till mätbara kronor och kurvor i diagram. Också mitt liv. Livet blir en råvara, som får sitt värde när det förädlas och gör att någon annan tjänar pengar på den förädlingen. Där blir allt upp till mig och jag blir väldigt ensam.

    Men, vad händer om du och jag gör något radikalt annorlunda? Det kan vi inte veta. Men, kanske är det värt att prova? Jag är djupt övertygad om att tron leder oss som söker till fler frågor än svar. Kanske ligger vetandet i själva frågan, snarare än i svaret? Vem vet?

    Jag tror att det är vårt att prova.

    Jag har formulerat de här frågorna utifrån en predikan som prästen Olle Liljefors höll nu vid nyår. Olle arbetar i Maria Magdalena församling i Stockholm och är inspirerande på många sätt. På nyårsafton var vi en samling människor som tillsammans ställde oss i ganska långt led i S:t Nicolai kyrka i Örebro för att gå fram till altaret och lägga av oss en gammal börda i form av en sten på altaret och tända ett ljus i förhoppning inför något nytt. Det var en djupt berörande och vacker stund, som delades i ett fint tillsammansskap.

    Människor kan vara något att tro på. Fortfarande. Även i vår extremistkultur. Vi är ju en del av något större.

  • En sammanfattad röd tråd

    Jag har ju antagits som prästkandidat och är sakta på väg i samma riktning, men i en annan egenskap. Något större än marknaden har tagit mig i anspråk, liksom. Så nu när jag jobbar ihop ord så är det på ett annat sätt. I ett annat syfte. Klicka på bilden om du vill läsa en anpassad version av de olika predikningar jag gjort under 2024. En anpassad version för världen utanför kyrkan.

  • Själ och hjärta är på väg tillbaka

    Själ och hjärta är på väg tillbaka

    Tredje söndagen i advent.
    Mörkret har lagt sig ovanligt tungt.
    Men, nu är det vår tur att bana väg för det goda som kommer.
    För det här är vår tid.

    Visionära och profetiska röster har sagt oss detta i alla tider. Jag hörde en av de rösterna sjunga på Conventum för ett par veckor sedan. Då lät det så här:

    Du kan vara min vän, min värsta fiende
    Min syster eller bror
    Jag är mycket närmare än du tror
    Transformera, transformera
    Det finns något bortom skuggan där du bor
    En annan vind, en annan gata
    Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka

    Den som skrivit det här heter Lars Winnerbäck. En av min generations största svenska artister. Många människor vill höra hans ord. Jag tror att det profetiska som lockar.

    Den här mörka hösten har det pratats om tro lite överallt. Om brist på tro och om sviktande tro. Men också om spirande tro. Stärkt tro. För någon är – som Lars Winnerbäck skriver – mycket närmare än vi tror. Även för den människa som tror att hon inte tror, men som söker något att tro på, något att dela.

    Att tro går ofta bortom våra förväntningar och bortom vårt förstånd.

    När jag hörde Lars Winnerbäck sjunga på Conventum då kände jag i hela min kropp, att vi kan tro. Något gick igenom alla kroppar när vi släppte taget om våra egna tankar, gick upp i den höga musiken och tusentals röster förenades i orden: Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka.

    Ett högt delat utrop av längtan och tacksamhet samtidigt. För en stund så levde vi så tydligt MED varandra. Mysteriet blev levande på ett oväntat ställe. Någon fortsätter att svara, även i vår tid. Men, hör vi, ser vi, känner vi? Tror vi? Kanske är väntan det mest krävande av allt också för den som tror?

    Ett samhälle kan falla när vårt kollektiva brist på tålamod… blir till brist på tro. Det har uppstått sådana brister i vår långa väntan på just något att tro på. Genom de bristerna skapas utrymmen där en liten – men i världslig mening mäktig – kraft ställer sig i vägen för det goda. Sår tvivel, oro och rädsla. Lockar oss att vara MOT varandra.

    Samma rörelser uppmanar oss att gräva hål i världen.
    Stora och djupa hål.

    Men, när människor gräver hål så måste någon annan fylla igen hålen med något. Och för att göra det, så gräver någon annan upp något, flyttar detta något och fyller igen hålet med det, men då har det ju uppstått nya hål. Som andra vill fylla igen.

    När vi börjar gräva, så blir det svårt att sluta.

    De krafter som försöker få oss att tro på att vi kan göra världen bättre än naturlagarna… de har skapat en misstro som är ett existentiellt hot mot mänskligheten nu. I brist på tålamod och tro har människor i vårt samhälle blivit allt mindre trygga i den den naturliga ordningen och allt mer upptagna av den fullständiga kakafoni av idéer, produkter, diagnoser, recept och måsten vi själva hittat på.

    Vi människor har så att säga grävt många och djupa hål. Och nu säger de som bestämmer att vi inte kan sluta. De säger att vi ju alltid har grävt och inte har några andra alternativ än att fortsätta gräva.

    Men, det är inte sant.
    Vi har alternativ.
    Det finns hopp.

    Men, då måste vi välja att tro. Vi måste välja att vandra, om vi ska bana väg för något gott. Vi måste välja att ta det första steget. Vi måste välja att ta det andra steget. Och varenda steg som följer. Och genom våra val kan vi vara vägvisare för de som ska vandra MED oss och EFTER oss.

    Men, då måste vi tro. På något annat än det vi själva hitta på. Kanske är det dags nu? När själ och hjärta är på väg tillbaka. När vi närmar oss mysteriet.

  • Tack och lov för levande människor och äpplen

    Tack och lov för levande människor och äpplen

    Nio av tio äpplen tar vi aldrig hand om. Vi orkar inte ta hand om all frukt. I överflödet köper vi importerade äpplen. De är ju dessutom fina, släta och röda. Reklamfilmsblanka ligger de på bekväm höjd i den maximerade mataffären. Ibland sågar vi till och med ned träden för att slippa anstränga oss och ta hand om överflödet. Orka, liksom.

    Äppelträdet säger ingenting om det här. Men, ett gammalt talesätt som vi människor har hittat på säger: Otack är världens lön.

    Det finns människor som försöker vara tacksamma för allt vi får. Och ta det tillvara. Och prata om detta. Inte sällan kallas de för muppar (eller ännu värre saker).

    Otack är världens lön.

    Inte så sällan sörjer de här människorna som kallas muppar att människorna liksom vänder sig från naturen. Vad är det med människan, som inte förstår? Som tvivlar och säger att otack är världens lön. I sin egen otacksamhet. Liksom kränkt och besviken på naturen.

    Kanske finns ett tänkbart svar i Maslows behovstrappa?

    Abraham Maslows behovstrappa har satt ett ganska stort avtryck på vår kultur, i vår tid. I trappans första steg finns de grundläggande behoven vi behöver få uppfyllda för att överleva.

    • Vatten, mat, värme, skydd från vädrets makter.
    • Gemenskap, närhet, respekt, trygghet och kärlek.
    • En känsla av sammanhang som ger självkänsla OCH anknytning

    Här uppstår liksom jag och vi och våra relationer

    För de som har förmånen och turen att kunna lita på att de här behoven blir uppfyllda – eller kan ta dem för givna – har det hittats på ett steg till…. självförverkligandet.

    Där uppstår kanske det vi kallar egot?

    Det är en konstig trappa. Påfallande ofta verkar de människor som står högst upp känna att de står längst ned. Ju högre vi kommer, desto mer besvikna verkar många av oss att bli.

    Konsekvenserna av det där självförverkligandet är visst inte självklart goda. De kan förstås bli goda, men det finns faror. För där uppe väcks mina begär, och då är det lätt för mig att glömma bort de grundläggande behoven – både att jag kan vara tacksam för att mina är uppfyllda och att det fortfarande finns människor som kämpar för att få sina grundläggande behov uppfyllda.

    Den där konstiga trappan har också använts på konstiga sätt. För att försvara en ordning där många har det väldigt bra, samtidigt som väldigt många fler inte har det bra alls. Lyckliga de fattiga som bara behöver fokusera på sina behov. De bränner minsann inte ut sig, säger cynikern.

    Maslows trappa har förstärkt den mytologiska berättelsen om den ekonomiska människan – en i grunden rationell varelse som tänker egoistiskt och fattar beslut efter vad som är bäst för just det egna självförverkligandet. Hela tiden. Som vill leva i ett rationellt samhälle präglat av konkurrens mellan dessa självförverkligande individer.

    Jag är femtiotvå år gammal och jag har aldrig mött någon sådan människa, men ändå sägs det att vi alla är sådana. Jag tror inte på den berättelsen.

    Det finns rörelser åt andra håll. I gamla religioner, livsåskådningar och traditioner. I nya tankar och idéer. I sammanhang där människor är tacksamma för att naturen om och om igen kan tillfredsställa de levandes behov. Vilken gåva! Visst är den värd vår tacksamhet? Varför skulle vi tacka nej till den? Alltså naturens ständiga och kravlösa gåva. Varför skulle jag såga ned äppelträden?

    Men, det är ju svåra tider för vanligt folk. Det finns mycket att vara orolig för. Ibland orkar vi inte vara tacksamma. När sorgen eller rädslan är för kompakt. Då får vi ta hjälp. Och vi kan hjälpa.

    Ja, det är svåra tider för vanligt folk, även för ovanligt folk. Liksom för den värld som kan tillfredsställa alla levandes behov, men som behöver läkas, sargad av den ekonomiska människans begär. Kanske är tacksamhet en väg till läkning? Om vi känner tacksamhet, och pratar med varandra om varför vi gör det… då kanske vi kan vara vägmärken för varandra?

    För länge sedan tyckte makten att de som tänkte så här skulle vara tysta. Även i våra dagar är det många som vill tysta andra. Inte sällan för att de vill ha det som det var i ett mytologiskt förr. Eller som de tror att det var då. I det där mytomspunna dået som ganska ofta visar sig vara alldeles nu, eller nyss. Eller aldrig ens fanns.

    Men vi behöver inte vara tysta. Och det kan nog fortfarande hända goda saker, om vi är tacksamma. För just nu, just här så är det ju vår tid. Det är vårt demokratiska samhälle som prövas. Som håller på att reas ut och kastas bort, eftersom det inte är så många som är tacksamma i det, eller för det. Det kanske är upp till oss?

    • Vi kan tacka för att vi är sedda – och för att vi kan se andra.
    • Vi kan tacka för att vi är bekräftade – och för att vi kan bekräfta andra.
    • Vi kan tacka för att vi är älskade – och för att vi kan älska andra.
    • Vi kan tacka för det vi får – och för att vi kan dela med oss till andra.

    Vårt gemensamma tack kan bli något kärleksfullt, något hoppfullt, något levande. I världen som vi inte hittade på – alltså naturen och det där – finns något gott. Men människan fick fri vilja och därför måste människan alltså välja det goda om vi vill att det vi gör ska bli gott. Ett sätt för oss att välja det goda är att vara tacksamma… för det goda. Då kan ljuset komma in genom sprickorna i vårt samhällsbygge. Även den här hösten.

    Den ekonomiska människans otack behöver inte vara världens lön. Vi kan göra tack till världens lön. Vi kan lära och vägleda varandra längs vägen.

    För vi är ju levande människor. Och tack och lov för det.

  • Vägskäl

    11 september 2023 antogs jag som prästkandidat i Strängnäs stift av Biskop Johan. Efter den finaste rekryteringsprocess jag var med om. Lång, prövande, sökande, respektfull och varm. Jag är halvvägs till magisterexamen i teologi och har några år kvar i utbildning. Tiden och möjligheterna jag har till att ta konsultuppdrag har minskat, men ibland kan jag fortfarande vara tillgänglig när det behövs.

    Det är en gåva att få ett sådant här förtroende. Jag tror att fler arbetsuppgifter, roller och yrken skulle må bra av att jobba som Svenska kyrkan gör när det gäller att pröva kall och lämplighet. Det är också en gåva att få leva i ett land där en kan få nya studielån som fullvuxen. Jag har inte gjort något för att förtjäna detta. Det är inte något som har med rättvisa att göra. Det bara är. Tack.