Jag är ofta involverad i sammanhang där själva syftet är att göra det möjligt för olika människor, med olika bakgrunder att mötas i samtal eller möten där olika perspektiv är utgångspunkten för att skapa något tillsammans, som påverkar samhälle eller organisation på ett önskat sätt.
Inte sällan pratar vi om meningsutbyte. Att det här är viktigt. Men, allt oftare funderar jag över vad det är vi byter med varandra, och vad det leder till. Strävar vi efter att byta verklig mening med varandra, eller är det i själva verket så att vi nöjer oss med att byta meningar (alltså ordkombinationer som börjar med en stor bokstav och avslutas med en punkt). Om vi strävar efter att mötas och utforska vad som är mening, eller meningsfyllt… då ökar våra chanser att faktiskt skapa det vi tänkt. Eller åtminstone närma oss det målet. Men om vi nöjer oss med att byta meningar med varandra så riskerar vi att stå där med en stapel postit-lappar, mentimoln eller något annat. Som kanske fortfarande mest är någon slags inventering.
Vad är det här för filosofiskt snömos? Är det seriöst? Jo. Kommunikation, möten och dialog påverkas av digitalisering, effektivisering och en kultur präglad av någon slags ständig förbättring. Lite för ofta baserad på kvantitativa mål än kvalitativa. Därför vill jag ifrågasätta meningsutbytet. Eller tydligt försöka ta tillbaka själva meningen med och i det utbytet. Vi är människor och vi vill vara i sammanhang med varandra. Vi vill skapa och utveckla relationer där vi gör saker tillsammans.
Då måste vi våga närma oss meningen igen. Se bortom det mätbara och effektiva. Det kanske inte behöver vara svårare än att vi ställer några ganska enkla frågor till oss själva och de vi vill skapa något tillsammans med:
Vad är meningsfullt för mig? För dig? Och är det vi gör tillsammans meningsfullt för oss?
Jag är övertygad om att slutresultatet kommer bli mer hållbart. På alla sätt. Om vi ställer oss de frågorna lite oftare.
Öppnar 2020 som arbetsår genom att ta ett tåg till ett möte och ett samtal om ett heldagssamtal jag ska leda i slutet av februari. Ett samtal om ett hus som ska bli en mötesplats där idéer och människor utvecklas. Ett mellanrum som en gång var tänkt att bli en kunskapshub och nu några årtionden senare kanske kan bli det. Spännande och intressant med en uppdragsgivare som ser nyttan av att näringsliv, kommun, civilsamhälle och lokalbefolkningen faktiskt återskapar viktiga sammanhang.
Jag är fullt övertygad om att detta är ett måste. 2020 måste bli året när vi slutar göra på de gamla sätten. De där sätten som skapar mer problem än lösningar. I slutet av förra året invigde ett statsråd en ny flygplats i glesbygden. I början av det här året ser fortfarande många ett parkeringshus som en lösning på något som det absolut inte löser. Vi har mycket att göra. Och vi måste göra det nu.
Den som fortfarande har svårt att förstå varför borde ha lyssnat på vinterpraten i P1.
God Morgon Huddinge 12 december 2019. Tekniska problem gör att ljudet är dåligt de första 5 minuterna ungefär. Sen blir det lättare att höra.
Fredrik Bronner ledde årets sista frukostmöte för företagare, beslutsfattare och investerare i Huddinge den här morgonen. I serien God Morgon Huddinge (som arrangeras av Huddinge kommun och Arena Huddinge) var morgonens tema DIGITALISERING och vi fick lyssna på innovatörer/entreprenörer och förändringsledare. Kloka människor som fick oss att tänka lite djupare kring de tjänster vi utvecklar och varför vi utvecklar dem.
Som så mycket annat handlar digitalisering främst om kultur. Alltså de sammanhang och kulturer vi människor skapar. Teknik och digitalisering ger oss nya möjligheter, men det är våra tankar och känslor som ligger till grund för de algoritmer och koder många av de nya tjänsterna liksom innehåller. Vill vi ha ett fördomsfullt samhälle så programmerar vi in våra fördomar. Vill vi ha ett annat samhälle så programmerar vi på andra sätt.
Digitalisering är inte teknik. Det är ett annat sätt att tänka. Så det är ju bra om vi känner efter vad det är för samhälle vi vill bygga. Då kan vi tänka fram helt nya lösningar på gamla problem, istället för att bara förlänga nuet.
I Huddinge finns ett spännande forum som heter Arena Huddinge. Där möts kommun, samhällsbyggare och lokala företagare/entreprenörer för att driva gemensamma utvecklingsfrågor. Varje år har Arena Huddinge en medlemskonferens och i år hjälpte vi till med planering och genomförande av konferensen.
Fredrik Bronner modererade mötet som hölls i nya lokaler. Forskningshuset NEO i Flemingsberg har ett antal väldigt moderna mötesrum och vi fick ta plats i Erna Möller-salen. Ett sjuttiotal personer samlades och lyssnade på huvudtalare som Troed Troedsson, Stig-Arne Bäckman och Philippe Castaing. Dessutom kloka inspel från bland andra kommundirektör Camilla Broo, Huges vd Karin Strömberg Ekström, kommunalråden Malin Danielsson (L) och Sara Heelge Vikmång (S). Entreprenörer som Eva Swede och Christer Holger bidrog med viktiga perspektiv på kompetens och värdeskapande lärande och i en avslutande panelsession sammanfattade Therese Friedman (Fabege), Pia Forsberg (Huddinge kommun) och Edward Howard (Arena Huddinge) diskussionerna tillsammans med Christer Holger (Skapaskolan). Diskussioner som handlat om framtiden, hur vi ser på kompetens och människor, samt inspirerande samtal om de där bortglömda platserna som kan bli något helt annat.
Några saker som sammanfattar dagen: Vi lär inte möta framtiden bäst med dagens strukturer. Talanger och blivande entreprenörer finns runtomkring oss hela tiden och om vi slutar vara fast i våra fördomar kan vi hitta enormt många nya idéer som hjälper oss att möta den där framtiden på klokare sätt. Och så har vi platser som vi kan använda under tiden vi ställer om en plats. Lucktomter, fastigheter och byggnader som mycket väl kan användas för startups och idéer som inte kan betala kommersiell hyra i början. Framtidens Reffen, Pop Brixton eller Mauerpark kan mycket väl finnas där vi är. Som i Flemingsberg. Det är inte något som hindrar oss, mer än våra egna tankar.
Framtiden finns i mellanrummen. Mellan människor, mellan hus, mellan platser och mellan tankar och idéer som kan ta plats. Där kommer platsens erbjudande till omvärlden att utvecklas och summan av människorna som redan befolkar platsen är redan väldigt stor.
Och det var intressant att notera hur många frågor som kom in till Troed Troedsson om miljö och hållbarhet. Hans svar var också intressanta och gav mersmak till en djupare diskussion med framtidsanalytikerna. Men den får vi återkomma till.
Vi tycker det är fint att få arbeta med Arena Huddinge. Det händer bra saker när människor möts och lyssnar på varandra. Och i Huddinge händer det enormt mycket just nu.
Redan i inledningen ställer de viktiga frågor som vi borde ställa oss just nu. Som jag ställer mig ofta. Vem bestämmer om hur vi pratar om framtiden? Hur kommer vi tillsammans fram till vad som är bra/dåligt för oss i vårt sätt att utveckla ett samhälle som fungerar även i en annorlunda framtid? Hur kan vi förbereda oss för något som inte har hänt än? De konstaterar också att det är viktigt att förstå att alla dessa frågeställningar kommer att färgas av nuet. Av de förhärskande idéerna, tankarna och sätten att leva.
”Det har ofta bekymrat oss att den kunskapsutveckling som ska hjälpa oss att förstå framtiden själv verkar indragen i processer som handlar om normalisering, om att stabilisera nuets tendenser, att bevara strukturer, normer och maktrelationer. Framtidsstudierna själva har ofta hamnat nära ett management-tänk eller strategisk reflektion, där framtiden egentligen inte är särskilt närvarande.”
Jenny Andersson och Erik Westholm ur ”Slaget om framtiden”.
Jag kommer från humanioran. Som kulturvetare känner jag att det äntligen kommer ett perspektiv på klimatkrisen och ohållbarhetsfrågorna som jag har lättare att förstå än de naturvetenskapliga och ekonomiska perspektiven. För mig är det här grundläggande viktigt. Att vi diskuterar och ifrågasätter våra egna förhållningssätt. Det är inte någon naturlag att vi ska fortsätta att naivt tro på obegränsad tillväxt på en begränsad planet. Det är inte heller något universell lagbundenhet som gör att vi låter totalitära krafter ta allt mer makt över det vi kallar demokratin. Det är saker som händer vi att väljer att låta dem hända.
Vi människor har enorm kraft när vi agerar medvetet. När vi relaterar och skapar sammanhang där vår samlade kunskap och erfarenhet möts för att skapa nya saker eller möta svåra utmaningar. Kanske är det just detta som varit vår viktigaste faktor genom evolutionen. Men, vi lever i en tid där vi lockats att tro att det är kapitalismens möjligheter att skapa ekonomiskt välstånd som är svaret på det mesta. Vi filtrerar hela vår existens genom framsteg. Att allt måste bli större, bättre, snabbare, längre eller på något annat sätt mätbart växande.
Det här är något vi skapat. Eller åtminstone något som människor med makt och inflytande har skapat. Alltså kan vi skapa något annat. Om det krävs för att vi ska överleva och fortsätta kunna leva goda liv utan att begränsa andra människor och varelsers rätt till samma sak.
”Vi är alla delaktiga i det som skett, det som nu sker och för hur framtiden kommer att bli. Det är både ett gemensamt och individuellt ansvar. Som enskilda har vi ibland svårt att se vad vi kan råda över och vad som ligger bortom vår påverkan. […] Den som vill göra rätt måste först identifiera vad som är fel. Destruktiva beteenden och strukturer behöver synliggöras för att kunna förändras.”
Det är nog så att vi måste förstå vår egen tid och vilka konsekvenser det vi gör nu kommer att ha för de människor som ska leva i framtiden. Sen måste vi känna att det är meningsfullt att ha en idé eller en plan för att skapa värde för oss själva och andra, utan att begränsa andra människors möjligheter att skapa sitt värde. Idag och imorgon. Då blir det grundläggande att förstå att vi inte kan använda de idéer och verktyg som skapat problemen för att lösa dem. Och ännu mer grundläggande blir det att vi förstår och accepterar att våra idéer i många fall skapar just problem.
Jag accepterar det. Och försöker hitta andra idéer. Det driver mig när jag talar om utvecklingsfrågor. När jag är rådgivare eller mentor. I utbildningssituationer med unga människor. Jag har alltid varit lite orolig för gränsdragningen i detta. Skolad i en tid där Karl Popper och objektiviteten liksom lagt en våt tung filt av absurd mätbarhet, evidens och empiri. Född och uppväxt i världens mest sekulariserade land har jag haft svårt att förstå att det är själva tron på ett växande mätbart inget som är målet. Att normativt tänkande är farligt. Samtidigt som det nu är klarare än någonsin att människan genom teknikutveckling och framsteg vuxit ur planeten. Att vi inte längre bara har förutsättningar att förstöra vår egen värld och civilisation, utan att vi faktiskt redan gör det. Även om vi har svårt att förstå det eftersom konsekvenserna av det vi gör nu kommer att märkas i framtiden.
Det här är ett samtal jag vill föra ofta, med många. Eftersom jag tror att det kommer att skapa inspiration och helt nya idéer. Och det behöver vi. Framtiden kommer att se helt annorlunda ut. I en värld där haven stiger, matjorden och dricksvattnet inte räcker till och hundratals miljoner människor måste fly är det naivt att tro att vi bara kan fortsätta att förlänga nuet. Den här framtiden kommer troligen snabbare än vi lockas att tro. Allt fler naturvetenskapliga forskare larmar om att permafrosten börjat tina i en allt snabbare takt. 70 år tidigare än vi tänkt. Att arterna dör ut i massor. Att koncentrationen av kol i atmosfären fortsätter att öka i takt med att utsläppen inte minskar.
Vi kan inte vänta längre. Nuet har vuxit ur planeten. För mig innebär det några konkreta saker:
Jag vill få in livet mellan husen – de kulturer och sammanhang människor skapar – i alla samtal om samhälls- och stadsbyggnad jag leder eller är med i. Eller i alla rapporter och utredningar och strategier jag hjälper företag och organisationer att ta fram.
Jag kan bara ge entreprenörer, innovatörer och startups råd som handlar om cirkulära affärsmodeller. Det handlar inte längre om att minimera skadliga effekter av affärsidéer, det handlar om att tillföra värden.
Jag måste få vara klar och tydlig med det klimatnödläge våra nuvarande idéer har försatt oss i. Att människan och vår ekonomi vuxit ur den enda planet vi kan leva på.
Jag måste bidra till fler samtal och möten där människor med olika perspektiv och bakgrunder möts och diskuterar framtiden.
Där finns mitt entreprenörskap. Jag behöver känna att jag skapar det där värdet mellan egennytta, affärsnytta och samhällsnytta. Inte bara här och nu, utan även för en framtid som jag vet ganska lite om, men förstår att jag och min generation har en stor påverkan på.
Sara & Fredrik Bronner leder samtal på konferens om kompetensförsörjning i Trelleborg. I panelen Tove Möller Andersson, näringslivs- och turismchef Lunds kommun, Zara Göransson Tosic, chef för Arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborgs kommun samt Erik Lindell, näringslivsutvecklare Region Skåne. Fotograf: Fanny Nyberg.
Vi var närmare hundra personer som samlades i den gamla Ångkvarnen i Trelleborgs hamn den här regniga och blåsiga fredagen. På agendan stod samtal om Trelleborgs och regionens kompetensförsörjning i allmänhet, men Trelleborgs planerade utveckling i synnerhet. Den stora hamnen i Trelleborg ska flyttas och helt ny infrastruktur och helt nya områden för företagande, boende och stadsliv skapas. En fin aspekt är att människorna liksom får tillbaka närheten till havet. Eller kanske får en närhet de aldrig haft i de centrala delarna av Trelleborg, där flerfilig väg, järnvägsspår och hamn skiljer människorna effektivt från havet.
Det var fint att få leda de här samtalen. Goda talare som Fredrik Torberger (Kairos Future) och Lovisa Sterner (Grasp Insight) gjorde inspirerande föredragningar. Kunniga Charlotte Lindström (Kuststad 2025) och Isaac Karlsson (Tillväxtverket) gav oss bra kunskap och i panelerna med företagare och tjänstemän från olika kommuner och regionen så fick vi ta del av många erfarenheter.
Vi tycker om att få leda sådana här samtal. Extra kul att få göra det i Skåne, där det händer så många spännande saker. Öresundsregionen skapar en dynamik vi inte ser någon annanstans i Sverige, och det lockar oss söderut.
Men framförallt lockas vi av samtal där olika perspektiv på samhällsutvecklingen möts. Där vi kan diskutera och kanske lära oss något som vi tar med oss i vårt fortsatta arbete. Idag gjorde vi det. Och säkert de allra flesta som lyssnade på samtalen.
Jag sitter på ett tåg som rusar genom Sörmland. På väg tillbaka till Örebro efter ett frukostmöte på Skapaskolan i Huddinge. Just de här samtalen som vi kallar God Morgon Huddinge har jag fått jobba med några år nu och jag har alltid en varm känsla i magen när de är genomförda. Att få leda såna här samtal inför publik är fint. Jag märker att vi alla liksom växer och lär oss nya saker i varenda litet samtal i den här morgonsoffan som Arena Huddinge och Huddinge kommun ställer upp på olika platser i Huddinge.
Den här morgonen fick vi bland andra lyssna på Christer Holger och Maria Wiman som berättade om värdeskapande lärare och hur det går att tänka innovativt samtidigt som en använder tidlösa tankar och idéer. Det samtalet var ett av de mer intressanta jag varit med i på länge. Så jag rekommenderar de första 25 minuterna av detta klipp varmt. Värdeskapande lärande borde vi alla praktisera. Hela tiden. De övriga samtalen i det här klippet är också värda att lyssna på, men kanske har en mer lokalt präglad horistont för oss som arbetar i Huddinge och Stockholm.
Jag blir allt mer övertygad om att varje samtal faktiskt förändrar världen. Så jag fortsätter nog att försöka föra samman människor som behöver lyssna på varandra.
Vi stänger inte när vi klimatstrejkar. Nej, vi öppnar på en annan plats. Därför möter ni oss under hösten på fredageftermiddagar utanför Rådhuset på Stortorget i Örebro. Där tar vi plats tillsammans med andra människor som vill vara med och ta Örebro till en framtid där vi människor fortfarande får plats och kan leva.
Vi kan bättre än så här. Därför måste vi prata om den där radikala omställningen. Därför behöver vi entreprenörer och människor och nya idéer.
Företagare For Future
Kom och diskutera framtidens cirkulära affärsmodeller med oss.
Var med och utveckla helt nya idéer.
Fredagar mellan klockan 15 och 17. Stortorget, Örebro, Vid Rådhuset.
Är frågan om hållbar utveckling omöjlig att lösa? Är det moraliskt viktigt att vilja att kommande generationer ska kunna överleva? Varför? Är människan ens värd att rädda?
Naturvetenskapen är tydlig. Isarna smälter, haven stiger, värms upp och försuras. Regnskogarna försvinner. Matjorden försvinner också, liksom humlorna, bina och många, många andra levande arter också. FNs klimatpanel är enig med i stort sett en hel forskarvärld.
Ändå klarar vi inte av att vända på kursen. Vad är det som inte går fram? I världens mest sekulariserade land fortsätter vi att tro på obegränsad tilllväxt på en bevisat begränsad planet. Vilket inte är möjligt.
I det sjätte fredagssamtalet försöker vi förstå varför det verkar vara så svårt att göra något radikalt annorlunda, i en verkligt hållbar riktning. Och vi vill diskutera om människan är värd att bevara – ur ett mer filosofiskt och existentiellt perspektiv. Vi tror att frågeställningarna blir både frustrerade och existentiella, juridiska och ekonomiska, emotionella och rationella. Eller något helt annat.
Den här gången går vi djupt ned i vår tids stora ödesfråga.
Tid: 27 september, klockan 11.30-13.30
Plats: På hemmakontoret hos Bronner & Bronner Trädgårdsgatan 18, Örebro
Vill du vara med i det här fredagssamtalet? Anmälan via mail till osa@bronnerbronner.se senast 20 september. Vi kommer att välkomna sex gäster till samtalet, som hålls vid vårt matbord. Gästerna bjuds på vegetarisk soppa och bröd.
Jag står inför ett sällskap av entreprenörer i en mindre svensk kommun. Det är näringslivsdag. Tillsammans med Sara har jag fått en timme i programmet att leda ett samtal om hållbart entreprenörskap. Publiken har just fikat efter en workshop med en inspirerande och vältalig entreprenörskapsguru från Austin, Texas.
Vi blir introducerade, presenterar oss och visar filmen. Den hemska, korta och väldigt klara filmen med de fallande valrossarna. Där börjar vi. Sedan berättar vi tillsammans om varför varje entreprenör måste ställa om och börja arbeta cirkulärt. Sara är saklig kring vetenskapen, de planetära gränserna och de cirkulära ekonomiska modellerna. Jag kanske en aning animerad i mitt prat om kulturer, kreativitet och den naiva tron på obegränsad tillväxt på en begränsad planet.
Jo, du läste rätt. Jag var tillväxtkritisk. På en näringslivsdag. Eller kanske lite mer än så. Kanske var det de fallande valrossarna. Kanske publikens bekräftande nickande eller bara stämningen i rummet eller helt enkelt de fakta vi lade fram. Men vi möttes där. I den klara insikten att det är galenskap att tro att något människan hittat på – alltså ekonomin – kan växa obegränsat, i ett sammanhang vi inte hittat på – planeten Jorden. Åtminstone inte utan konsekvenser.
Ingen opponerade sig.
Ingen lämnade rummet.
Tvärtom. Vi tog ned samtalet på den lokala nivån och det blev fina diskussioner om vad som krävs, och av vilka det krävs, för att ställa om ekonomin och samhället i en hållbar riktning. Eftersnacket blev kanske ännu mer animerat. Men det hände något bra i det där rummet igår. Där vi liksom landade i några tydliga slutsatser.
Det är inte nånannans ansvar. Alla är näringslivsutvecklare. Alla är entreprenörer. Och alla måste vara planetskötare om vi ska överleva.
Kanske har vi nått en bra tipping point? När ett rum av entreprenörer ifrågasätter den naiva tron på evig ekonomisk tillväxt och vill prata om viktigare saker. Som att vi kan utveckla oss själva, våra företag och nya idéer även i en framtid utan ekonomisk tillväxt. Genom att hushålla med våra resurser och tänka cirkulärt.
Jag vill tro det.
Att någon ville engagera sig politiskt och att någon annan vill marschera mot riksdagshuset för att demonstrera får anses bekräfta känslan av att kanske nått den där positiva tipping pointen. På en näringslivsdag. I en liten svensk kommun.
