Blogg

Ett par veckor in nån slags nytt tillstånd. En vardag där dagliga presskonferenser och nyhetssändningar med nya besked om länder som stänger gränser eller gör något annat eller nya spekulationer om hur många jobb som kommer att försvinna. Eller något annat. Förstås också realtidsuppdateringar om hur många som smittats, hur många som dött och hur många som riskerar att smittas hur fort eller hur långsamt.

Kommer vi ens att kunna säga när det här tillståndet började?
Eller slutade?

Jag har bott på tomma hotell. Korsat gränser mellan länder. Vandrat längs gator tömda på människor. Haft symptom. Tagit hand om släktingar. Ställt in nästan alla möten. Sett uppdrag försvinna eftersom människor ställer in evenemang och utbildningar vi skulle lett eller bidragit i. Sett både fina och rent huvudlöst egoistiska initiativ utvecklas. Krisen växer till sig och människor faller isär. Eller håller ihop. Framför allt har vi pratat med partners, vänner och olika människor vi har kontakt med. Många av dem ser sina företag, affärsidéer och sin kreativitet tappa sitt värde nu. Väldigt, väldigt snabbt. Det som var efterfrågat ena veckan är det inte längre. Många mår dåligt, känner oro och ångest. Samtidigt som de förväntas isolera sig i hemmet. Långt ifrån de statliga insatser som görs för att rädda näringslivet.

Det är inte social isolering som behövs. Det är fysisk och kroppslig isolering. Men i övrigt behöver vi våra sammanhang. Kanske mer än på länge. Känslan av tillsammansskap är livsviktig för den som ser sin framtid förändras radikalt.

För vår del ser det okej ut. Vi är friska och håller företaget igång. Planerar en större utbildningsinsats för hösten och har andra uppdrag som rullar på enligt plan. Vi gjorde ett fantastiskt bokslut efter vårt första år tillsammans i det här företaget. Men, på lång sikt är förstås efterfrågan på våra tjänster hotad. Samtidigt som de här tjänsterna verkligen behövs. Det som händer nu borde kunna leda till ett ordentligt uppvaknande kring individens, företagens och samhällets förmåga att anpassa sig till naturens förutsättningar. Det där som kallas resiliens på svår svenska.

Så låt oss prata mer om mening. Om samhällsnytta och om planetnytta. Hur våra idéer och företag bidrar till detta. Där kommer vi också att hitta den ekonomiska bärkraft som gör det möjligt för oss att försörja oss helt eller delvis på våra idéer. Vi har tagit fram en modell för hållbar idé- och affärsutveckling som bygger på denna filosofi/insikt.

Vår egen resiliens behöver bli bättre. Vi förstår att vi inte kan försörja oss på konsulttjänster som bara kommer att efterfrågas när tiderna är goda och konjunkturens kurvor pekar uppåt. Så vi funderar på hur vi kan komplettera vårt erbjudande med andra saker. Och hur vi kan koppla ihop oss med andra människor för att dela på risken.

Vi behöver koppla vår inkomst mer till direkt till själva jorden. Kanske genom att hitta en bakugn och en liten lokal. Kanske genom att lämna stadens ekonomi för landsbygdens. Eller något helt annat sammanhang. Vi måste kunna existera även i dåliga tider.

Oavsett när just den här krisen är över eller inte så kommer saker att förändras nu. Samtidigt som allt det där andra fortfarande händer. Koldioxiden koncentreras i atmosfären och planeten fortsätter att värmas upp. Haven fortsätter att stiga och isarna smälter. Vårt avfall tar mer och mer plats. Allt fler arter utrotas.

Det kommer att skrivas om hur stadskärnor går under och butiker stänger. Vi kommer att läsa om hur Amazon kommer in på marknaden och e-handeln når en tipping point i Sverige. Det är inte orimligt att vi kommer att läsa om hur hotellmagnater i Skandinavien säljer sina konkursade imperier till kinesiska ägare. Vi kommer att se saker förändras snabbare nu.

Då är det nog bra att hitta sin egen bärkraft.
Och de sammanhang den ska existera i.
På ett hållbart sätt.

/Fredrik Bronner