EMPATI eller APATI – vad skadar oss?


One month ago, we turned the calendar on a new year. But just days ago, another clock turned – the so-called Doomsday clock. That symbolic clock was created 76 years ago by atomic scientists, including Albert Einstein. Year after year, experts have measured humanity’s proximity to midnight – in other words, to self-destruction.

In 2023, they surveyed the state of the world – with the Russian invasion of Ukraine, the runaway climate catastrophe, rising nuclear threats that are undermining global norms and institutions. And they came to a clear conclusion. The Doomsday Clock is now 90 seconds to midnight, which means 90 seconds to total global catastrophe.

This is the closest the clock has ever stood to humanity’s darkest hour – and closer than even during the height of the Cold War. In truth, the Doomsday Clock is a global alarm clock.  

We need to wake up – and get to work.  


The good news is that we know how to turn things around — on climate, on finance, on conflict resolution, on and on. And we know that the costs of inaction far exceed the costs of action. But the strategic vision – the long-term thinking and commitment — is missing. Politicians and decisionmakers are hobbled by what I call a preference for the present. There is a bias in political and business life for the short-term. The next poll. The next tactical political maneuver to cling to power. But also the next business cycle – or even the next day’s stock price.  

The future is someone else’s problem. This near-term thinking is not only deeply irresponsible – it is immoral. And it is self-defeating.  


This year marks the 75th anniversary of the Universal Declaration – the distillation of our shared mission to uphold and uplift our common humanity. 

It was bold, ambitious and audacious. We need to take inspiration from its spirit and its substance. 

The Declaration reminds us that the “inherent dignity and equal and inalienable rights of all members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace.”  

When I look at human rights in the broadest sense – with a 21st century lens – I see a roadmap out of the dead end.  


It starts with the right to peace. 

The Russian invasion of Ukraine is inflicting untold suffering on the Ukrainian people, with profound global implications. The prospects for peace keep diminishing. The chances of further escalation and bloodshed keep growing.

I fear the world is not sleepwalking into a wider war.  I fear it is doing so with its eyes wide open.

But the world needs peace and peace in line with the United Nations Charter and international law. We must work harder for peace everywhere.  


If every country fulfilled its obligations under the Charter, the right to peace would be guaranteed. When countries break those pledges, they create a world of insecurity for everyone. So it is time to transform our approach to peace by recommitting to the Charter — putting human rights and dignity first, with prevention at the heart.


Let’s be clear. 

When we see poverty and hunger on the rise around the world….

When developing countries are forced to pay five times more in borrowing costs than advanced economies … 

When vulnerable middle-income countries are denied concessional funding and debt relief…

When the richest 1 percent have captured almost half of all new wealth over the past decade… 

When people are hired and fired at will, but lack any form of social protection…

When we see all these gaping flaws and more…

Something is fundamentally wrong with our economic and financial system. The global financial architecture is at the heart of the problem. It should be the means through which globalization benefits all. 

Yet it is failing.


Meanwhile, humanity is taking a sledgehammer to our world’s rich biodiversity — with brutal and even irreversible consequences for people and planet. 

Our ocean is choked by pollution, plastics and chemicals. 

And vampiric overconsumption is draining the lifeblood of our planet — water. 

2023 is a year of reckoning.  It must be a year of game-changing climate action. We need disruption to end the destruction. 

No more baby steps.  

No more excuses.  

No more greenwashing.

No more bottomless greed of the fossil fuel industry and its enablers.


I have a special message for fossil fuel producers and their enablers scrambling to expand production and raking in monster profits: 

If you cannot set a credible course for net-zero, with 2025 and 2030 targets covering all your operations, you should not be in business. Your core product is our core problem. We need a renewables revolution, not a self-destructive fossil fuel resurgence. 


Wherever we are from, wherever we live, culture is humanity’s heart and soul. It gives our lives meaning. Universality and diversity are critical to cultural rights. Those rights become meaningless if one culture or group is elevated over another.  But from the destruction of sacred burial sites to state-sponsored religious conversion and so-called re-education programmes, universal cultural rights are under attack from all sides. 

Antisemitism, anti-Muslim bigotry, the persecution of Christians, racism and white supremacist ideology are on the march. Ethnic and religious minorities, refugees, migrants, indigenous people and the LGBTQI-plus community are increasingly targeted for hate, online and off. 

Many in positions of power profit from caricaturing diversity as a threat. They sow division and hatred.  They weaponize cultural differences. Social media platforms use algorithms that amplify toxic ideas and funnel extremist views into the mainstream.  Advertisers finance this business model. 


The United Nations Outreach Programmes on the Holocaust and the Genocide against the Tutsi in Rwanda, and our Strategy and Plan of Action on Hate Speech, are part of our commitment to protecting cultural rights and diversity around the world.  

We will call for action from everyone with influence on the spread of mis- and disinformation on the internet – Governments, regulators, policymakers, technology companies, the media, civil society. 

Stop the hate. Set up strong guardrails. Be accountable for language that causes harm.”

– Antonio Guterres, 6 februari 2023

6 februari höll FNs generalsekreterare Antonio Guterres ett tal i FNs generalförsamling. I år har det gått 75 år sedan FN bildades. För att världens länder skulle kunna samexistera på ett annat sätt, mot bakgrund av två vansinniga världskrig. Jag tar ett par djupa andetag. Läser en bok om religionspedagogik och idéhistoria. Ser 1920-talet göra en stark comeback nu, på 2020-talet. Det här talet fick inga notiser i nyhetsflödet. Antonio Guterres profetiska gärning fortsätter, han talar klart och tydligt, men vem lyssnar? Det är liksom en glasklar samtidsmarkör att vår statsminister ringer upp generalsekreteraren för att få hjälp att gå med i NATO.

Atomiseringen, alltså den utveckling där vi dras isär allt mer. Där vi fragmentariseras och görs till små enskilda atomer, istället för att vara integrerade delar i skapelsen, samhället och den natur vi delar med allt annat organiskt liv. Håller den på att döda en av de viktigaste egenskaper människan fötts med, nämligen empatin? Om empatins raka motsats är apatin så känns det så. I mitt land håller en regering på att göra det möjligt för staten att dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd. I mitt samhälle demoniserar vi de människor som säljer droger, samtidigt som vi själva förstärker våra liv med de där drogerna. I min hemstad försöker vi stänga ute unga människor som missbrukar Oxycontin, från parkeringshus. Med ronderande väktare ska vi göra samhället tryggare. Inte för de som mår sämst, utan för oss som uppfattar dessa stackare som störande. 

Mångfald är en förutsättning för liv. Tro, tillit, kärlek, respekt och en känsla av att vilja andra väl är det också. Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra? Istället för att hjälpa de som har det sämst, skriker vi efter hjälp från våra ledare. Istället för att öppna, så låser vi. Stänger in oss själva eller andra. Vad hände med empatin? Det här talets innehåll borde stå högst på alla agendor. Finnas med i alla verksamhetsplaner, affärsplaner, projektplaner, budgetar och nya idéer. Jag tror att generalsekreteraren har något väldigt viktig att säga. Jag tror att vi måste lyssna. Innan det är försent.

Apatin kommer att skada oss. Den gör det redan.

Talet i sin helhet finns här.

Vid lunchtid kommer jag att gå på en kort mässa. Jag kommer att dela brödet och vinet med andra människor. Påminnas om den stora helheten. Att vi alla är en del av samma kropp eftersom vi får del av ett och samma bröd. Vi hänger ihop. Allt levande hänger ihop. Det går inte att dela upp oss. Historien visar att alla försöka att göra det misslyckas. Men om vi kämpar mot den insikten och försöker att dela upp oss, då kommer vi, likt människor före oss i historien, att skapa lidande. Helt i onödan.

Jag tror att vi behöver tro. På varandra, på livet, på den där känslan i magen som inte går att förklara. Jag tror att det är något sådant generalsekreteraren säger. Liksom många försökt säga före honom.