Häromdagen hörde jag ett av det vackraste orden i det svenska språket i Sveriges radios land- och sjöväderrapport. Siktförbättring. Ett ord som vittnar om ett hopp om att himlen ska visa sig, att det som har skymt sikten ska lätta.
I morgon kommer många att äta våfflor. Det är bebådelsedagen. Bebådelse kanske också handlar om siktförbättring.
Jag tror att livet vill säga oss något viktigt i både land- och sjöväderrapporter och berättelsen om Maria, som bebådelsedagen handlar om. Kanske skingra dimmorna som gör att många människor verkar ha fått det svårt att se andra människor i ögonen? Någon kanske ser att vi har gjort det väldigt svårt för oss själva med allt vi släppt ut i luften och nu vill hjälpa oss att se klarare? Så att det vi själva har hittat på inte står i vägen för livet självt.
Vi blir lätt rädda. Vi har hittat på mycket för att slippa vara rädda. Kanske har allt vi hittat på liksom bäddat in oss i smog och dimma, så att vi har stängt oss själva inne från livet som pågår utanför oss, utanför vår dimma. Men, det finns ett liv utanför våra hjärnor Ett liv som hela tiden pågår, med eller utan våra rationella tankar om detta liv.
Där finns kanske evighetens perspektiv? Ett perspektiv som går bortom våra förnuft. Den långa kosmiska och evolutionära tidslinjen. Ett perspektiv där vi får plats, men inte behöver förstå och veta. Jag tror att berättelsen om Maria kan handla om det perspektivet. För hon väljer att lita på livet. Hon ger allt för det och den hon tror på. Och tänk om något endaste litet frö av Marias tro och tillit kunde gro i våra ledare. Eller i oss som utser dessa ledare. I oss alla, här och nu. För vad svarar vi när livet knackar på? Världen behöver var och en av oss, vi är också kallade.
För just nu, helt nära dig, så är en Maria förkrossad i sorg över ett barn som aldrig kommer hem igen. Igår lyssnade en Maria på ett barn som har förälskat sig för första gången. Hela veckan har en Maria våndats över ett beslut som kommer att få konsekvenser för ett barn. Imorgon ska en Maria oroa sig för ett barn som slutat svara på meddelanden. Just i detta nu ligger en Maria, som nyss hade så ont, med ett nyfött barn på sitt bröst och känner livets nya hjärtslag. Samtidigt som en annan Maria inte vågar bli mamma… för världen gör henne så rädd. Och kanske just nu, någonstans, samlar en ensam Maria mod att för första gången på länge våga möta en annan människas blick..
Tänk om någon av oss får möta den blicken.
- Jag tror att fortfarande vi kan se varandra. Om vi vill.
- Jag tror att vi fortfarnade kan bekräfta varandra. Om vi vill.
- Jag tror att vi fortfarande kan respektera varandra. Om vi vill.
Jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka och att vi kan ställa något tillrätta i en tid när vårt samhälle, vår gemenskap prövas hårt av människors rädsla för… andra människor. Av rädsla för främlingar och för de som är nära. Av rädsla för människor som har allt, som är rädda för människor som inget har. Av rädsla för människor bakom vapen som är rädda för människor framför vapen som är rädda för… människor.
Vi behöver inte vara rädda. Vi är inte ensamma. Vi behöver inte lämna någon ensam. Det viktiga är kanske inte alltid vad vi gör, utan att vi gör något för att läka vår väv, de mänskliga banden mellan oss. Att vi möter varandras blickar.
När vi låter det ske, då finns det goda möjligheter till siktförbättring. Tänk på det imorgon, se någon i ögonen och bjud på våfflor. För nu är det bebådelsedag. Något kan bli klarare.
Om vi säger JA till livet och varandra. Till evighetens perspektiv. Som Maria gjorde.