Live at Heart 2021: Jag samtalar med entreprenörer om hållbara företag

Jag får möjligheten att leda samtal med kloka människor även på årets upplaga av det kreativa mötet Live at Heart i Örebro. Ser fram emot detta. Samtalet spelas in och kommer att sändas digitalt i efterhand, men det finns möjligheter för arrangören att ta en publik som kan vara med när samtalet spelas in.

Möt de hållbara idéerna och människorna som skapar och banar väg för dem

Fredag 3 september, klockan 14-15, Kulturkvarteret Örebro, lokal Volymen

Vilka värden skapar verkligt hållbara företag – och varför behöver vi dem? Varför tar det så lång tid att ställa om näringslivet?

Kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander möter människor som skapar framtidens lösningar och människor som försöker att bana väg för dem genom att ställa om ett samhälle som planerats för andra saker än hållbarhet.

Medverkande:

Markus Lutteman, We Don’t Have Time
Malin Lernhammar, FutureForm
David Lundgren Fetah, Refurbly
Maria Comstedt, näringslivskoordinator Lekebergs kommun

I denna workshop möter du entreprenörerna David Lundgren Fetah (Reburbly) och Malin Lernhammar (FutureForm) i ett samtal om idéer, värde och drivkrafter. Om vikten av verkligt hållbara idéer och omställning. Tillsammans med näringslivskoordinatorn Maria Comstedt (Lekebergs kommun) diskuterar vi hållbara idéer och affärsutveckling. Vi pratar om behovet av omställning och varför människor med idéer är avgörande för att vi ska nå de globala hållbarhetsmålen. Samtalet tar sin utgångspunkt i dialog med författaren/entreprenören Markus Lutteman (We Don’t Have Time) och leds av kulturvetaren och entreprenören Fredrik Welander.

Tänk om det djupare värdeskapandet inte är ekonomiskt? Nu börjar jag läsa teologi.

I höst börjar jag på teologprogrammet. Heltidsstudier på distans i minst tre år väntar vid sidan av det arbete jag gör som konsult och rådgivare. På vilket sätt kommer det att påverka mitt erbjudande som företagare? Är det rent av ett kommersiellt självmord? Låt mig tänka högt en stund.

Värdeskapandet är i vårt samtida offentliga samtal väldigt låst till ekonomi. Att fler människor ska få dela på mer pengar är det stora utvecklingsmålet. Men, vad vi ska ha alla de där pengarna till saknas det ett djupare samtal kring. Tänk om värdeskapandet i det vi delar inte bara är ekonomiskt. Tänk om våra olika idéer och initiativ främst påverkar oss som levande människor och inte som ekonomiska människor. Kan det vara så att de klassiska vetenskaperna som en gång byggde universitetsväsendet och akademin fortfarande är relevanta?

Så här inleds Wikipedias sida om teologi:

Teologi (grekiska: θεός – gud, λόγος – ord, kunskap, förståelse, mening) är ”läran om Gud”. I sin ursprungliga, och bokstavliga, betydelse, inbegriper begreppet en innebörd av teoretiska tankar och uppfattningar kring det övervärldsliga (”Gud”), världens beskaffenhet och människans förhållande till den övervärldsliga verkligheten.

I Sverige används av historiska skäl begreppet teologi ofta synonymt med religionsvetenskap, det vetenskapliga studiet av religion. Religionsvetenskapen kännetecknas dock av ett areligiöst förhållningssätt till religionen, till skillnad från den traditionella teologin som innefattar konfessionell dogmatik.

Wikipedia

Det finns några tunga ord där. De första åren av 1990-talet läste jag på Kulturvetarlinjen vid det som då var en högskola i Örebro. Jag hade ett mål med mina studier, nämligen en examen i kommunikationsvetenskap och en karriär som kommunikatör. Så blev det också. Den tog mig till intressanta arbetsplatser och massor av insikter och fina möten med långa relationer som följd. Men, jag tyckte kurserna i idéhistoria, sociologi, socialpsykologi och sådant var mest intressanta. I mitt arbetsliv har det mesta handlat om kommunikation av budskap och idéer i mötet mellan offentlig sektor (stat och kommun främst) och privat sektor (näringsliv och civilsamhälle främst). Ju äldre jag blivit desto klarare har det blivit för mig att det är relationerna mellan människor som är hela grejen. Det är där idéerna föds, utvecklas och skapar värde. Framför allt i det vi inte kan kvantifiera eller mäta. I känslor och upplevelser. Jag har verkat under några årtionden där utvecklingen varit exponentiell med mål som blivit alltmer mätbara och planerade. Ett samhälle som byggts på briljant ingenjörskonst finansierad av ekonomisk teori om tillväxt och fördelning.

Ändå växer klyftor mellan människor. Ändå tvingas människor på flykt. Ändå blir utsläppen allt större och temperaturen höjs med tydliga konsekvenser. Hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Jag har saknat tron och meningen. Känner att visionerna om samhället och världen blivit allt tunnare och kortsiktigare. Samtidigt blir det smärtsamt tydligt att konsekvenserna av det samhälle vi skapat i en inte längre alltför avlägsen framtid kommer att leda till massor av lidande för allt och alla som lever. Så var finns meningen då? Varför känner jag en sådan djup mening i nära och tillitsfulla samtal med andra människor? Vad är det som skiljer de där mängderna av snabba avstämningsmöten och mingelflirtar från verkligheten?

Jo, du läste rätt. Verkligheten. Det är den jag försöker hitta tillbaka till. Där kommer teologin in. Kanske kan det vara en provocerande tanke i en svensk kultur som präglas av ett sekulariserat samhällsbygge. När jag skriver det här har många semester. Förhoppningsvis nära människor som vill dem väl. I kärlek och respekt. Nära naturen med sol, bad och skog. Eller något annat. Mitt i verkligheten. I det där som människan inte skapat. Världen är nämligen mycket större än människan. Det vi skapat har vuxit ur det vi inte skapat. Våra begär har skapat en ekonomi som växer ur planeten vi är helt beroende av. Jag tror inte inte på den idén. Att ständig tillväxt är meningen med livet. Ingenting kan växa för evigt. Allt går i cirklar.

Så tillbaka till teologin. Tankar och uppfattningar kring det som är större (eller utanför) människan. Det som några kallar för Gud. Tankar om världen och människans förhållande till den. Till verkligheten. Det är den jag vill fortsätta att utforska, men med nya perspektiv. Det är knappast någon modern teolog som tror på en Gud i mänsklig gestalt (en gubbe med stort vitt skägg) som sitter på en tron i himlen och delar ut order till människorna. Tanken är större och mer omfattande. För mig handlar det om att universum är större än oss. Finns inte där för att vi ska utnyttja skapelsen för att stilla begär och tjäna pengar. Jag ser väldigt få konflikter mellan teorin om Big Bang (dvs att allt plötsligt uppstod ur intet) och de stora religionerna och livsåskådningarna. Naturvetaren säger att solens energi är uppkomsten till allt som växer på jorden. Och att energin inte kan upphöra utan ständigt hittar nya vägar. Solens strålar gör att en planta kan växa. Jag äter den får energi och kan röra mig. Mina rörelser går vidare in i något annat. På samma sätt kan inte kolatomerna som bygger upp allt organiskt (som min kropp) sluta att existera utan byter form. Det stora kretsloppet. Gud är ett ord, ett begrepp, en tanke skapad av människor, men själva verkligheten är mycket större.

Det sägs att Albert Einstein sagt att det finns två sätt att se på livet. Antingen är inget mystiskt eller så är allt mystiskt. Oavsett synsätt så är livet mycket större än människan och våra idéer. Det är det som lockar mig till teologin. Respekten och tilliten till verkligheten. Jag vill hellre bidra till kloka samtal, tröst och vägledning i den tid som jag lever i, än hopplöst springa runt och försöka larma och få människor att förstå att vi inte kan fortsätta leva i en livsstil som utarmar den verklighet vi är beroende av för att kunna överleva. Därför ser jag fram emot att fördjupa mig i teologin de kommande åren. Min egen tro kommer säkert att utmanas och det är bra. Jag är också övertygad om att det kommer att stärka mig som människa och därmed också som företagare och konsult. Exakt hur är omöjligt att veta i nuläget.

I sitt fina sommarprat från 2011 säger Owe Wikström något om att i mötet mellan något inifrån mäniskan och något utanför människan kan vi hitta oss själva och meningen. I ett glasklart TED-talk från 2021 står Paul Gilding och konstaterar att det är fullt på jorden och får mig att förstå hur viktigt det är att vi alla inser det och gör något åt det om vi vill lindra kommande generationers lidande. I ett vackert, poetiskt och tydligt levande sommarprat från 2021 förklarar Nina Burton ytterligare något viktigt om verkligheten. Där står jag och söker frågorna mer än svaren. Och ju mer jag söker desto fler blir frågorna. Jag lyssnar på teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i Läsarpodden. Läser texter av teologen Petra Carlsson. Inspireras av företagsledare och vägvisaren Gerhard Bley som är med och grundar Kontempel. Hittar lugn och ro i Rowan Williams texter. Läser Laudato Si´som är monumentalt viktig i den katolska socialläran. Blir varm i magen av KG Hammars ord och tankar. Vaknar till Susanne Dahls fina morgonandakter i P1. Hittar ro i urgamla, men tidlösa texter av tidiga teologer och kyrkofäder. Alla bjuder in till samtal och idéutveckling om människan, känslorna och verkligheten.

I höst kommer jag att arbeta hårt. Skriver näringslivsstrategier och kommunicerar hållbarhet. Leder samtal. Deltar i samtal. Och läser teologi. Det kommer att bli tufft. Kalendern är lite för intecknad. Men, jag känner att det kommer att bli bra. Rötterna tar sig nedåt och grenarna sträcker sig uppåt mot ljuset. Om det blir ett kommersiellt självmord så är det meningen. Det saknas ju inte tankar om tillväxtkritik, det omoraliska i girighet och diskriminering i teologin och filosofin. Aristoteles, Thomas av Aquino och Jürgen Habermas har en hel del gemensamt. Jag tror att det finns mycket kvar att lära. Så jag gör det. Framtiden är inte helt klar. Men jag fortsätter att driva företaget vidare samtidigt som jag studerar.

För några år sedan skrev Rafael Donner en fin självbiografisk essä, ”Människan är ett känsligt djur”. Han avslutar den så här:

Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.

Rafael Donner

Den påhittade verkligheten vi människor skapat är overklig. Är det nu mitt företagande blir oattraktivt för alla andra? Stannar upp och funderar lite. Känns det inte lite oroligt? Nej. Jag tror att det blir bra. Eller, jag tror helt enkelt. Den stora verkligheten utanför oss säger något annat till mig.

Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.

Vi kan bättre. Om vi litar på varandra och verkligheten. Något fint att tro på. Att lita på. Jag gör det.

Funktionell dumhet förklarar konsekvenser

P3 Dystopia har sedan 2018 publicerat ett femtiotal insiktsfulla, folkbildande och provocerande avsnitt. Den här dagen sammanfattar de liksom alla de tidigare. Det handlar om funktionell dumhet och hur den driver oss mot vår egen arts undergång. Inspirerande? Faktiskt, eftersom insikten om hur den skulle kunna gå att bryta kan bli klarare för den som lyssnar.

Hur hänger vår identitetsskapande individualism ihop med klimatförändringarna? Hur kommer det sig att vi slutat bli mätbart smartare i Skandinavien samtidig som världens befolkning fortfarande verkar få högre IQ? Och varför garanterar inte ett samhälle där allt fler civilingenjörer och fria debattörer tar allt mer plats en hållbar utveckling? Svaret är egentligen lika enkelt som självklart. Flocken. Sammanhanget. Relationerna.

Människan är en social varelse i första hand. När vi kommer in i nya sammanhang är det lätt att se och känna av funktionell dumhet. Många av oss gör det när vi byter jobb, börjar en utbildning eller flyttar in i ett nytt kvarter. Efter en tid har vi socialiserats in i det nya sammanhanget och dess funktionella dumhet. Eller så flyttar vi igen. Inga IQ-tester, personlighetsutvärderingar, betyg eller löneincitament kommer att förändra detta. Vår motivation och drivkraft är starkare när det gäller att hitta mening och sammanhang i de relationer vi har till andra människor (eller andra levande varelser).

Vi är alltså ganska kloka och har med digitaliseringens hjälp tillgång till all världens kunskap och erfarenhet i varje beslut vi fattar. Samtidigt fortsätter vi att fatta beslut som gör oss kollektivt dumma lite för ofta. Trots alla indikatorer och styrmodeller. Trots tillväxtmätningar på veckonivå. Trots alla strukturer och ramverk.

Eller kanske på grund av?

Om vi förstår och accepterar det här samtidigt som vi förstår hur vi byggt upp våra olika sammanhang och kulturer och sätter det i relation till hur våra ekonomiska och demokratiska system ser ut. Då kanske vi på allvar kan sätta det vi själva skapat i relation till den stora världen utanför oss, som vi inte skapat. Den där som vi måste anpassa oss till.

Det finns något hopp i det. Knappast något pepp för snabba och enkla lösningar, men motiverande och meningsfullt. Inte minst för de av oss som funderar på det parlamentariska läget i Sveriges riksdag just nu.

P3 Dystopia är ett väldigt fint initiativ och en av de mest folkbildande företeelser jag sett på många år. Den här sammanfattning de publicerade nyss borde kunna öppna tankar och känslor hos många ledare och beslutsfattare.

Värdeskapandet i destinationsutvecklingen utgår ifrån invånarna

Får anledning att stanna upp och reflektera lite kring en tydlig förflyttning jag noterar i ett antal uppdrag jag genomfört de senaste tio åren. Det handlar om kommuners styrning av besöksnäringsfrågor, eller det som vi i många fall kallar destinationsutveckling.

Historiskt så har detta handlat väldigt mycket om värdskap. Alltså att vi har något vi vill dela med oss av på en plats och därför lockar människor till platsen. Detta skapar möjligheter för företag och föreningar att utveckla idéer som skapar intäkter. Ofta med fokus på värdskapet och besökaren.Nu upplever jag att den här frågan blir allt mer strategisk för många kommuner. Vi pratar allt oftare om vilket värde det har för människorna som befolkar en plats (invånare, företag och föreningar) att det kommer många besökare. Det här har kanske blivit än mer aktuellt under pandemin och den ökade efterfrågan på upplevelser som ligger nära hemmet.

Jag vill mena att den vanligaste reseanledningen för de allra flesta människor är…. andra människor. Vi hälsar på människor vi tycker om på olika sätt. Oavsett om det är rena privatresor eller affärsresor eller utbildningar. Det är relationerna mellan människor som är reseanledningen. Inte badupplevelser, kulturkvarter eller gallerior. De finns lite överallt och är ganska lika. Men det betyder inte att de är oviktiga. Nej, de ingår idag snarare i den kravspecifikation en tillräckligt stor kommun får med sig när befolkningen växer. När befolkningen gör det, växer alltså, växer också människors krav och efterfrågan på service och tjänster. Främst i välfärden och kulturen, men också i upplevelser och kommersiell service.

Människor som trivs kommer att locka andra människor och få dem att trivas. Svårare än så behöver det inte vara. Då blir det lättare att förstå varför många kommuner idag går från TURISTFRÄMJANDE till TILLVÄXTFRÄMJANDE i sitt värdeskapande. Och kanske var det så från början, att det ändå skapade värden när det kom besökare till våra platser. Ekonomiska, sociala och kulturella världen. Mångfald är roligare än enfald på alla sätt. Det kommer att attrahera nya människor.

Kanske är det inte svårare att vara strategisk och värdeskapande i sin destinationsutveckling? Det kommunala kärnuppdraget omfattar ju precis detta. Se till att människor har det bra. Det är det mest attraktiva av allt.

En gammal gård kan vara framtiden

Idag fick jag vara med när familjen Schneider på Berga gård fick ta emot utmärkelsen Årets företagare i Lekeberg. På Berga gård finns hållbarhet och cirkulärt tänkande i grunden. Gården har funnits sedan 1600-talet och varit i familjen Schneiders ägo sedan 1964. Förutom produktionen så har gården blivit ett besöksmål med butik och äggbod. Dessutom med konferensmöjligheter och på de omfattande ägorna förvaltas bostäder.

Utmärkelsen delades ut av Ulrika Rönström från Företagarna under ett frukostmöte som leddes av Lekebergs kommuns näringlivskoordinator Maria Comstedt och kommunstyrelsens ordförande Johan Niklasson (C). Jag har fått förmånen att bli upphandlad som konsult i en process där Lekebergs kommun ska ta fram ett näringslivsprogram under året. Det kommer att bli en spännande och lärorik process. Lekeberg är en ung och växande kommun med ett småskaligt och diversifierat näringsliv. Företagsklimatet är gott och här finns en spirande entreprenörskapsanda i olika branscher.

Jordbruksmarken i kommunen kommer att vara viktig. Framtiden kommer att kräva att vi här på våra breddgrader blir mer självförsörjande igen. Då är det en styrka att ha kloka entreprenörer som familjen Schneider på plats, som redan nu kanske visar vägen mot framtiden genom att tänka hållbart i alla led.

Om de globala hållbarhetsmålen i Agenda 2030 ska nås måste vi ha skarpa nationella, regionala och lokala mål som styr oss dit. Då är vi helt beroende av entreprenörer, beslutsfattare och människor med hållbara idéer.

2021 blir ett år präglat av strategiskt utvecklingsarbete för mig. Mycket fokus på hållbar näringslivsutveckling och omställning när kommuner och regioner anlitat mig för stöd i utvecklingsprocesser och programarbete. Lärorikt och spännande. Jag ser fram emot att möta ännu fler kloka entreprenörer.

Som Claes, Karolina och Lisa. Andra och tredje generationen Schneider på Berga gård.

Företag ställer om hela tiden så var personlig

Kan personliga, existentiella och ekologiska insikter finnas med i affärsutveckling och diskussioner om regional utveckling? De måste nog det. Eftersom vi inte kan välja bort dem.

Allt som växer måste sluta växa någon gång. Annars kommer det till slut att fylla hela universum. Allt som ökar farten måste bromsa in nån gång. Annars kommer det att lämna atmosfären och försvinna i rymden. Evig tillväxt är omöjlig. och har alltid varit det. Om vi ska kunna lämna den naiva vanföreställningen som ekonomin givit oss om evig tillväxt är det dags att bli personlig.

En text av Tällberg Foundations grundare Bo Ekman har skakat om mig. Trots att vi är fler än någonsin som försöker påverka ALLT och ALLA i en mer hållbar utveckling så går mänskligheten fortfarande mot sin undergång. Och vi tar med oss oräkneliga andra arter längs vägen.

Vi kan inte fortsätta prata om hållbar tillväxt. Eller tro att vi ska lösa klimatkrisen med samma ideologier, teknologier och ekonomiska tänkande som skapat krisen. Det är inget annat än galenskap.

Naturen är ganska tydlig ändå. Saker som föds och växer kommer att plana ut i sin tillväxt och till sist att dö. För att bli näring in i en ny sådan process. Det där pågår. Utan att människan kan påverka det. Kretsloppet. Det gäller oss som människor, precis som för allt och alla andra levande varelser och organismer.

När vi försonas med den insikten kan det uppstå något personligt. Kanske till och med ett ansvarstagande. Då blir det kanske lättare för oss att börja skapa något nytt tillsammans. I relationer med andra människor. Utan den personliga övertygelsen kommer vi inte att kunna förverkliga det som mänskligheten kommit överens om i globala och internationella överenskommelser som Agenda 2030.

Sett över längre tidshorisonter kommer alla människor i alla företag och organisationer att bytas ut. Sett över samma tidshorisonter kommer också alla företag och organisationer att bytas ut. Varje år skapas nya företag, samtidigt som andra avvecklas. Det pågår alltså en ständig omställning. Helt naturligt och helt skapad av oss människor. Men, allt hänger ihop och allt påverkar helheten på olika sätt. Just nu försöker massor av beslutsfattare, förändringsledare och hållbarhetsexperter på att försöka skapa modeller, principer och strategier för omställning. Men, tänk om det bara är så att vi behöver acceptera den naturliga omställning som pågår i varje sekund? Försonas med den. Acceptera den. Vara en del av den.

Till och med våra egna kroppar fungerar enligt samma princip. Cellerna förnyas och din kropp kommer aldrig att vara samma kropp som du föddes med. Inget växer för evigt. Inget har någonsin vuxit för evigt. Allt kommer till liv, utvecklas och avvecklas.

Så vem vill du vara i den här föränderliga världen? Hur vill du vara med i det här kretsloppet?

Om vi ska undvika att förverkliga alla de skräckscenarier för allt levandes lidande som klimatkrisen och nationalismen för med sig börjar det bli dags att ställa sig den frågan. Vi kan lära oss något av de som gått före oss. Som utvecklade mänskliga relationer i flockar, stammar, församlingar, folkrörelser, företag och andra sammanhang.

Vi vet det mesta om den mätbara verkligheten.
Vi har redan kommit överens om målen.
Vi har de flesta lösningar redan.

Men hur bra går det för oss på en skala från noll till hundra?

Vi delar ansvaret för helheten. Du, jag och vi. Tillsammans. Den enda som aldrig kan ta ansvaret är #nånannan. Så din idé, din kunskap och din övertygelse är viktig.

Vad vill du göra?

Ensam igen

Då är det offentligt. Sara Bronner och jag avslutar våra privata och affärsmässiga relationer. Jag tycker att det är väldigt sorgligt. Vi hade utvecklat något fint tillsammans. Ska försöka att föra vidare det jag kan på egen hand. Nu är jag ensam igen. Får lita till kulturvetarens perspektiv på hållbar idé-, kultur- och affärsutveckling. Börjar jobba mer med kommunikation igen. På strategisk och operativ nivå. Tillsammans med olika samarbetspartners.

Det kommer att bli bra. Det var bra mellan 2013 och 2019. Sen följde något nytt. Tillsammans med Sara kunde jag utveckla ett bredare och djupare erbjudande. Det var fint, men nu går jag och bolaget tillbaka till det ursprungliga erbjudandet.

Det ser lovande ut. Är i stort sett fullbokad fram till sommaren 2022 i olika strategi- eller utbildningsuppdrag. Kommer dessutom att bredda perspektiven med studier de kommande åren.

Jag önskar Sara allt gott inför framtiden och ser fram emot att fortsätta att utveckla bra saker tillsammans med människor i olika projekt. Där jag kan vara till hjälp.

Är det dags att lämna de sociala medieplattformarna eftersom de förstör samtal och sammanhang?

Ärkebiskop Antje Jackelén 2019. Fotograf: Magnus Aronson/Ikon

Ärkebiskop Antje Jackelén är en viktigt röst i det stora utvecklingssamtalet om kungariket Sverige. Nu har hon valt att ta twitterpaus och det har diskuterats flitigt. På ungefär det sätt som vi diskuterar idag. Svart och vitt. Rätt och fel. För och mot. Har läst så mycket dumt i debatten. Det får mig att tänka på det gamla ordet socialisation. Som förr var någorlunda synonymt med att en grupp rimliga människor kollektivt uppfostrar de enstaka orimliga människorna. De som hatar, hotar och beter sig obehagligt. De som girigt roffar åt sig och skyller på andra. De som utan anledning demoniserar andra människor på grund av kön, hudfärg, vem de älskar eller något annat.

Det var lite så vi tänkte.


Socialisation, inom sociologin den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet.

Wikipedia

Det känns som att socialisationsprocessen har spegelvänts eller reverserats. Det är lätt att dras med i de orimliga människors språk, attityd och tempo. Den efterföljande debatten om ärkebiskopens twitter-paus är ett tydlig exempel på just det. Kommer du ihåg presidentvalskampanjen i USA 2016? Som vi på något sett såg på som underhållande och hemsk samtidigt. Då, när Donald Trump för lång tid framöver satte standarden för det politiska samtalet i västvärlden.

En som reagerade då var Michelle Obama. Som med sitt flitigt citerade uttalande ”When they go low, we go high” försökte påminna andra om att vi kan bättre.

Så hur går det för oss nu, fem år senare? På en skala från noll till hundra? Inte så bra, tycker jag. Alla mot alla. Det är alltid nånannans fel. Konfliktlinjerna blir allt fler och allt konstigare. Det nya liberala är att vara reaktionär och konservativ och krävande. Varje bild på en svensk politiker som ska spridas i sociala medier visar en sammanbiten, arg, nedlåtande och krävande uppsyn.

Jag tror att kulturen vi skapat i de sociala medierna är helt grundläggande i denna förskjutning. Och kanske är det dags att vi börjar ifrågasätta den där strategin i att vara närvarande på de där plattformarna för att på något sätt bidra till god socialisering. Jag tänker att ärkebiskop Antje Jackelén gör helt rätt. Kanske är vi fler som borde följa hennes exempel. Men vadå, är det inte lite elitistiskt uppgivet att ens tänka tanken på att lämna?

Nej. De flesta av oss är inte med när rasister marscherar eller kvinnohatande män träffas i grupp. De flesta av oss försöker inte förändra kriminella gäng med vår blotta närvaro på nätterna. Kanske är det så att behovet av att samlas igen, utan den här polariserande kulturen börjar bli så starkt att vi kan hitta nya vägar? Jag tror att det – precis som i alla andra rättvisefrågor – handlar om att vi måste sluta vänta. Tiden löser inte saker åt oss. Men aktiv handling kan göra det.

Det börjar nog i den egna känslan av sammanhang och det egna begäret efter bekräftelse. Rädslan att göra fel och/eller viljan att göra rätt. Men var rädd om dig och dina tankar och känslor. För socialisationen pågår. Och vem socialiserar dig?

Klimatlunch om hållbarhet och existens

För en tid sedan bjöds jag in till ett samtal med Elin Kullingsjö (Studieförbundet Bilda), Sara Nässelqvist (citypräst i Nikolai församling, Svenska kyrkan Örebro) och miljöekonomen Sara Bronner. Ett fint samtal med kloka människor som kan vara intressant för fler.

Inför samtalet skrev jag såhär. Spela upp samtalet och se hur det blev.

Sådana här samtal är viktiga. Vi behöver vara med i sådana. Lyssna på sådana. Dela dem med andra. Det kan göra något med vår existens. Känslan av mening och sammanhang. Något som kan vara väldigt, väldigt bra i klimatkrisens tid.

Goda samtal pågår någonstans

Det är lätt att hamna i debatt. I destruktiva samtal där lyssnande inte pågår. Där allt blir svart eller vitt och polariseringen får människor att välja sida utan djupare eftertanke. När klimatkrisen hamnar i den polariseringen förlorar vi. Klimatkrisen är inte påhittad av någon enskild politisk ideologi. Där är större än andra mänskliga påhitt, som kapitalismen, den naiva tron på evig tillväxt eller socialismen.

Vi kan mäta saker med naturvetenskapen. Försöka oss på att förstå naturliga processer i de ekosystem som är själva grundförutsättningen. Men, vi måste nog också söka oss till tolkning. Hur vi tolkar de data vi samlar in kommer att vara avgörande för människans och mänsklighetens anpassning till de förändringar som kommer i klimatkrisens spår. Våra tolkningar kanske till och med kan påverka hur allvarliga konsekvenser vi skapar genom att driva på klimatkrisen.

Det pågår sådana här samtal. Där människor möts med stör öppenhet och försöker tolka tillvaron och existensen. Inte sällan leder sådana här samtal till ny samtal. De liksom sprider sig och smittar.

Här är några sådana aktuella samtal jag vill smitta dig med:

Läsarpodden
I läsarpodden möts teologerna Joel Halldorf och Patrik Hagman i samtal om en bok de läst. Men samtalen blir djupare än så. Jag vill varmt rekommendera tre av deras samtal, liksom böckerna som är samtalens utgångspunkt.

Om mänsklighetens godhet (med utgångspunkt i Rutger Bregmans bok Humankind)
https://open.spotify.com/episode/2C6aQfBXSN5ZfMw2pA4SVf?si=Pc4XOZz3RWeXjsJ-jQnt8g

Om social hälsa, själavård och ångest (med utgångspunkt i Roland Paulsens bok Tänk om)
https://open.spotify.com/episode/2WVNXVnYbhd4HOhiWmojHy?si=2ps9E0EFSUmGm9gx25re9g

Om klimatkrisens allomfattande konsekvenser (med utgångspunkt i David Wallace-Wells bok Den obeboeliga planeten)
https://open.spotify.com/episode/76gtans7f7hvp81C0sfM1s?si=9Ss7U_ARTPGina_pVvVBJg

Morphosis unfolding growth in FAITH with Gerhard Bley
Trots den engelska titeln så sker samtalet på svenska. Den empatiska ledaren Gerhard Bley (VD för Kavli) i ett djupt och klarsynt samtal med Lina Fogelberg and Petra Trobäck. Ett samtal som drivs av mening och har tankepauser som faktiskt inte är bortredigerade. Bara en sån sak. Tankepauser. Som kan behövas när en ledare för en stor koncern som ligger bakom väldigt kända varumärken i din livsmedelsbutik pekar ut bristerna med kapitalismen.

Leva och låta leva – KG Hammar
KG Hammar i Tankar för dagen från 27 mars 20201. Han sammanfattar som vanligt i stort sett allt: Vi måste försöka urskilja vad i ”det normala” som är hållbart i en värld där rätten till liv är erkänd och eftersträvansvärd, och vad som inte är det.

Hållbarhet & Existens
I fem samtal fick vi möta känslor, tankar och en djupare känsla av tillsammansskap även i olikheter när vi valde att utmana de kvävande ekonomiska, teknologiska och politiska perspektiven på klimatkrisen. Eller kanske förnekandet av den.

Var med när vi lyssnar på:

Petra Carlsson (präst, docent i teologi och lektor vid Teologiska högskolan) och Pekka Mellergård (överläkare, docent i neurokirurgi). Maria Küchen (författare, poet och kulturjournalist) och David Jonstad (journalist, författare och föreläsare). Björn Wiman (journalist och kulturchef på Dagens Nyheter) och Pella Thiel (ekolog och bland mycket annat medgrundare till Omställningsnätverket och ordförande i End Ecocide Sverige). Paula Richter (psykolog studierektor, ordförande i Psykologer för hållbar utveckling och verksam i Klimatpsykologerna och aktivist) och Rom-klubbens ordförande Anders Wijkman (författare, samhällsdebattör med ett rikt förflutet i svensk och internationell politik och diplomati). Ing-Mari Wieselgren (överläkare, Sveriges första nationella psykiatrisamordnare och idag projektchef för Uppdrag Psykisk hälsa på Sveriges Kommuner och Regioner) och Jonas Gren (poet och författare).

Samtalen finns på UR Play.

I många av de här samtalen finns det plats för nya idéer och tankar. Här finns Framtidsentreprenörer. Det är därför jag tror att det är så viktigt att vi öppnar dörrar för fler samtal och möten mellan olika människor.

Vi kan vara ganska bra på det.

Titta och lyssna. Reflektera och respondera. Låt det ta tid.

/Fredrik Bronner