Tillbaka till Almedalen – för de viktigaste samtalen

Jag trodde att Almedalsveckan var ett avslutat kapitel för mig. Men när jag blev inbjuden av Studieförbundet Bilda att leda två angelägna samtal i en av den där maxade veckans allra mest klarsynta och kloka sammanhang – Newman/Bildascenen i katolska kyrkans trädgård – då kunde jag inte tacka nej.

Framtidshot, motstånd och hopp – vad är det vi kämpar för och vill försvara?

Här kommer vi att fråga oss vad som egentligen är värt att försvara och bevara när vi pratar om att rädda planeten, men egentligen menar mänskligheten och kanske allra mest vår egen civilisation. Ett spännande samtal där vi rör oss i mobiliseringen av det hopp, motstånd och förändringsvilja som finns i tider av krig, klimatkris, pandemi, totalitära rörelsers framryckning och andra framtidshot som hopar sig.

Patrik Hagman, docent i politisk teologi vid Åbo akademi kommer att vara med i samtalet (och får sällskap av fler).

Hur kan vi bryta våldets spiral – verktyg för fred i tider av krig

I det här samtalet kommer vi att samtala om civilt motstånd som för oss närmare freden. För även om väpnat självförsvar måste ses som en rättighet så måste vi också våga se dess risker. Våld föder våld och endast ickevåld kan ta oss till fred och avspänning. Vilka verktyg och möjligheter finns? Vad är Sveriges möjliga roll som fredsaktör?

Lotta Sjöström Becker som är generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen och Isak Svensson som är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet kommer att delta i samtalet, tillsammans med andra kloka personer.

De här samtalen på den här arenan, kommer troligen bli det mest angelägna jag gjort under den här veckan. Det här blir mitt femtonde år som Almedalsveckodeltagare. Det har faktiskt aldrig känts viktigare, trots att jag trodde jag var klar i det här sammanhanget. Vi lever i tider som kräver de här samtalen. Andra vägar ligger öppna för oss, men vi behöver kanske hjälp att hitta dem.

Fler samtal

Jag tror att samtalet är en av våra viktigaste grejer. För relationer, kunskap, kommunikation, förståelse, respekt, tillit och insikt. Under det senaste åren har det blivit färre samtal, då pandemin stängde in oss. Samtalen via Zoom eller Teams blev inte alltid riktiga samtal. Idag kom ett paket till mig. Hårdvara för inspelning av samtal. Jag bär på flera olika idéer för olika samtalsserier med olika teman. Den röda tråden är olika. Att mötas med olika perspektiv, bakgrunder och idéer i samtal.

Samtidigt planerar jag med en uppdragsgivare nu för existentiella samtal i Almedalen kommande sommar. Det ser jag fram emot. I en av det stora mötets djupare och mer mänskliga mötesplatser har jag blivit inbjuden att leda samtal på stora teman med spännande personer.

Ungefär det vill jag göra i egen regi också. Ibland som ljud, ibland som film. Vi har mycket att samtala om.

Ett strategiskt näringslivsprogram

Lekebergs kommun (väster om Örebro) har fattat beslut om ett strategiskt näringslivsprogram. Jag upphandlades för att bidra i framtagandet och beredning av programmet. Vi har jobbat ungefär ett år med den sista fasen. Innan jag kom in hade det gjorts en gedigen fas av dialog och analys. Mitt arbete bestod av att föra samman de olika kunskaper som fanns med de övergripande mål kommunen styr mot. Som så ofta i sådana här processer så finns egentligen all kunskap som behövs, och med hjälp av externa ögon kan kopplingar till mål och konsekvenser av olika strategiska vägval analyseras och beredas – allt för att ge beslutsfattarna så goda förutsättningar som möjligt att fatta hållbara beslut.

Idag firades programmet med tårta. En bra tårta.

Jag är imponerad av den tydliga inriktning som både tjänstepersoner och förtroendevalda som jag mött i processen hållit sig till. Det här är första gången som förhållandevis unga Lekebergs kommun har antagit ett strategiskt näringslivsprogram. Det var intressant att jobba med det samtidigt som kommunens första strategiska hållbarhetsprogram utarbetades. På lång sikt tänker jag att det är klokt att överväga om de här bägge programmen kanske hör ihop i ett och samma.

Programmet finns att läsa på Lekebergs kommuns hemsida. Jag är tacksam och har lärt mig mycket i det här uppdraget. Det finns mycket kraft i Lekeberg, troligen även i många andra av landets mindre kommuner. När de gröna näringarna, som jord- och skogsbruk, står i centrum av en kommuns möjligheter, då är det viktigt att stå med bägge fötter på jorden. Då blir kanske sådana här program lite bättre rotade. Jag tycker nog att det blev så i det här arbetet.

Jag förstår inte – men vill tro

Är lite fast i en tanke efter gårdagens och morgonens nyheter. Jag förstår inte.

Min erfarenhet från ett ganska långt arbetsliv nära beslutsfattare säger mig att alla fakta vi behöver redan finns på plats, för att våra ledare ska förstå allvaret i klimatkrisen. Ändå så händer det i det närmaste inget. Inget som gör skillnad. Vi ökar fortfarande utsläppen. Startar flyglinjer som inte marknaden efterfrågar och säger nej till utbyggd vindkraft. Vi subventionerar fossil energi och öppnar upp nya gruvor. Vi utmanar kärnvapenmakter, men inte oss själva.

Kärnvapenkriget har inga vinnare. Inte heller kriget mot naturen. Vi kan inte vinna klimatkriget. Det kommer naturen att göra.

Allt det där vet redan våra beslutsfattare. Ändå står vi där vi står. Kanske beror det på dig och mig också. Det sägs att de som fattar besluten gör det vi vill. Särskilt ett valår. De där jäkla politikerna. Och de där jäkla väljarna.

Ibland tror jag att det kan vara klokt att förstå vilka det är som dömer kommande generationer (som våra barn och barnbarn) till det enorma lidande som beslutsfattarna också redan vet kommer att bli konsekvensen. Även om ingen vet exakt hur något kommer att bli, innan det blivit. Så vilka är de här människorna?

Valfri spegel har nog svaret.
Vi hör ihop. Även i det här avseendet.

Kanske finns det klokare saker vi kan göra – än att fira nya lågprisflyg och hetsa mot ny vindkraft? Kanske finns det klokare saker än att stoppa kollektivtrafik och kräva sänkta bensinpriser? Kanske finns det klokare saker än att hetsa för hårdare tag och mer vapenexport?

Vad tror vi på? Höger och vänster? Konservativ och progressiv? Grön eller brun? Alldeles oavsett – hur går det för oss på en skala från noll till hundra?

Inga börskurser eller rekordvinster kommer att lösa vår skuld från de stigande haven, de utarmade jordarna och konsekvenserna av den skövlade skogen. Inte heller handemojis eller dekorerade profilbilder.

Vi kan bara ta oss an framtiden tillsammans. Genom att vara med varandra och komma på hur vi ska göra rätt. Så det är synd att misstro är en populär linje i politiken. Hos beslutsfattare som redan vet att den vägen inte kommer göra någon skillnad alls på lång sikt. För de unga som ska leva större delen av sina liv framtiden. Om vi nu inte tar bort den framtiden med vårt ofullkomliga sätt att hantera kärnenergi.

Vi kan bättre, men kanske måste vi tro på något. Tillsammans. Något om livet, framtiden och allas värde. Varenda entreprenör, beslutsfattare, mamma, mormor, kusin, mekaniker…. ja varenda människa har något att bidra med i omställningen.

Men, vi måste nog tro på den.

Årets viktigaste tal?

I have seen many scientific reports in my time, but nothing like this.
Today’s IPCC report is an atlas of human suffering and a damning indictment of failed climate leadership. With fact upon fact, this report reveals how people and the planet are getting clobbered by climate change. 

Nearly half of humanity is living in the danger zone – now.
Many ecosystems are at the point of no return – now.
Unchecked carbon pollution is forcing the world’s most vulnerable on a frog march to destruction – now. 

The facts are undeniable.
This abdication of leadership is criminal. 
The world’s biggest polluters are guilty of arson of our only home.

It is essential to meet the goal of limiting global temperature rise to 1.5 degrees. Science tells us that will require the world to cut emissions by 45 percent by 2030 and achieve net zero emissions by 2050. 

But according to current commitments, global emissions are set to increase almost 14 per cent over the current decade. That spells catastrophe. It will destroy any chance of keeping 1.5 alive.

Today’s report underscores two core truths.
First, coal and other fossil fuels are choking humanity. 
All G20 governments have agreed to stop funding coal abroad. They must now urgently do the same at home and dismantle their coal fleets.  

Those in the private sector still financing coal must be held to account.
Oil and gas giants – and their underwriters – are also on notice.
You cannot claim to be green while your plans and projects undermine the 2050 net-zero target and ignore the major emissions cuts that must occur this decade.
People see through this smokescreen.

OECD countries must phase out coal by 2030, and all others by 2040.
The present global energy mix is broken.
As current events make all too clear, our continued reliance on fossil fuels makes the global economy and energy security vulnerable to geopolitical shocks and crises.  
Instead of slowing down the decarbonization of the global economy, now is the time to accelerate the energy transition to a renewable energy future.

Fossil fuels are a dead end – for our planet, for humanity, and yes, for economies.

A prompt, well-managed transition to renewables is the only pathway to energy security, universal access and the green jobs our world needs.
I am calling for developed countries, Multilateral Development Banks, private financiers and others to form coalitions to help major emerging economies end the use of coal.
These targeted mechanisms of support would be over and above existing sustainable development needs.

The second core finding from this report is slightly better news:  investments in adaptation work. Adaptation saves lives.
As climate impacts worsen – and they will – scaling up investments will be essential for survival. Adaptation and mitigation must be pursued with equal force and urgency.

That’s why I have been pushing to get to 50% of all climate finance for adaptation.

The Glasgow commitment on adaptation funding is clearly not enough to meet the challenges faced by nations on the frontlines of the climate crisis.
I’m also pressing to remove the obstacles that prevent small island states and least developed countries from getting the finance they desperately need to save lives and livelihoods.
We need new eligibility systems to deal with this new reality.

Delay means death.

I take inspiration from all those on the frontlines of the climate battle fighting back with solutions. All development banks – multilateral, regional, national – know what needs to be done: work with governments to design pipelines of bankable adaptation projects and help them find the funding, public and private. And every country must honour the Glasgow pledge to strengthen national climate plans every year until they are aligned with 1.5C.  The G20 must lead the way, or humanity will pay an even more tragic price.

I know people everywhere are anxious and angry.
I am, too. 
Now is the time to turn rage into action. 
Every fraction of a degree matters.
Every voice can make a difference.
And every second counts.

Thank you.


FN:s generalsekreterare Antonio Guterres. De där orden. Inledde en presskonferens 28 februari i år. När ännu en IPCC-rapport publicerades. När vi ännu en gång får bekräftat att våra utsläpp fortsätter att öka, trots att vi enats om att minska dem. Egentligen finns det inte så mycket att tillägga. Vad tänker du när du läser dem? Vad känner du? Vad gör du nu?

Hur länge kan vi, alltså jag och du, vara en del av ett ledarskap som närmast är kriminellt?

Resultat utan firande

Ett fullmäktige har fattat ett beslut om ett strategiskt näringslivsprogram i en svensk kommun. Jag har varit med som konsult i framtagandet av programmet. Ett av de mest hållbarhetsgrundade näringslivsprogram jag fått chansen att arbeta med. En lärorik och utvecklande process med många utmaningar. Det hade varit fint att fira lite, men läget i omvärlden just nu gör att det inte känns rimligt. Små, små steg framåt tar vi tillsammans på olika sätt. Just nu är det lite oklart vart vi är på väg.

Avslutar och fortsätter

Tolv dagar in i 2022. Jag får en stund över och inser att höstens stora uppdrag börjar närma sig avslut. Två näringslivsprogram är i stort sett redo för beslut i de kommuner där jag fått möjlighet att bidra med min kunskap och erfarenhet under förra året. Tillsammans med kloka uppdragsgivare har jag lärt mig mer om komplexiteten det innebär att få in hållbarhet i näringslivsutvecklingen på främjarnivå. Ett tredje projekt på regional nivå fortsätter under stora delar av året som kommer.

Annars är jag i en fas när jag inte fyller på med större uppdrag. Kommer lägga merparten av min tid på de studier i teologi jag påbörjade under hösten. De går bra och känns meningsfulla. Nu börjar jag dessutom på Svenska kyrkans grundkurs, som jag kommer att läsa på halvtid under hela det kommande året, så det är dags att börja låta studierna ta merparten av min vakna tid i anspråk. Jag kan inte riktigt svara på vad det ska leda till, eftersom den här vägen inte är lika spikrak, mätbar och ändamålsinriktad som de insatser jag ägnat mitt arbetsliv oftast tvingats att vara. Det här handlar om något annat. En väg är öppen, men målet är inte det viktigaste just nu, utan vägen i sig.

Lite så ska jag också försöka att hjälpa de musikproduktionsstudenter jag leder en kurs i konstnärligt entreprenörskap för under första kvartalet att tänka. Meningen i entreprenörskapet ligger nog i målet särskilt ofta. Utan på vägen någonstans.

Framtiden

Förr i tiden byggde människorna sin tillväxt och utveckling på att offra framtiden. Den framtiden är här nu.

I de bägge meningarna finns en stor och viktig berättelse. Vilken roll vill du spela i den?

Inget är mystiskt och snart inte organiskt heller?

Ett kort litet inslag flimrar förbi i nyhetsflödet. Det är BBC som förklarar Metaverse. Jag inser att det är något djupt stört i den här utvecklingen. Vägen mot en hållbar utveckling verkar vara stängd. Åtminstone om det här är framtiden. Först hjälpte upplysningen oss att avliva allt mytiskt, eller vördnaden för det som finns utanför oss själva och som är större än oss (typ naturen, ekosystemen, fotosyntesen). När den gått tillräckligt långt som hittade vi på digitaliseringen. Som gav oss effektivitet, expontentiell utveckling av kommunikationsmöjligheter och tillväxt och nu även möjligheten att drömma om att kunna lämna det organiska livet bakom oss.

Att leva som avatar.

Människans ovilja att acceptera och försonas med begränsningen det innebär att vara en kolbaserad livsform – alltså människa – kommer att bli vår arts undergång. Det är jag ganska övertygad om. Därför söker jag andra vägar för mitt arbete och liv nu.