Jag håller på att förbereda ett föredrag jag ska hålla inför ett antal gymnasielärare och ett större antal gymnasieelever. Det handlar om nuläget för människan och de klimatförändringar vår livsstil för med sig. Men också om den obehagliga framtid vi har skapat för oss själva och de som ska leva efter oss.
Gör lite research och drabbas av en stark känsla av att frågan om klimatet, miljön och människans framtid i högsta grad är existentiell. Att det kanske mer handlar om meningen med livet än om hur mycket kol vi mäter i atmosfären.
I Rafael Donners fina bok ”Människan är ett känsligt djur” finns följande rader i slutet av boken, som någon slags sammanfattning.
”Jag tror att mycket av samtidens mållöshet och apati ligger i denna konfrontation, mellan den rationella, ekonomiska, effektiva och objektiva verkligheten, och mellan människans subjektiva, empatiska längtan efter en mening. En värld som försöker ignorera människans känslor kommer aldrig att kunna tillfredsställa detta behov. Bakom alla strukturer vi byggt upp, alla normer, regler, idéer, system och begrepp, alla institutioner, uppfinningar, verktyg och koncept, bakom dessa kulisser står bara ett litet djur fyllt av stora känslor – ett mänskligt, känsligt djur.”
Det ligger mycket i det där. Jag kan försöka förklara sambanden mellan PPM i atmosfären, global uppvärmning och behoven av omställning hur många gånger som helst. Men, jag tror inte att rationalitet kommer att väcka människor. Det är meningen som kommer att göra det.
Människor som lever för sig själva och har svårt att känna mening i sin vardag kommer att ta emot budskap om framtiden på ett annat sätt än människor som relaterar till andra och känner en mening med sina liv.
Framtidsfrågorna, hållbarheten och klimatförändringarna är nog i högre grad än vi vanligtvis tror en existentiell fråga. Stor och episk. Den kräver att vi närmar oss den där andra eviga frågan om meningen med livet.
För om livet saknar mening är det ju också meningslöst att kämpa för att framtida generationer av människor ska få rätt att leva sina liv. I världens mest sekulariserade land har vi avlivat tron på något större än oss själva. Istället har vi utvecklat en tro på den osynliga handens ekonomi och evig tillväxt på en planet med ändliga resurser.
Det får ohyggliga konsekvenser. Jag tror att vi måste våga öppna de stora frågorna för att överhuvudtaget kunna närma oss samtal om att leva hållbara liv. Men då måste livet i sig kännas meningsfullt.
/Fredrik Bronner