Hemma på min gata i stan.
I tunnelbanan.
På tåget.
I bilar och på cyklar.
Människorna i hörlurar. Fler människor lyssnar på mer musik än någonsin. Eller ljudböcker. Eller poddar. Det borde väl vara bra. Om fler människor lyssnar på mer musik, fler berättelser och nya samtal kan väl inget vara dåligt med det? Men, allt fler röster höjs. Funderingar kring vad denna ökade kvantitet i konsumtionen av ljud faktiskt berättar om vår samtid. Har den överhuvudtaget något med kvalitet att göra? Denna fixering vid hörlurar. Som reducerar brus, stänger ute omvärlden och isolerar. Som hjälper oss att slippa ha kontakt med andra människor i det offentliga rummet. Vad gör den med vår lyssning?
Jag tror att allt fler människor processar ljud, snarare än lyssnar aktivt på något de tycker om. Alltså använder ljud för att stänga omvärlden ute (eller för att kliva in i en egen specialdesignad verklighet). Istället för att lyssna på naturens egna ljud under långpasset i terrängen så betar jag av 2-3 avsnitt av favoritpodden. Eller den där aggressiva spellistan som höjer min upplevelse av pulsen och stegen. Samma sak under mina stressade promenader mellan möten. Ljuden får mig att fokusera. Inåt kanske. Men allt oftare undrar jag på vad.
Frågan är hur många som ens lyssnar på något annat än brusreduceringen?
Just nu föreläser jag för blivande musikproducenter på väg ut i arbetsliv och entreprenörskap. De är under avslut på en akademisk utbildning vid ett svenskt universitet. Vi diskuterar konstnärsskapet och kreativiteten. För en tid sedan åt jag lunch med en av deras lärare. En person som också forskat om musik och kultur. Vi diskuterade automatiskt låtskrivande. Att Siri, Google Assistant och Alexa om några år kommer att göra musik anpassad för oss i realtid. Algoritmer lär redan finnas. Apple behöver bara analysera min lyssning (som de borde ha koll på efter en närmare 20 år lång kundrelation). Tekniskt är det möjligt. Jag tror också att många kommer att älska det. Men, jag undrar hur stort eller litet utrymmet för människans skapande kommer att vara i framtiden. Studenterna jag jobbar med just nu är redan anmärkningsvärda och kreativa. Okända? Kanske. Men icke desto mindre skapar de musik som berör.
Jag tror att vi behöver fler av deras sort. De där som behöver berätta något. Med hjälp av musik. Något som vi kan relatera till och beröras av. Toner och ord som tar tag i oss på djupet, snarare än processas. för att skapa ett brus som tar bort omgivningen.
Kommer algoritmerna kunna göra samma sak? De kan nog skapa ljud som stänger människor ute, men kan de skapa musik som berör mig? Jag är inte säker på att jag vill veta. Jag börjar få nog av hörlurar, skärmar och människor som inte går att nå, trots att de står mitt emot mig. Hela tiden.
Så nu tar jag av mig mina hörlurar. Jag har valt att leva i staden eftersom jag tror att jag vill ha människor runt om mig. Då är det jättedumt att stänga dem ute. Jag älskar musik och vill att människor som skriver den ska fortsätta att göra det. Jag behöver den för att bli förbannad på löpbandet och orka. Eller när jag diskar, saknar min älskade eller har ont i magen. Men, jag behöver den inte för att processa ljud som ska hjälpa mig att bygga min bubbla starkare. Om jag aldrig lyssnar på andra kommer jag få svårt att förstå varför världen ser ut som den gör.
Vi hörs.
/Fredrik Bronner
(Men jo, jag kommer fortfarande ligga hemma i soffan med mina gamla tyska superlurar när jag vill lyssna på något anmärkningsvärt bra. Som lager av stråkar eller finstämt piano. När jag verkligen behöver avskärma mig för att höra. Det sker i ensamhet.)